The tale formerly known as ”The Little Prince”

[160610] Efter att ha förgripit sig på Lewis Carrolls klassiska verk så har amerikanerna fått blodat tand för genren ”europeiska barnböcker för vuxna”, simmat över engelska kanalen och hittat nästa byte att slita i stycken. Denna gång landade lotten på Antoine de Saint-Exupéry och hans filosofiska allegorier i mästerverket ”Lille prinsen”.

En liten flicka blir granne till en gammal excentrisk f.d. pilot. Hon frångår sitt mycket strikta schema av studier att hinna med under sommarlovet, för att istället besöka sin nyfunna vän och höra mer om dennes möte med den lille prinsen.

bild ur filmen

Redan från start märks tydliga influenser från regissörens och manusförfattarnas bakgrund inom modern, animerad film à la Dreamworks respektive Disney, så till den grad att Den lille prinsen hade kunnat vara vilken dussinfilm som helst av dessa bolag. När tillbakablickarna till mötet med den lille prinsen äntligen börjar får man för ett kort ögonblick falska förhoppningar om att detta skulle kunna bli en behaglig upplevelse; då ersätts nämligen de numera alldagliga datoranimationerna med stop-motion, där figurerna konstruerats av ett pappersliknande material, ett imponerande tillvägagångssätt för att berättelsen skall kunna göra entré i tre dimensioner utan att förlora den simplistiska stilistisk som präglar Saint-Exupérys illustrationer i akvarell; denna effekt förhöjs också av sekvensernas juxtaposition med ramberättelsens tråkiga CGI.

Även om animationerna är så vackra att filmen hade kunnat bli en stilbildande klassiker så handikappas de av malplacerad regi. Missbruk av närbilder rimmar illa med författarens målningar (som alla är i helbild) och ger en mer filmisk än sagolik atmosfär. Passager med prinsen är korta och håller ett förhållandevis högt tempo, de kapitel ur boken som hade turen att inte bli bortklippta har kortats ned. Den barnsliga, sagolika atmosfär och emotionella distans som upprättas med både ramberättelse och stilistik undermineras än mer av snabb utväxling av repliker och rapp klippning som ser till att få boken ”överstökad” så snabbt som möjligt; pilotens berättelse upptar inte många minuter av den sammanlagda speltiden.

Filmskaparnas tolkning av boken påminner om en del annat sliskigt, sockersött från Hollywood. Ett par citat får långt mer uppmärksamhet än i förlagan; deras periodicitet och emfas gör att de omvandlas från vackra visdomsord till plattityder som funna på kylskåpsmagneter. Än värre blir det när pilotens saga är slut, och resterande tid fylls ut av att visa vad som hänt med olika karaktärer efter prinsens första besök, samt vad det blev av prinsen själv. Känsliga läsare skall besparas detaljer, men det räcker med att säga att ingen utom folk från Dreamworks och Disney hade kunnat missförstå boken så grovt, samt komma med en så torftig, fånig, tidsenlig, barnvänlig och klyschig tolkning à la Hollywood.

Givetvis bör man inte kritisera en filmatisering enkom för dess avvikelser från förlagan, men här medför skillnaderna fundamentala ändringar av berättelsens koncept. Trots att regissören Osborne är ett så stort fan av boken att han menar att den bl.a. räddat hans äktenskap (sic!) undrar man hur mycket sanning det ligger i hans kärleksförklaringar när han gång efter annan låter en klassisk saga, älskad världen över, stryka på foten för att göra plats för hans eget aptråkiga, överflödiga narrativ som klumpigt klistras på för att ge detta skräp till film en mer personlig prägel.

▪ Martin Ricksand

Film: Den lille prinsen
Regissör: Mark Osborne
Manus: Irena Brignull, Bob Persichetti
Skådespelare: Jeff Bridges, Marion Cotillard, James Franco, Ricky Gervais m.fl.
Premiär: 10 juni 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: