[160823] Politisk teater finns det gott om. Ofta har det funnits en känslig och svår balansgång mellan de politiska ambitionerna och den kreativa friheten. Arkadi Zaides’ föreställning handlar om den laddade konflikten på Västbanken.
Konflikten mellan palestinier och judiska bosättare tillhör de konflikter som är opinionsmässigt försåtminerad. Om man som ”svensk” uttrycker stöd för palestinierna kommer beskyllningarna om antisemitism som en bannbulla rakt i ansiktet. Den taktiken har länge varit framgångsrik, för vem vill bli beskylld för antisemitism, det är obehagligt. Men här är det svårare.
Föreställningens upphovsman Arkadi Zaides är nämligen inte bara koreograf och ensam artist, han är även jude som invandrade till Israel 1990. Till sin hjälp har han dokumentärfilmer från den israeliska människorättsorganisationen B’Tsalem. Där har man låtit palestinier filma ett otal attacker på dem av bosättare. Filmer som bildar det ena bärande elementet i föreställningen. Den är en sammanfogning av olika provokationer och trakasserier som bosättare utsätter palestinierna för. Det är småpojkar som kastar stenar mot de palestinska bostäderna, det är bosättare som sätter eld på palestinska ängar, det är fredsaktivister som går in som mänskliga sköldar mellan palestinierna och bosättarna och därför utsätts för ljudliga och andra hotelser.
Filmerna visar bosättare oftast fotograferade från palestinska hus. Det andra elementet i föreställningen är Arkadi Zaides själv som med sin kropp antingen förställer sig till någon av de agerande i filmen eller spelar någon trolig figur i det tredimensionella rum som skapas av filmduken och det nakna scengolvet. Utom på en liten detalj.
Hela scengolvet är uppblåst till en knappast synbar kudde. När Arkidi Zaides rör sig över secnen fortplantar hans fötter ringar som påminner om vågor på en vattenyta. Mina associationer går till vad som händer när man kastar en sten i ett stilla vatten, Slungstenarna mot de palestinska bostäderna blir till symbol för den vanvettiga situationen.
På en liten skärm intill Filmduken får vi information om var och i vilket sammanhang sekvenserna är filmade. Med sin kropp imiterar han någon av bosättaraktivisterna. Många är mycket unga, vilket gör att man kan drabbas av missmod. Man blir inte lättare till mods över soldater som står i samma klunga av stenkastande ungdomar utan att ingripa. Enda gången någon tycker att det spårat ur var när en bastant bosättarkvinna lyfter bort en liten kille som flippar ur och angriper en plåtport.
Det visar sig till slut att även det dokumentära ljudet får stor betydelse för föreställningen. På slutet släcks bilden men ljudet fortsätter. Nu blandas ljuden från de olika filmavsnitten, förstärkta av Arkadi Zaides. Det blir smärtsamt men samtidigt oerhört starkt. Som politisk teater är det en mäktig upplevelse.
