Människan som hon är

[160611] Nicolas Vinding Refns oemotsägbara styrka är hans laserblick på sakerna som de är, så också på människan. Hon är enligt hans iakttagelse inte god, inte ond heller, hon kan vara båda, beroende på såväl påverkan som val. Han använder ofta en talande bild, hennes hand. Som kan knytas till ett slag och öppnas för att ge.

Människan är enligt Refn i grund och botten ett rovdjur, vilket ses genom att våra ögon har en framåtriktad placering, till skillnad från bytenas, som är sidoställda för att bättre kunna uppmärksamma en annalkande fara.

bild ur filmen

I sin uppfostran kan människan bli något annat, en kulturvarelse, skaffa sig bildning, genom sunt förnuft söka undvika sina värsta handlingar. Men hon blir aldrig av med dem. De kan när som helst dyka upp på nytt, med förödande konsekvenser för alla inblandade.

När jag lämnar Stockholmsvisningen av The Neon Demon slås jag av, hur filmens bilder dyker upp i gatumyllret med en gång: i Ola Salos sminkning för Göta Lejons föreställning Hedwig and the angry inch, i de gälla stockholmskornas röster, avslöjande att de i vilket ögonblick som helst är beredda att riva ögonen ur varandra för att dra uppmärksamheten till sig, Refn har träffat rätt – igen.

För vad var urbilden bakom förra skandal(?)filmen Only God forgives om inte den komplicerade familjearketypen från det grekiska dramat, sonen mellan fadern och modern, komplexet, det överdrivna begäret. Refn har vid upprepade tillfällen vidgått sitt starka beroende av kvinnan, modern som hustrun, och den senaste filmen är tillägnad henne han har varit gift med i tjugo år och har två barn med, hon med det symbolladdade namnet Liv.

I den modellvärld modell LA där hans senaste film utspelar sig, visar han också med vilken skicklighet han väljer sina huvudrollsinnehavare. Elle Fanning som den karriärdrömmande Jesse är som kvinnotyp näst intill obestämbar, vilket kommer att utgöra grunden för alla de förvirrade aversioner hon väcker bland sina medtävlerskor. De reder inte ut var hennes attraktionskraft ligger, de vill både ha henne och stöta ut henne, våldsamt demonstrerat i slutscenenerna, där någon spyr upp hennes ena öga, en annan äter upp det igen. Hon måste dö, något tredje gives inte.

Men även hennes egna illusioner förblindar henne, får henne att försaka en ärlig vän, förlamar hennes handlingskraft och sunda urskiljningsförmåga i en miljö där ingenting längre känns naturligt, antingen det är gammalt och sjaskigt, som motellrummens tapeter modell 50- 60-tal eller nyrikt nytt, som de luxuösa omgivningar där hennes kvinnliga maneger givits uppehållstillstånd mot att hon tillvaratar det elementära. Några hem som vi vanligtvis förstår dem existerar helt enkelt inte i det här spelet, där var och en är fullständigt utlämnad åt – ja vadå?

Vi skall inte förledas att tro, att Jesse saknar aggressivitet för egen del. Hon är på så sätt ett offer, även för sig själv. Hon är överdådig i sin tro på framgång, blind, som sagt, för den missriktade ambition hon kvävs av.

Känslan för mellan vilka poler nutiden pendlar är Vindings Refns viktigaste geni. Att bli påmind om dessa polers problematiska, för att inte säga skrämmande sidor kan inte annat än uppröra sinnena. Det finns egentligen ingen överdriven blodtörst i den här filmen, det kan inte ha varit därför publiken ännu en gång buade i Cannes, det hade kanske bara blivit en gammal vana.

Vi andra har fått ännu ett samtidsmönster präntat i själslivet tack vare Refn. Till glädje eller förfång? Välj själv så länge du fortfarande kan!

▪ Kjerstin Norén

Film: The Neon Demon
regi: Nicolas Vinding Refn
Frankrike/Danmark/USA 2016

Bild ur filmen, SF

Kategorier
Dela den här artikeln: