Livstidsdomar

[161117] Det finns ingen ruskigare mor-dotterscen än den där Charlotte rättar sin dotter Eva efter att den senare har spelat upp ett stycke Chopin i Ingmar Bergmans film. Dottern är amatören, som vill visa modern/mästarinnan hur långt hon kommit i sin utveckling.
Är det verkligen en scen mellan mor och dotter eller rätt och slätt ett möte mellan lärare och elev? Där eleven inte ens erkänts som varande ens elev?! Är dottern, barnet, dömd på livstid att vara sin förälders elev, gäller det mor och far lika?

I Ingmar Bergmans film är det ingen tvekan om att intresset ligger i blicken på mästarinnan och ställer samma fråga som Bo Widerberg gjorde: betalar jag mitt konstnärskap med mina mänskliga relationer? Är min egocentri mitt allt? Kan/vill jag göra avkall på något av allt detta?
Scenen är en närbild, svår att återskapa på en stor teaterscen. (Föreställningen är recenserad i alba.nu av Britt Nordberg.) Den krossar dottern och naglar fast henne i hennes roll av anklagare och än värre: klagare. Varje högpresterande förälder måste förr eller senare möta detta. Barnet har inte behov av en karriärmänniska vid sin sida. Det behöver en förälder och Charlotte förmår bara ”föräldra” sina tolkningar av musik.

I Stadsteaterns program skriver psykologen Liria Ortiz om något långt mer generellt i mor-dotter-förhållandet och hon gör det i uppgivenhetens tecken. Men utvecklingen i dessa förhållanden skiljer sig ju väldigt mycket åt och styrkan i Bergmans stycke är konkretionen han ger det offer karriärföräldern måste göra, priset barnet måste betala. En dimension som också saknas helt i Ortiz’ text är möjligheten att även barnet kan göra fel, agera med både grymhet och iskyla.

I verkligheten ser det annorlunda ut. Avstånd mellan mor och dotter kan vara av godo och tyda på längtan efter frihet från barnets sida. Den friheten kan nog aldrig undgå att såra den position av makt och dominans föräldern lika lite kunnat undgå att inta i den givna biologiska cykel de är placerade i.
Hur den frihetskampen konkret kan komma till uttryck skildrar författaren Sara Mannheimer på ett mästerligt sätt i sin senaste roman Urskilja oss. Styrkan ligger inte bara i den språkliga integriteten, den visar sig i hela sättet att hantera temat – här finns inte antydan av feministiska blinkningar åt höger eller vänster, Mannheimers koncentration gäller oavbrutet urrelationen, den som binder men också, om den hanteras på ett utvecklande sätt, är grunden för den nya livsviljan, som är barnets, när det kommer till uttryck på egen hand.
Eftersom jag delat tillvaro på nära håll med de föräldrar det konkret rör sig om under den gynnsamma perioden som heter 60-talets Lund blir texten särskilt berörande för mig som läsare, vilket förhindrar mig att detaljreagera på den. Så mycket kan jag ändå säga, att jag alltid iakttagit båda föräldrarna som stora drömmare.
Drömmare är värdefulla människor man måste akta och ta väl hand om, Sara Mannheimer finner i sin språkliga vighet ett utomordentligt ord för den atmosfär hon vuxit upp i när hon beskriver ”materialet” mellan sina föräldrar, det som omger dem alla tre och som det blir hennes uppgift att ta sig ur för att finna sitt eget.

I en rad filmer på senare tid har temat blivit föremål för både vackra och intresseväckande studier. Först och främst i Aldomóvars Julieta, där en moders martyrium skildras från början till slut. Julieta förlorar sin man i en olycka på havet och den sorg hon därefter ställs att bearbeta drabbar hennes dotter på ett sätt hon aldrig hade kunnat förutse. I skildringen av alla de människor som på olika sätt blir indragna i hennes sökande efter förklaringar till den ensamhet som ådömts henne hittar regissören in till så subtila iakttagelser, att filmen till sist slår ut som en blomma mättad av insikt.

Även den superbegåvade Mia Hansen-Løve slår ned på ett kvinnoöde som på ett abrupt sätt måste ta ställning till att hennes man vill lämna henne. Samtidigt dör hennes mor och barnen flyttar hemifrån.
Till sin älsklingselev säger hon, att hon ”tar det bra” och lite längre fram i förloppet konstaterar hon också vilken obeskrivlig frihet hon uppnått i allt detta, när knutarna i allt det som band henne har lossnat!
Att det ligger en djup förälskelse mellan henne i egenskap av filosofilärare och den karaktärsstarke adepten råder det ingen tvekan om, men den ”konsumeras” inte, som man skulle ha uttryckt det på engelska. Det hade inte bara banaliserat historien, ett sådant förhållande äger också en inneboende omöjlighet som i de flesta fall innebär en tragedi för den vuxna kvinnan.
Det är ett misstag hon bara begår en gång i sitt liv och Isabelle Hupperts Nathalie finner helt andra ankarpunkter för sitt nya, meningsfulla liv. Jag minns Hansen-Løves Eden i all sin genomskinliga, skandalösa styrka och Dagen efter denna bekräftar hennes mästerskap.

Santiago Mitres Paulina är ännu en i raden av inträngande kvinnoskildringar med okonventionella problemställningar, tillika utvägar. Hur lätt hade det inte varit att göra något moralistiskt/programatiskt av den idealistiska lärarinnan i centrum, som i stället för att göra en komfortabel juristkarriär åker ut på landsbygden för att upplysa eleverna om de demokratiska förutsättningarna för ett samhällsbygge.
Hon lönas till en början illa, blir gruppvåldtagen av sina elever, övergiven av sin pojkvän – men märk väl inte av fadern, när hon går vidare i tillvaron, fast besluten att föda barnet utan bitterhet. Man känner något av ett inre jubel över att det fortfarande är möjligt att skildra ett kvinnoöde som är individuellt och inte fastnar i det förutsägbara. Att en förälder exponeras som kompromisslöst accepterar sin dotter som vuxen, mogen sina egna beslut och försvarar henne mot omgivningens schabloner, tillika ”lösningar”.

Här finns att ta vara på, just nu, på just våra biografer!

▪ Kjerstin Norén

Höstsonaten
regi: Ingmar Bergman
Västtyskland 1978

Höstsonaten av Ingmar Bergman
Göteborgs Stadsteater 2016

Urskilja oss av Sara Mannheimer
W&W 2016

Julieta
regi: Pedro Almodóvar
Spanien 2016

Dagen efter denna
regi: Mia Hansen-Løve
Frankrike 2016

Paulina
Regi: Santiago Mitre
Argentina, Brasilien, Frankrike 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: