Mat på börsen och undernäring i Niger

Sektion: Böcker

[161005] Den argentinske journalisten Martin Caparrós Hunger är förmodligen den mest betydelsefulla av årets böcker. Det är en grundligt genomarbetad, både djupt gripande och oerhört kunnig betraktelse över en värld där orättvisan råder och miljoner människor varje år hungrar ihjäl.

Det finns nog en ganska utbredd uppfattning i länder som Sverige och andra EU-länder liksom i USA som går ut på att livsmedelsförsörjningen i världen på det stora hela taget inte är ett allvarligt problem. Det är ju i dag sällsynt med stora, akuta, svältkatastrofer, där utmärglade barn med flugor i ögonen dör framför tv-kamerorna.

Det som Martin Caparrós i stället fokuserar på är den bestående undernäringen, där det tar åratal av plågsam och utmattande brist innan människorna till slut dör, oftast inte som barn utan i vuxen ålder. Men då har deras liv avsevärt förkortats och framlevts i ett depressivt mörker och präglats av den klena motståndskraftens många sjukdomar.

Martin Caparrós besöker ett antal länder som Niger, Bangladesh, Indien, Sydsudan och Madagaskar. Varje lands hunger har sin speciella karaktär, men symptomen bland människorna är sig lika. Det är inte alls ovanligt att man har tillräckligt med mat om man ser bara till mängden, men ensidigheten i kosthållet orsakar ändå långsamma hungerkatastrofer, som i avsaknad av spektakulära uttryck glider under den västerländska medieradarn. I Niger är till exempel tillgången på hirs relativt god, och alla äter den. Barnen får hirsbollar och föräldrarna har svårt att förstå varför de blir sjuka och att läkarna, om de kommer till läkare, sätter diagnosen undernäring.

Samtidigt pågår där som på många andra håll i världen en utplundring av de fattiga, genom att de övertalas att sälja sin odlingsmark till företag som exploaterar den för stordrift med genmodifierade grödor som landets befolkning inte kommer att ha råd att köpa.

Martin Caparrós gör också reportage från sitt hemland Argentina, där en mängd människor lever på att dyka i och gräva sig fram genom sopbergen utanför storstäderna. Det är en tillvaro i smuts och elände som kunde röra en sten till tårar, och att den förekommer visar bara hur cynisk och rå politiken är också i länder som betraktas som demokratiska och med vissa välfärdsanspråk.

Centralt i boken och för boken finns ett kapitel om USA. Där skildras först och främst hur livsmedelsmarknaden blivit en viktig del i klippekonomin, livsmedel och livsmedelsråvaror har en börsnod i Chicago, och Marit Capparós beskriver ingående hur handeln går till. Han intervjuar mäklare på livsmedelsområdet och får fram en både fascinerande och djupt osmaklig bild av ett totalt ansvarslöst jagande efter vinster som driver upp råvarupriserna och alltmer fjärmar jordens fattigare befolkningar från möjligheten att köpa den mat de behöver.

Han beskriver den blixtsnabba datoriserade tradingen, där också mycket små nyanser i priser och förväntningar fångas upp och jämförs i en omsättning som ligger långt ifrån vad mäklarna själva har en chans att hänga med i.

Samtidigt gör han ett hungerreportage om USA:s miljoner felnärda, som i grotesk fetma vankar omkring i en tillvaro som präglas av den enorma omfördelning av tillgångar från fattiga till rika som blivit en konsekvens av den ekonomiska kraschen 2008. Diabetes och hjärt-kärlsjukdomar får en epidemisk utbredning och framför allt slås man av den oerhörda hjälplösheten och ofta förekommande patetiska stoltheten bland de överviktiga. Man ser inga alternativ, frukt och grönsaker är mycket dyrt jämfört med skräpmaten och redan från tidig ålder tillvänjs barnen till hälsovådliga intag av fet, söt och salt mat och dryck.

Arbetslösheten är utbredd, och för många som har ett arbete är lönen så låg att de inte klarar sig utan behöver ha ett jobb till utan att för den skull komma ur fattigdomen. Många både utan och med jobb får matkuponger av staten. Kupongerna tillåter inte en konsumtion över skräpmatsnivån, på så vis bidrar staten till fetmaepidemin, både genom att inte kunna åstadkomma en ekonomi som ger ett värdigt liv åt alla och genom att upprätthålla ett undermåligt socialt system.

Ändå är många av de feta och fattiga stolta över att vara amerikaner. Och, påpekar Caparrós, statistiskt sett har de fattiga i USA det bättre än de (jämförelsevis) rika i Bangladesh. Kanske kommer en del av dem att rösta i årets presidentval. Någon skillnad lär det inte bli för dem, oavsett vem de röstar på. Martin Caparrós citerar en man som säger sig gilla Obama. Han verkar vara en trevlig kille, men någon skillnad har det inte blivit för de fattiga på de åtta år som han varit president.

Hunger är en bok som alla borde läsa. Man kan ju hoppas att den, eller dess innehåll och budskap, når fram till de politiker som trots allt ännu har möjlighet att åstadkomma någon skillnad. Frågan är om de vill, fortfarande sitter staten och kapitalet i samma båt.

▪ Christian Swalander

BokomslagMartin Caparrós
Hunger
Övers: Annakarin Thorburn
Natur & Kultur 2016

 

Kategorier
Dela den här artikeln: