Ett briljant språk

Sektion: Böcker

[161003] författarporträttDet är alltid någon som ser dig; Storebror med sina bevakningskameror, vänner och bekanta och det omgivande samhället med sina många medborgare och den ”sociala kontrollen”, eller ditt eget samvete/överjag. En liten kamera bakom en tavla, en fluga på väggen. Men ibland kan det även handla om ett faktiskt öga i den egna tapeten, eller kanske en släng av paranoida föreställningar. Eller allt på en gång.

Den oansenlige och misslyckade kemisten Zygmunt Pietziewzskoczsky befinner sig i en liten krets på ”Den svarta grisen” i Berlin när han av ”P.” skickas till Paris för att bevaka och spionera på ”S.”, August Strindberg, som skrivit in sig på hospital i början av sin ”infernokris”. Någon i Berlingruppen har fått nys om att Strindberg står i begrepp att försöka ”förinta” dem, därför sändes Zygmunt att ta reda på fakta om denna eventuella aktion.

Marit Furn (född 1977) är utbildad journalist och verkar som bildkonstnär i Stockholm. Hennes skönlitterära debut med Skuggan är dock inte författat med någonting som har minsta lilla släktskap med ”journalistprosan” som numera inte är särskilt ovanlig i boksammanhang. Istället har Furn rattat in sig på prosa som vätter åt det ålderdomliga slaget och ger känsla av att befinna sig i Paris vid denna tid, 1895-96. Det hela är ruskigt snyggt genomfört, språk såväl som stil och ton håller hela vägen i den knappt fyrahundrasidiga romanen. Inte enbart det gammaldags i ordval och uttryck utan också de personliga och lätt profilerade orden briljerar i framställningen.

Det är oroliga tider i Paris. Dreyfussrättegången har precis genomförts och anarkister har utfört ett antal attentat likt våra dagars terrorister. Så när vår dagboksberättare, ”Z.”, anländer finns de paranoida stämningarna redan svävande i luften i den stora staden.

Zygmunt Pietziewzskoczskys (namnet är förresten snott från Lars Gustafssons Tennisspelarna) far är polsk kemist, medan modern är svenska. De bor i Stockholm. Den framgångsrike fadern har skickat sin oambitiöse son utomlands för att möjligen få igång en karriär likt hans egen.

Z. letar upp hospitalet Strindberg är intagen på och smyger omkring för att få en glimt av honom. Snart framgår det att S. har för avsikt att lämna litteraturen för den viktigare vetenskapen, för kemin, där han experimenterar för att utvinna guld, men han närmar sig även ockultismen. Ganska snart lämnar han också sjukhuset och tar in på ett litet pensionat. Z. följer efter och får rummet bredvid, där han borrar hål i väggen in till den store dramatikern. Han spionerar på S. på dennes promenader och besök på ”krämeriet”, där han håller hov, äter, och dricker sin dagliga absint. Z. tar sig också in i rummet och läser brev och anteckningar, försöker sätta sig in i hur han tänker. Försöker nästan att leva sig in i hur det är att vara Strindberg. Emellanåt får jag känslan av att Kafka skulle ha kunnat skapa karaktären Zygmunt. Eller kanske att han liknar någon av Modianos nattvandrande skuggvarelser.

Som så ofta när
författaren hittat rätt ton dras man lätt in i berättelsen och inte minst i den historiska tidsatmosfären. Malin Furn måste ha gjort en gedigen researsch (även om hon möjligen har missat något när hon skriver om ett ställe där ”den halte målaren” bodde på, och nämner Gaugin. Men vid den tiden tror jag att han befann sig på Tahiti. ”Den halte” skulle i såfall kanske bättre kunna stämma in på Toulouse-Lautrec?) Hon bygger på kända fakta kring Strindbergs liv och de personer som han träffar eller har kontakt med, bland annat har ”M” (Edvard Munch) en viss betydelse. Dessa fakta förstärks delvis i romanens fotnoter, skrivna av (den fiktive) förläggaren Bernard Skarp. I sitt förord visar han sin tacksamhet över den upphittade dagboken som belyser en period i Strindbergs liv man trodde sig veta det mesta om. Bland annat skildrat i dennes Inferno, om hans psykiska kris.

Det är en på många vis en härlig roman, men samtidigt känner jag ibland att det står lite stilla, att det inte blir så mycket mer än det inrutade liv som båda S. och Z. lever, det är nog för min del väl långt med fyrahundra sidor. Och jag är lätt tveksam till en del av de mer skruvade händelserna, och de alltmer thrillerartade inslagen mot slutet. Men det är trots allt en randanmärkning.

”Jag påminner mig om att dessa anteckningar inte ska handla om mig.” En mening som förekommer ett flertal gånger i romanen, men som inte är helt sanningsenlig. För det är ju så att det i grunden är Zygmunt själv som är huvudpersonen, även om jag stundvis upplever det som lite oklart och frågar mig om vem eller om vad romanen handlar. Mot slutet närmast de båda glider ihop i sina respektive paranoida världar, och många gånger skriver Z. ”vi” när han berättar att S. varit ute på promenad eller dylikt.

Så vad ”handlar” det hela om? Bokens titel säger nog det mesta. Skuggan. Om att stå i skuggan av någon annan, men kanske också av sig själv eller av livet självt. Zygmunt Pietziewzskoczsky har helt uppenbart hamnat i skuggan av sin store far, den berömde kemisten, och i sitt eget spioneri av S. befinner han ju sig i skuggan honom. Z. är livsvilsen och utan ambitioner, ser sig så oansenlig att han känner sig rent osynlig. En före detta flickvän, den enda han hittills haft, menade när hon gjorde slut att ”- Du är ju knappt en människa ens!” Det får honom själv att fundera ”Är det kanske sant som hon kunde säga ibland, att det är något avgörande i mig som saknas?”

Hans paranoida tendenser späder på vilsenheten. Mot slutet av romanen säger han sig hela tiden vilja ge sig av från Paris, han känner att ”uppdraget” för hans del är avslutat. Men han kommer inte iväg, för vem skulle han vara om han inte längre var tvungen att ha koll på mannen i rummet intill?

Zygmunt har efterhand kommit att hata S., utan att jag riktigt förstår varför. Beror det på att han känner sig så fastlåst av honom? Han har i känslan av sitt meningslösa liv till och med börjat fundera på självmord

”Jag tänker att om jag tog mitt liv skulle jag inte behöva vakna ännu en gång i detta rum. Medan S. söker omkring sig efter ljuden i sitt huvud, ägnar jag all min tankemöda åt att, om så bara under en kort stund, faktiskt vilja döden mer än detta. Att dö vore hur som helst enklare än att döda S. för att bli fri.”

Det finns flera tecken, flera överraskande saker Z. gör som driver tesen att en osynlig/oansenlig människa kan bli så desperat efter bekräftelse att hen kan drivas till nästan vad som helst.

Men kanske att det ändå slutar någorlunda positivt. Efter en våldsam storm, snyggt skildrat av författaren, har något möjligen hänt med vår ”hjälte”

”Något liknande har aldrig hänt mig tidigare. Hur jag än sett ut har jag aldrig dragit blickarna till mig och jag vet inte om det skedde nu eftersom jag själv log så uppsluppet mot alla jag mötte eller om det berodde på någon mer fundamental förändring. Det kvittar vilket. Det kändes bra. Det var som att finnas till.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Marit Furn
Skuggan
Albert Bonniers förlag 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: