[161012] En bok om den svenska moderna konstens Grand Old Man, Pontus Hultén. Placerad mellan pärmarna till ett gediget verk av konstnären Andreas Gedin och inlimmad av bilder från den legendariska utställningen Hon.
Kort sagt är detta ett praktverk som ger en bild av hur Moderna museet i Stockholm blev ett riktmärke för den moderna konsten i Sverige och enligt boken även en inspirationskälla för museer på andra håll i Europa. Andreas Gedin är lämplig historieskrivare. Han är inte bara konstnär utan var även en av de första att disputera inom ämnet fri konst. Han har dessutom under några år varit redaktör för Moderna Museets Vänners tidskrift.
Moderna museet började som en specialavdelning på Nationalmuset och blev ett eget museum på Skeppsholmen 1958. Pontus Hultén var med från början och blev efter några år museets chef. I sin ungdom var han långa perioder i Frankrike och skaffade sig ett nätverk av konstnärer, vilket hade stor betydelse för möjligheten att skapa spännande utställningar.
Det blev rivstart för museet och 1961 visades utställningen ”Rörelse i konsten”, som väckte nyfikenhet långt utanför den inre konstkretsen. Men museets mest uppmärksammade utställning är kanske ”Hon, en katedral” 1966. Den är gjord i samma tidsanda som studentupproret några år senare och som banade vägen för en ny generation konstnärer. Bokens innerpärmar har illustrationer från skapandet av verket. Utställningens betydelse markeras också av att den ingår i bokens titel och av att den fått ett eget avsnitt i historiken.
Skulpturen ”Hon, en katedral” består av en 25 meter lång naken kvinna liggande på rygg. Målad i härligt popart-mönster. I inkråmet fanns olika små avdelningar med konst av bland andra Jean Tinguely. Man tog sig in i inkråmet via kvinnans vagina. I boken finns en skiss på hur de tänkte sig upplägget. En härlig bild som lite för tanken till Skissernas museum i Lund. Biderna återger lite av den optimistiska tidsanda som fanns trots atombombshot och Vietnamkrig.
”Hon” må ha varit ett frimodigt projekt på många sätt, men tidsandans ibland begränsade perspektiv avslöjas ändå mellan raderna, eller snarare i bilderna. När två av de tongivande konstnärerna, Jean Tinguely och Niki de Saint-Phalle, testade modellbygget valde de att använda en liggande kvinna. Det hade varit lika funktionellt med en man, men där gjorde fantasin halt. Det är förstås en illvillig kommentar.
/CW
Andreas Gedin
Pontus Hultén, Hon & Moderna
Bokförlaget Langenskiöld 2016
