Om fotboll med kärlek och hjärta

Sektion: Böcker

[161012] Bild: Bröderna OhlssonVisst är det här en bok för Hammarbysupportrar i första hand, men fotbollsintresserade i allmänhet kan också ha utbyte av den. Intervjuerna med bröderna Kenta och Billy Ohlsson löper genom de 200 sidorna med författarens textsjok däremellan. Bröderna Ohlsson från Bagarmossen strax söder om Söder blev två legender som fotbollsspelare i Bajen och deras karriärer är en klassresa i efterkrigstidens Sverige.

Kenneth ”Kenta” Ohlsson gjorde 341 matcher i Hammarbys A-lag, fler än någon annan i klubbens historia – 18 säsonger. Debuten skedde när han ännu inte fyllt 18 år 1966. Den sex år yngre brodern Billy Ohlsson gjorde 98 allsvenska mål – flest i klubbens historia – under sina 15 säsonger i A-laget och blev allsvensk skyttekung 1980- och 84. Han debuterade också som 18-åring i Bajen. Kenta var katalysatorn på mittfältet, liraren som kunde slå öppnande passningar – vilket han gjorde till brorsan Billy som rörde sig som forward på ett sätt som möjliggjorde Kentas passningar och ofta språngnickade den yngre brodern in sina mål på äldre brorsans pass.

Båda säger unisont i denna bok: ”Mellan oss var det telepati på fotbollsplan”.

Tunnlar som retade motståndaren men fick Bajens hemmapublik på Söderstadion att jubla, var också Kentas specialitet. Billy var kanske inte lika teknisk men visst kunde även han överraska med en klackspark och ofta nickade han ett inlägg från höger ner mot högra stolpen och lurade målvakten som trodde nicken skulle gå i målets vänstra hörn, vilket är vanligast. Och istället för att slå ett inlägg i högerposition sköt ofta Billy ett hårt markskott mot mål istället.

Kenta slog ofta frisparkarna utanför straffområdet – många gånger direkt i mål.

Det var i ”Bagis” allt började. Förorten Bagarmossen strax söder om Södermalm i Stockholm. De var fyra bröder varav Kenta var nummer två och Billy den yngsta. Familjen var trångbodd i en trea. Föräldrarna var arbetarklass – mamman var hemmafru under Kentas yngre år men sedan jobbade hon på televerket i Farsta. Och pappan var trumpetare och valthornsmusiker i Radiosymfonikerna men sedermera kranskötare på byggen vilket renderade honom smeknamnet ”Kran-Olle” (då han hette Carl-Olof, mamman hette Gunvor, kallad Gun) och spriten blev genom byggjobbet ett problem för fadern, liksom att rökningen tilltog, och han dog endast 54 år gammal. Mamma Gun fick alzheimers vid 49 års ålder och dog tio år senare.

En sorg hos både Billy och Kenta, märker man. Och pappans supande har fått dem att bli försiktiga med alkoholen själva.

I det nybyggda Bagarmossen lirades det boll mellan tallarna på gräsytan vid Bagarmossens skola. De gjorde det för att det var roligt, funderade knappt på att de tränade. Utan en tanke på att i framtiden bli fotbollsspelare på elitnivå. Kenta säger:

”För det kan jag säga, det enda jag fick via träningen i Hammarby när jag kom upp som senior, det var fysiken, tekniken och bollbehandlingen tränade jag från unga år upp helt på egen hand. Jag skaffade mig en jävla förmåga där bland tallarna. Det finns ingen tränare i Hammarby som på nåt enda vis bidragit till min teknik. Det gäller Billy också.”

Kenta säger att han upplevde Bagis som en sluten värld men de som växte upp där fick en väldig sammanhållning.

”Vi hade inga pengar att resa på semester utomlands för. Vi hade inga tidningar. Under de tidiga åren hade vi…ingen tv heller…det var först via fotbollen det ändrade sig…”

Det var bussar ut till Flatenbadet på somrarna för mindre bemedlade ungar. Och koloni på Barnens ö i Roslagen och i Dalarna. Naturligtvis spelades det fotboll där med. Det var inte tal om några akademiska studier efter att han hade gått ut nian för Kenta. Han jobbade bl a på Expressen ett tag och lastade tidningar men så småningom kunde han med Hammarbys ekonomiska hjälp studera till gymnastiklärare på GIH.
Billy utbildade sig inte heller efter nian men blev sedan brandman vid sidan om fotbollen. Ett yrkesval han inte ångrat, förstår man.

Eftersom de båda var stora fotbollslöften redan i pojk- och junioråldern uppmärksammades de tidigt. Att spela för någon annan klubb än Hammarby fanns inte på kartan – lirarnas och gamängernas lag. Spelare som vågar slå en tunnel istället för den säkra passningen.

Det finns gott om detta resonemang i boken – att Hammarby är nånting utöver det vanliga i svensk fotboll, att det var hos dem som supporterkulturen växte fram först – 1970 anges som årtalet när den inleddes – och att det handlar om HUR man gör det, med stil, och inte bara ATT man gör det, med kraftfotboll och effektivitet. Ett idealiserande, kan man som utomstående tycka – för författaren själv är hammarbajare in i märgen även han – men samtidigt är det väldigt uttrycksfullt och passionerat skrivet. Och roligt att läsa.
Som Billy säger:

”… det behöver inte, ska inte, finnas ett motsatsförhållande mellan rolig och effektiv fotboll. Roligt och effektivt går att förena. Det måste alltid vara målet.”

Den främste liraren och Hammarby-gamängen av alla anses ju Lennart ”Nacka” Skoglund ha varit. Han som kunde klacka tvåkronor i bröstfickan på kavajen i folkparksframträdanden och när han kom hem till Bajen efter 13 proffsår i Italien skruvade han i fjärde matchminuten in en vänsterhörna direkt i mål med sin vänsterfots yttersida. Det var mot Karlstads BK i division två den 7 maj 1964 och 6 721 åskådare (utsålt) fanns på Johanneshovs IP.

Kenta hade förmånen att få spela i Bajen samtidigt med Nacka de sista två åren han var med och ”Gubben” och ”Grabben” blev ett begrepp då Nacka var 19 år äldre än Kenta. Och han säger om Nacka:

”Han påverkade mig mycket och blev som en pappa för mig. Han tog till sig mig på nåt sätt. Och han tyckte jag var en duktig fotbollsspelare.”

Nacka sa om sig själv som fotbollsspelare ”90 procent intelligens, 10 procent flås” och det sorterar väl under Hammarbyandan, om jag tolkar Billy och Kenta rätt. Även om det behövs kondition också. Mer än vad Nacka hade när han kom hem från Italien, skulle jag tro…

Kenta spelade några matcher i J- och U 23-landslaget men officiell match i fotbollslandslaget blev det bara en: mot Västtyskland innan VM-laget togs ut våren 1978. Han sticker inte under stol med att han är besviken på att han aldrig fick chansen i några mästerskap. Han anser att han hade platsat i 1974 liksom i 1978 års VM-lag. Och ventilerar sin bitterhet mot förbundskapten Åby Ericson – som han anser bojkottade stockholmare till förmån för andra klubblags spelare. Kenta var ingen utpräglad forward eller målskytt, vilket också kan ha bidragit till att han inte kom med i landslaget, menar han själv.

Billy fick några fler chanser i landslaget – sex A- lagsmatcher – och gjorde även några mål. Dessutom provade han på ett par proffsår i tyska Arminia Bielefeld – och det gick väl hyfsat bra – men han hade en ”hemlängtan redan från början, en liten naggande vantrivsel” som han säger. Träningarna därnere var långt under standarden mot vad han var van vid hemma i Hammarby. Och så fick han upp ögonen för en annan sak inom proffsfotbollen: dopning!

”När jag kom låg Arminia Bielefeld tia i tabellen som nykomling. Ganska snart är jag med om att slå Bayern München borta med 4-0. En väldig skräll, naturligtvis, och i och med att det går så bra börjar det snackas och skrivas om dopning. Vad vet jag? Bild-Zeitung…var ju alltid ute efter skandaler av alla de sorter. Men en grej hände efter matchen som jag tänkt på efteråt. En journalist från Aftonbladet satt på läktaren när vi besegrade Bayern München och efteråt kom han ner och snackade med mig och sa: ‘Fan, jag känner knappt igen dig, du är så jävla GROV.’ Vi tränade två gånger om dagen och det var klart att jag växt till mig… Men vi fick varje dag en ampull med nåt pulver som smakade frukt och det hällde jag och andra i oss utan att tänka mer på det, annat än att det var vitaminer, kosttillskott… Jag misstänkte inte för en sekund att det var dopning. Jag visste inte ens vad dopning var på den tiden. Men eftersom den här journalisten uppfattade mig som så jävla grov kanske vi verkligen fick i oss nånting…”

Både Kenta och Billy har synpunkter på tränare de har haft, och även på nutida i Hammarby, och på gamla lagkamrater, vilka de minns som sköna lirare, i alla fall de flesta. Anekdoter finns det gott om – och oron för att Hammarby ska gå ifrån sin själ – skönliret – uttrycker de båda.

”Testa en tunnel idag och du blir bänkad direkt, skulle jag tro” säger Kenta.

Billy säger: ”Nummer ett: som offensiv spelare MÅSTE MAN VÅGA GÖRA SIN GUBBE. Hur många vågar göra det i Hammarby idag 2016?”

Som sagt, det är väldigt mycket Hammarby fotboll här. Det är nästan så att man blir supporter själv. Lite för mycket panegyrik ibland, kanske – men gjort med kärlek och hjärta blir det ändå charmigt.

Bajen spelade SM-final mot IFK Göteborg i två matcher 1982 – vann den första men förlorade den andra och Blåvitt vann SM-pokalen. 2001 – med rak serie – tog Hammarby guldet i allsvenskan. Första och enda gången hittills. Om dessa händelser finns också skrivet och berättat.

Fast Kenta säger på ett ställe:

”Fotbollen vi spelade i Hammarby runt 1980…Alltså, den fanns inte i Sverige innan vi uppfann den. En helt överlägsen anfallsfotboll.”

Kenta säger också:

”Det var vi som byggde upp klubbens historia och tradition…Jag menar, det var ju så, gjorde man inte en tunnel gjorde man en dålig match. Men att vinna, det var inte så viktigt alla gånger.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Tore S. Börjesson, Kenta Ohlsson, Billy Ohlsson
Bröderna Ohlsson – sex decennier i Bajens tjänst
Idrottsförlaget 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: