[160813] Det skulle förvåna mig om inte Malin Persson Giolitos rättegångsthriller Störst av allt finns med bland de Augustprisnominerade när litteraturåret 2016 summeras. Här förenas en skarpsinnig gestaltning av de växande sociala klyftornas konsekvenser med en gripande skildring med absolut samtidsgehör av en ung kvinnas verklighet i ett korstryck av krav, förväntningar och uppslitande relationer.
När man får boken i sin hand och ser att den handlar om en skolskjutning väcks oro, ett sådant ämne måste om det alls ska göras till litterärt motiv hanteras med både varsamhet och psykologisk klarsyn. Det är bara att konstatera att Malin Persson Giolito i denna sin tredje roman lyckas utomordentligt väl med denna krävande uppgift. Den artonåriga Maja Norberg blir en fulltonig litterär gestalt med skarpt intellekt och humor samtidigt som hennes kärlekslängtan och passion är i varje stund trovärdig och gripande.
När boken börjar sitter hon häktad, vilket hon gör i nio månader som avslutas med de tre veckor som rättegången pågår. Tillsammans med sin pojkvän Sebastian har Maja kommit till ett möte i skolan dit de tagit med sig gevär stulna ur Sebastians fars vapenskåp. Båda skjuter och en lärare och tre elever dödas, Sebastian är en av dem och Majas bästa vän Amanda en annan. Det står klart att just de båda skjutits av Maja.
Rättegången blir ett envig mellan åklagaren och Majas försvarsadvokat Sander, som vill leda i bevis att Maja skjutit Amanda av misstag när hon avsåg att skjuta Sebastian för att hindra honom från att fortsätta mördandet. Dramatiskt nog, men om det bara var detta som var bokens ämne skulle den inte alls vara lika litteratursociologiskt intressant som nu är fallet. Det finns en samhällsbild att uppleva och ta ställning till bakom det dramatiska förloppet. Skolan där skjutningen äger rum ligger i Djursholm, men där går ett antal elever från förorter med helt andra sociala villkor. En av dem är Samir som Maja också har en sexuell relation med, och som egentligen är ett mycket vettigare pojkvänsval än den supernarcissistiske Sebastian med sin trasiga själ.
Skildringarna av de båda pojkarna är lika psykologiskt starka och inlevelsefulla som den av Maja och hennes kompis Amanda. Bokens förlopp är strukturerat i tidsplan, där den aktuella tiden är rättegångens veckor och i tillbakablickande kapitel framträder upprinnelsen till skottlossningen i skolan. I några kapitel berättar Maja om hur hon upplever polisförhören och häktningstiden. Det finns mig veterligen ingen bättre litterär beskrivning på svenska om häktningstidens mardrömslika och mardrömsfyllda tillvaro. Om hur den skadar och vanställer verklighetsupplevelsen tills man börjar värja sig för andra människor och faller in i självförsjunkenhet.
Maja måste ta ställning till sin situation på ett välövervägt och moget sätt. Samtidigt är hon fortfarande en sårig tonåring med all den äcklade kritik mot vuxenvärlden som ofta hör till den åldern. Hennes föräldrar som, förstås, har det mycket gott ställt, engagerar den mest ryktbare försvarsadvokaten som finns i landet, och man anar drag från flera av de så kallade kändisadvokater som påfallande ofta förlorar sina mål.
Man känner med Maja när hon sitter i rättegångssalen och tvingas lyssna till vad hon uppfattar som ett oändligt flöde av egendomliga ord och formuleringar som hon på något vis måste acceptera som berättelsen om hennes eget liv, hennes motiv för sina handlingar, hennes känslor och innersta tankar, som de framkommer i de sms, mail osv som redovisas för rätten och den bevakande journalistkåren.
Vilken domen blir över Maja ska inte spoilas här, men omdömet om boken där hon är huvudperson kan inte bli annat än utmärkt.
