Det spelar roll

[161110] ”Jag har ingen kristallkula, men det finns en oavslutad kvalitet. Det fanns en potential för ett ledarskap som förstördes av mördarkulor…”, sade Tom Hayden (tidigare SDS-ledare, kommunalpolitiker i Californien och då kanske mer känd som Jane Fondas äkta man) i ett nummer av Rolling Stone för ett år sedan och han tänkte på:

John F. Kennedy, sjkuten den 22:e november 1963;
Martin Luther King Jr., skjuten den 4:e april 1968;
Robert F. Kennedy, skjuten den 5:e juni 1968.

Citerat ur Rolling Stone 1987 (deras 20-årsjubileumsnummer) och Information 1988, ’Till dem som ber för en nyare värld’, efter hemkomsten från USA-året l987-88.

Och listan kunde göras längre:
Aldo Moro, kidnappad av Brigate Rosse 1978, samma dag han var på väg till parlamentet för att genomföra den historiska kompromissen mellan kristdemokrater och kommunister, senare funnen mördad, vilket en gång för alla satte stopp för den politiska vitaliteten i Italien;
Olof Palme, skjuten på öppen gata 1986…

Sådana händelser är det första jag kommer att tänka på efter filmen Rabin – den sista dagen, som ur olika synvinklar och genom en mängd berättartekniker strävar efter att skapa en bild av vilken betydelse mordet på den tidigare premiärministern 1995 fick för det fortsatta förhållandet mellan Israel och Palestina, som då, efter Oslo-avtalet, befann sig i en process av utveckling och framtidstro.

Filmen inleds med en lång intervju med dåvarande utrikesministern Shimon Peres, som på frågan om förhållandet befolkningarna emellan hade varit gynnsammare om Rabin fått fortsätta leva svarar tveklöst:
– Ja.

1993 hade Yitzhak Rabin, Yassir Arafat och Bill Clinton skakat hand framför Vita Huset. Det var en gest som väckte hopp, gav de två förstnämnda Nobels fredspris tillsammans med Shimon Peres och med det väckte raseri inom grupperingar i Israel, som placerade deras handlingar under beteckningen ’din rodef’, något förkastligt som bör leda till döden.
Filmen visar därefter genom dokumentärfilmer, amatörfilmer, rekonstruktioner och spelade scener ett kluster av infallsvinklar på möjliga attityder och deras bevekelsegrunder. Den ger därigenom en obeskrivligt rik bild av det mentala landskapet i Israel, vittnesbörder där ingen har att ”förtiga, utelämna eller förändra”. Filmen arbetar sig långsamt fram till en bild åskådaren kan ta ställning till.
Hur vanvett leder till vanvett, hur en känslomässigt styrd handling, mordet, leder vidare till en kvinnlig psykologs faktiska konstaterande av en påstådd schizofreni hos Rabin parallell med Hitlers(!) – dock inte mer underbyggd än att det med all önskvärd tydlighet framgår, att denna ”diagnos” i sin art är lika känslomässigt infekterad som väl mordet.

I kontrast till ett sådant värdefullt bidrag till vår kunskap om hur politiska processer uppstår och styr framtiden framträder 3000 nätter som ett propagandanummer man inte kan hämta någon som helst erfarenhet ur.
En ung palestinensiska, gravid därtill, står anklagad för att ha kommit en terroraktiv ung man till hjälp och sitter fängslad. Hon sviks av sin man och föder barnet i fängelset. Hon vaktas av kvinnliga israeler, så motbjudande skildrade, att man måste rigga ett rejält försvar mot den provocerande rasismen.
Den unga kvinnan är däremot gränslöst vacker, vad annars?

Här är det inte tal om nyanserade bilder för fördjupad förståelse. Oklarheter i berättelsen gör också att man saknar möjligheter att ta ställning till om kvinnan som står anklagad är skyldig eller ej, eller rättare: hon kan inte vara skyldig, hon är per definition oskyldig eftersom det i relationen Israel-Palestina enligt de tankegångar filmen använder sig av bara finns en skyldig, Israel, medan Palestina enligt den gamla slagdängan ’ett undertryckt folk har alltid rätt’ inte kan beslås med något förkastligt eller i annan mening kritiserbart.

Det är en amoralisk attityd och den leder ingenstans. 3000 nätter är en deprimerande, men också farlig film, när den oskyldiggör det bakomliggande våldet.

Allt detta ger något att tänka på i alla de komplicerad känslor som många är uppfyllda av dagarna efter det amerikanska valresultatet. Nu är det tid att lägga is i magen och noga iaktta och undersöka vilka mått och steg den nyvalde presidenten – svår, för att inte säga omöjlig, att älska – verkligen kommer att företa sig, i den verkliga världen.

Tid att tänka, ännu en gång. Om några år kommer vi kunna konstatera – på samma sätt som vi nu ser konsekvenserna av Bushs valseger över Al Gore – vilken betydelse det fick att Trump vann över Clinton, för betydelse kommer det få, det är enda man kan vara helt säker på.
Samma år Robert Kennedy sköts ned utkom han med en bok, där han fäste stort avseende vid ungdomens reaktioner på nationens utrikespolitik. Hade han blivit president hade Vietnamkriget tagit en annan vändning.

I artikeln ovan talar Tom Hayden om hur Jesse Jackson, som det året kampanjade inför det kommande presidentvalet, knappast, som King, kunde kallas för ’the moral leader of our country’. (Vilket uppenbart inte heller Hillary Clinton kvalade in till.)
Mer var han ’the man of the hour’, som säkert många, på gott eller på ont, skulle vilja kalla Donald Trump också. Själv slås jag av hans likheter med Charles Foster Kane i Orson Welles berömda film Citizen Kane. Kane bevärdigas alla slags tillmälen, själv kallar han sig rätt och slätt ’amerikan’, vilket är exakt vad alla berörda parter i årets valomgång till sist landat på att de framför allt är!

Det var också vad Fugs-poeten Ed Sanders kallade Barack Obama: ’a great american’.

’God bless America’ säger alla vi andra, väl vetande, som författaren F. Scott Fitzgerald en gång skrev, att i Amerika har livet bara en akt.

▪ Kjerstin Norén

Rabin – den sista dagen
regi: Amos Gitai
Israel, Frankrike 2015

3000 dagar
regi: Mai Masri
Palestina, Frankrike, Jordanien, Qatar, Libanon, Förenade Arabemiraten 2015

Rolling Stone. The Twentieth Anniversary, nov-dec 1987

Robert Kennedy: To Seek a Newer World, 1968

Citizen Kane
regi: Orson Welles
USA 1941

Kategorier
Dela den här artikeln: