Rädda älvdalskan!

Sektion: Böcker

[161017] I början av september startade Ulum Dalska (Föreningen för älvdalskans bevarande) och Språkförsvaret en namninsamling, ”Rädda älvdalskan!” på nätet till stöd för Niclas Malmbergs motion till riksdagen. På senare tid har stödet till förslaget att älvdalskan ska erkännas som landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige vuxit kraftigt.

Älvdalska är nämligen ett eget språk och inte enbart en svensk dialekt. Språk kan definieras på två olika sätt: ett språk är en språkvarietet som inte automatiskt förstås av talare av en annan språkvarietet eller att det är en språkvarietet som av politiska skäl upphöjts till språk. Det senare förhållandet brukar något skämtsamt betecknas som att språk är ”en dialekt med armé och flotta”. Detta stämmer väl överens med danska, norska och svenska, som fortfarande är sinsemellan förståeliga.

Älvdalska saknar armé och flotta. Däremot är det inte sinsemellan förståeligt med rikssvenskan. Älvdalingarna är naturligtvis tvåspråkiga idag, men en rikssvensk förstår inte automatiskt älvdalska, inte ens i skriftlig form. I själva verket är avståndet mellan älvdalska och rikssvenska lika stort som mellan isländska och färöiska å ena sidan och rikssvenska å den andra. Detta bekräftas av en Swadeshlista, som mäter avstånd mellan olika språk.

Älvdalskans ljudsystem, grammatik, syntax och ordförråd skiljer sig radikalt från rikssvenskans. Älvdalskan har exempelvis bevarat nasala vokaler, som har försvunnit i alla nordiska språk. Älvdalskan har behållit diftonger, utvecklat triftonger och en egenartad vokalskridning. Dessutom har älvdalskan bevarat det tonlösa och det tonande läspljudet som i engelskan (thing och that) och isländskan. Älvdalskan har behållit det fornnordiska kasussystemet med fyra kasus liksom verbens personböjning. Syntaxen skiljer sig också från den rikssvenska. Ordförrådet innehåller många ord, som inte återfinns i rikssvenskan: exempelvis belgr (ryggsäck), brinde (älg), dar (när), knupå (pyssla), kringgt (ofta), liuot- (väldigt), min (med), nest (hos, vid), ralltjärr (skottkärra), snutå (nosa), taimstyöð (punktlig), ula (skola = verb), uott (vante) och åvå (ha). Alfabetet består av 35 bokstäver för att kunna teckna alla fonem i älvdalskan.

Skillnaden mellan älvdalskan och svenskan beror dels på att älvdalskan har bevarat äldre språkdrag från fornnordiskan, men dels också på att älvdalskan har utvecklat egna innovationer. Orsaken till älvdalskans särställning står naturligtvis att finna att Älvdalen befunnit sig i utkanten av det svenska riket med begränsad inflyttning och begränsad kontakt med centralmakten, parat med en god portion stolthet över den egna språkvarieteten. Runor användes för övrigt i Älvdalen ända in på 1900-talet.

Det viktigaste skälet till varför älvdalskan ännu inte erhållit status som landsdelspråk är förmodligen att statsmakterna befarar en dominoeffekt, nämligen att fler inhemska språkvarieteter, som idag betraktas som dialekter, kommer att kräva samma status. Men detta kan bara avgöras från fall till fall.

Det finns en stark lokal uppslutning bakom älvdalskan. Ulum Dalska (Föreningen för älvdalskans bevarande), som bildades 1984, är Sveriges förmodligen största språkförening med närmare 2000 medlemmar; Facebookgruppen har nästan 3000 medlemmar, där många medlemmar skriver på älvdalska. Det finns ett lokalt språkråd, som har bidragit till att standardisera älvdalskan; det finns grammatikor och ordböcker och det har utgivits såväl böcker på älvdalska som undervisningsmaterial om älvdalska på universitetsnivå. Älvdalens kommun stöder också officiellt älvdalskan och har beslutat att upprätta en förskoleavdelning på älvdalska.

Det finns också ett starkt stöd från språkforskare både i Norden och internationellt för detta unika språk. Europarådets expertkommitté har genom åren vid upprepade tillfällen uppmanat Sveriges regering att klargöra huruvida älvdalska är att betrakta som ett eget språk eller en dialekt genom att genomföra en oberoende vetenskaplig undersökning i samarbete med talarna. Våren 2015 anordnades en internationell konferens om älvdalskan i Köpenhamn, som gav stort genomslag även utanför Norden. Verket ”Studies in Övdalian Morphology and Syntax” , som utkom under hösten 2015, beställdes av 3 000 universitetsbibliotek världen över. Som kronan på verket erkändes älvdalskan i maj i år och tilldelades en egen ISO-språkkod av organisationen SIL International.

För att ett litet hotat språk ska överleva krävs för det första att modersmålstalarna själva använder det och i praktiken är engagerade i dess försvar. För det andra att centralmakten har en välvillig inställning till språket i fråga och understödjer dess överlevnad i stället för att motarbeta det. Svenska regeringar, oavsett partipolitisk färg, har dessvärre haft en alltför njugg inställning till älvdalskan och inte insett att språket definitivt tillhör det svenska kulturarvet.

Det finns redan en rad liknande minoritets- eller landsdelsspråk i Europa, vilkas status har ändrats de senaste decennierna. Det gäller aranesiska (c:a 4700 talare) i Spanien, kasjubiska (c:a 108 000 talare) i Polen, korniska (c:a 500 talare) i Storbritannien, skotsk engelska i Skottland, och rusinska/rutenska (c:a 23 000 talare) i Serbien och Slovakien. Det italienska parlamentet antog en lag 1999, som erkände tolv minoritetsspråk. Av dessa utgår frankoprovensalska, franska, friuliska, katalanska, ladinska, occitanska och sardiska – liksom italienskan – från latinet på samma sätt som standardsvenskan och älvdalskan utgår från fornnordiskan. Detta har mig veterligt inte lett till en formlig anstormning av ansökningar från dialekttalare, som vill ändra på sin egen språkvarietets status i de nämnda länderna.

Älvdalska har förmodligen fler talare än minoritetsspråket jiddisch och vissa samiska varieteter i Sverige. Det är min uppfattning att Sveriges regering och riksdag skall ge älvdalskan status som landsdelsspråk. Landsdelsspråk är mindre förpliktigande än minoritetsspråk, men öppnar dörren för undervisning på älvdalska i skolan i Älvdalen jämsides med svenska, rätt att använda älvdalska i kontakten med myndigheterna i Älvdalen, parallellskyltning på älvdalska, stöd från EU och så vidare. Det skulle underlätta för älvdalskans överlevnad.

Flera äldre älvdalingar har berättat hur svårt det var för dem att lära sig svenska när de började skolan. Redan på 1600-talet konstaterade utsocknes präster hur svårt det var att göra sig förstådd i Älvdalen. Folkskolans införande i mitten av 1800-talet hade begränsade negativa effekter på älvdalska som umgängesspråk i Älvdalen. Det är först i och med radions, televisionens och internets framväxt, som älvdalskan har utsatts för en verklig press från rikssvenskan. Självklart har det också i det förgångna förekommit propaganda mot användningen av älvdalskan från myndighetsrepresentanter, försök att degradera och förklena älvdalskan som en primitiv dialekt. Det är alltså närmast ett under att älvdalskan har överlevt, men utan älvdalingarna egen envisa och uthålliga kamp hade det inte varit möjligt. Dock är det bara sextio barn under 18 som talar älvdalska idag.

▪ Per-Åke Lindblom

Per-Åke Lindblom är aktiv i nätverket Språkförsvaret.

Namninsamling pågår på nätet.

Kategorier
Dela den här artikeln: