När livet står på spel

[160819] ur filmenVenus lever i skuggan av sin bästa vän Sidney. Sidney är självsäker, populär och lever livet, Venus är tillbakadragen och lite mer av en trygghetsnarkoman. En dag börjar Sidney spela ett nytt spel, Nerve, där deltagarna får utmaningar som de skall klara av i utbyte mot pengar. Det som börjar som en fånig lek, med utmaningar som att smaka på hundmat eller kyssa en främling, glider sakta men säkert över till att bli ett allt farligare spel där man måste löpa linan ut.

Konceptet med ”Nerve” är inte något nytt. En liknande variant förekommer i den undermåliga filmen ”Would You Rather” (tillgänglig på Netflix för den med för mycket tid) och den dessvärre okända, thailändska skräckfilmen ”13: Game of Death”. Det som gör all skillnad i världen är hur spelet Nerve har digitala plattformar som bas. Deltagarens samtliga profiler på alla möjliga hemsidor samlas in för att ge skräddarsydda utmaningar. Denna aspekt hamnar dessvärre i skymundan ganska snart, men satiren blir inte mindre träffande för det. I den digitala tidsåldern kan man få reda på allt om vem man vill, allt från favoritböcker till stora rädslor.

En annan klockren faktor är deltagarnas offentlighet. Spelarna gör nästan vad som helst för att få fler följare till sin profil. Den monetära vinsten de belönas med framstår som ett sekundärt motiv, om ens det; det viktiga är att bli sedd, uppmärksammad. Berömmelsen är dock kortvarig, få minuter hinner passera från att en utmaning avklarats till att en ny presenteras. I kontrast till detta ställs åskådarnas anonymitet. Tusentals kommentarer flödar, ofta nedlåtande och sexistiska, för när man kan gömma sitt ansikte bakom ett användarnamn kan man inte ställas till svars för sina handlingar.

Som om inte detta var nog låter man tidsålderns digitala look genomsyra narratologiska stilmedel. Händelseförloppen visas delvis från folks mobiltelefoner, eftersom det är så folk tar till sig världen. I Baudrillards anda har man låtit det artificiella bli mer verkligt än verkligheten själv, till och med de som är på plats föredrar att betrakta skådespelet via en bärbar skärm. Folks relation till det digitala etableras redan i inledningen man ser en datorskärm och protagonistens interaktion med den, hur denne hoppar från sida till sida, startar en spellista på Spotify m.m. i flera minuter innan vi får se Venus själv. Livet online är mer verkligt, mer relevant än det riktiga, det är genom nätet man får ett första intryck av en människa, inte i mötet med henne. Trots Venus nära samarbete med en annan spelare får hon inte veta hans namn; de är mer av Facebookvänner än bekanta.

Allt detta illustreras med en ljussättning i neonfärger och elektronisk musik som osökt för tankarna till Winding Refns mästerliga regi, med skillnaden att soundtracket inte ekar av 80-tal, utan plockar från mer moderna artister. Vanligtvis outhärdlig, generisk smörja fungerar perfekt här för att sätta rätt ton (ofrivillig ordvits). Frågan är om inte ”Nerve” är smartare än den själv förstår. Det kommer att bli intressant att se, om något decennium, om den kanske uppmärksammas mer som det träffsäkra tidsdokument den faktiskt är, en fresk över 10-talet.

▪ Martin Ricksand

Film: Nerve
Regissör: Henry Joost, Ariel Schulman
Manus: Jessica Sharzer, Jeanne Ryan (roman)
Skådespelare: Emma Roberts, Dave Franco, Emily Meade m.fl.
Premiär: 19 augusti 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: