Ett stycke svensk musikhistoria

bokomslag

[160615] felle fernholmLennart ”Felle” Fernholm är en legendar inom den svenska artistbranschen. Han var gitarrist hos Little Gerhard och Rock-Ragge på 50-talet, var Hep Stars turnéledare på 60-talet och deras basist på skivinspelningarna. Har jobbat med Gyllene Tider, Carola Häggkvist, Ulf Lundell, Lill Lindfors, Alla Pugatjova, påven Johannes Paulus med flera som arrangör eller turnéledare. Vid 75 års ålder har hans liv blivit denna bok fylld av minnen.

Mats Bengtsson är journalist på Motala & Vadstena Tidning och fick idén att skriva en bok om Lennart Fernholm efter att ha intervjuat honom om hans liv inom showbiz. ”Felle” kontaktade sedan Bengtsson och det blev många och långa samtal om en unik karriär inom svensk nöjeshistoria.

Lennart Fernholm föddes 1941 och växte upp i Bromma i västra Stockholm. Hans far var spelman och trakterade dragspel och född i en musikalisk familj började sonen också spela dragspel och så småningom gitarr och han gick Adolf Fredriks musikskola i högstadiet och fick en gedigen musikalisk utbildning.

När rocken kom 1957 var han etablerad i rocksvängen. Han spelade inte bara med Rock-Ragge utan gjorde även inhopp hos Rock-Boris, Rock-Olga och till slut var han ordinarie gitarrist med Little Gerhard, som hade andra resurser än övriga svenska artister tack vare sin framgång, och det blev turnéer i Danmark, Norge och några vändor till Tyskland.

Stanley Granström, sedermera medlem i Sten & Stanley, var gitarrist även han i Little Gerhards band en tid och han minns fortfarande den energi som ”Lelle” (som han kallades då) hade vid denna tid.

”Han körde dag och natt, blev aldrig trött!”

Direkt han fyllt 18 år tog ”Felle” körkort och därefter var det han som körde turnébilen. Och på den vägen blev det!
När 60-talet kom blev ”Felle” frilansmusiker, men allt eftersom mer arrangör och drivande kraft. En ung gitarrist vid namn Janne Schaffer fick hoppa in i G-men, som tidigare kompat Little Gerhard, och han minns Lennart Fernholm.

”Han lärde mig fantastiskt mycket, jag fick en helt annan insyn i hur man skulle vara som musiker…Han ledde mig in, gjorde så att jag blev tänd på det här med att vara ute och spela…lärde mig hur man skulle tänka om musik, att man skulle lyssna på varandra och sådana saker.”

Sommaren 1963 blev det Lennart Fernholm som kom att producera första inspelningen av Arne Qvicks ”Rosen” via kontakter i branschen. Han skaffade sig nu ett åkeri med bilar han hyrde ut till turnerande band. Innan dess hade han arrangerat turnéer med bl a Cliff Richard och Shadows och Alma Cogan i Sverige.

Men 1965 fick Hep Stars – det svenska popbandet som hade slagit igenom stort samma år – problem med sin turnébil och Benny Andersson, organisten i bandet, kände Fernholm efter att hans förra grupp Elverkets spelmanslag varit kund hos honom och ”Lelle” (som han ännu benämndes) ordnade fram en rejäl amerikansk bil åt bandet och en chaufför. Men bandet krockade i Medelpad och ”Lelle” satte sig själv bakom ratten och i Uddevalla fick han för första gången se Hep Stars på scenen. Och han blev övertygad om bandets potential.

”Vi satt och snackade idéer hela natten efter spelningen. Det var där som vårt samarbete började.”

Trots sina 24 år kunde han mer om branschen än de något yngre Hepparna som var helt färska. Och det var nu som ”Lelle” blev ”Felle” eftersom det redan fanns en ”Lelle” i Hep Stars (basisten Lennart Hegland).

De märkte att de tips ”Felle” kom med om branschen gav resultat, vilket bekräftas av sångaren Svenne Hedllund i boken. ”Felle” förvånade dem redan under den första resan.

”När vi kom fram så sa han till oss att gå in och sätta oss i logen. Vi undrade varför, vi skulle ju packa upp. ”Nej då, det fixar jag”, sa han. ”Och jag stämmer instrumenten också. Ni ska inte synas före spelningen.”

Han började bygga upp en image för gruppen, om att de skulle vara hemliga och oåtkomliga. Att de på så vis skulle öka sin popularitet. Och det fungerade.

Hepparna ville ganska snart att den kunnige och initiativrike chauffören skulle knytas till bandet. ”Felle” tvekade först eftersom hans åkeri gick bra och han hade tid att ägna sig åt fru och barn men efter övertalning nappade han på erbjudandet på ett villkor: han skulle bli den sjätte medlemmen i bandet och dela intäkterna lika med de övriga fem.
”Han var ju verkligen allt-i-allo…så vi tyckte att det var ett vettigt förslag, kommenterar Svenne Hedlund”
”Att han blev en sjättedel av bandet visade vilken tillgång han blivit för oss, tillägger gitarristen Janne Frisk.”

Hep Stars popularitet bara växte. Efter att ha haft tre låtar samtidigt på Tio i Topp första halvåret 1965 fick man en professionell ljudtekniker när singeln ”Bald headed woman” skulle spelas in i juni det året. Men Gert Palmcrantz, som teknikern hette, tyckte inte att deras basist Lennart Hegland höll måttet.

Det blev ”Felle” som fick ta basen på inspelningarna. Han hade lärt sig själv till basist redan på 50-talet eftersom han märkt att det fanns ett överflöd av gitarrister men inga basister. Därefter spelade ”Felle” bas på nästan alla Hep Stars skivinspelningar. Dock aldrig på scenen, för där var ”Lelle” Hegland en obestridlig tillgång med sitt vilda utspel då han t ex låtsades halshugga Svenne Hedlund med greppbrädan på sin bas. Hepparna var kända för att ha landets grymmaste liveshow.

”Felles” presentation av bandet från mixerbordet i orkesterdiket skapade än mer magi och förväntan:
”CHRILLE! LELLE! JANNE! BENNY! SVENNE! – THE HEP STARS!”
Live LP:n ”Hep Stars on stage” från 1965 börjar så. Sedan följer låten ”Cadillac”.

”Lelle” Hegland tog det hela med ro – att ”Felle” tog basen på inspelningarna – för han visste att han satt säkert och hur viktig han var för Hep Stars. Han hade ju bildat bandet och bearbetade ständigt press och arrangörer.

”Felle” inte bara spelade bas utan sjöng också stämma på inspelningarna. Hans falsettröst klingade fint ihop med Svennes och Bennys röster.

”Det var lite konstigt, ibland om jag var hes, så räckte det med att ta en cigarr för att rösten skulle funka igen.”

Överhuvudtaget spelade ”Felle” en viktig roll under studioarbetet, på samma sätt som han gjorde under turnéerna, för han såg till att både arbetsmoralen och humöret hölls uppe. Svenne Hedlund berättar att den sjätte medlemmen hade en enastående förmåga att ta killarna i gruppen utifrån deras olika personligheter. Även Gert Palmcrantz imponerades över hur skickligt ”Felle” hanterade de olika viljorna i bandet.

”Utan honom hade det nog inte funkat. Han gjorde inget väsen av sig, han var som en allfader, limmet som höll ihop alltsammans, säger Gert Palmcrantz. Han var alltid positiv, höll humöret uppe även när alla var trötta.”

När ”Felle” ser tillbaka på Hep Stars-åren så är det de ljusa minnena som bestått. Det var en omtumlande tid på många sätt. Och han är självklart stolt över att ha varit en del av en epok i svensk underhållningshistoria. Han säger:

”Om man ska vara ärlig så kanske Tages var bättre, rent musikaliskt. De hade annorlunda, bättre låtar och gjorde sin sak snyggt, men Hep Stars hade en scenshow som bandet var helt ensamma om. Där hade ingen annan en chans.”

På 70-talet bildade ”Felle” och Thomas Nordlund bolaget Ace Music. I stallet fanns artister som Svenne & Lotta, Gunnar Wiklund och Lasse Berghagen. Vid det här laget hade han inga planer på att återta karriären som musiker men komikern och underhållaren Bertil Bertilsson lyckades få honom att spela bas i en show på Dambergs 3:a i Stockholm och ”Fridens kilowatt och Rivaler” var födda, det blev en LP-skiva men när det var dags för turné hade inte ”Felle” tid. Så inte heller Lennart Grahn i Shanes som varit med på Dambergs och en ny laguppställning gav sig ut på vägarna under namnet Rockfolket, vilket också är en framgångssaga inom svensk underhållning.

Gimmicks jobbade han även med på 70-talet och på 80-talet blev det Gyllene Tider och Carola Häggkvist. Och Ulf Lundell, vid den famösa sommarturnén 1991, när Lundell börjat dricka igen efter några års nykterhet och fällde sin klassiska replik: ”En inställd spelning är också en spelning” – fast vad han egentligen sa i Expressen-intervjun var: ”En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Och de inställda konserterna är ju det enda folk pratar om, så något måste de ju betyda.” Den rätta formuleringen tas fram av ”Felle” i boken.

Påven Johannes Paulus den andres besök i Vadstena 1989 var nära ett fiasko , då ”Felle” hade ordnat arrangemanget på Vadstena slotts borggård och framkanten på scentaket började bågna ovanför påven. Det blev ingen katastrof utan konstruktionen höll. Någon frågade om det efteråt. ”Felle” höll masken och sa att det skulle föra tankarna till den klassiska arkitekturen i Vatikanen med välvda bågar.

Lennart Fernholm bor sedan rätt många år i Vadstena och tycker det är ett perfekt utgångsläge därifrån med det jobb han haft; 25 mil till Stockholm och 25 mil till Göteborg. Detta är en hyllningsbok till honom med idel superlativer om hans kunskaper och goda egenskaper som människa och yrkesman inom artistbranschen. Synd att texten innehåller rätt mycket korrekturfel bara, det borde ha putsats till.

Dansbandssångaren Christer Sjögren, som ”Felle” fick ut på de första kyrkokonserterna, säger:

”Som person är ”Felle” helt underbar. Trivselfaktorn är superhög med honom i centrum.”

Det kanske finaste med ”Felle” Fernholm är att han aldrig snackar skit om andra. Sonen Marcus har fått höra många stories om musiker som blivit ”räddade” av hans far. Han har haft en sällsynt förmåga att avvärja skandalrubriker.

”Jag har fått höra så mycket, men han skulle aldrig bekräfta det. Han gör det inte ens för mig. ”Näe, det där ska du inte tro på”, säger han bara. ”Du ska inte hålla på och prata om sånt där”, berättar Marcus Fernholm.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Minnen nedtecknade av Mats Bengtsson
Backstagepass – boken om Felle Fernholm
BoD 2016

Bilden på Felle kommer från bokens Facebooksida

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: