Trofast in i döden när alzheimer slår till

Sektion: Böcker

[161119] eivorDen brittiske tv- och teatermannen Derek Martinus var på tillfälligt besök i Göteborg 1958 och mötte där en 12 år yngre gymnasist, Eivor 16 år. Där inleddes ett samtal som kom att vara i över 50 år eller tills alzheimer slog till och Eivor blev allt mer av vårdare i stället för kompanjon. Eivor Martinus har skrivit en bok om denna svåra tid. Det handlar om innerlig kärlek, när nöden sätter den på prov. En gripande, välskriven och lärorik läsning.

Eivor Martinus har tidigare skrivit böcker i skilda ämnen med dokumentärt material. Hon har skrivit om Strindberg och hans kvinnor och hon har skrivit om barndrottningen Filippa. Den senare kom på något obegripligt sätt till under maken Dereks sjukdom. De noggranna anteckningar hon samtidigt förde över makens förvandling i och med alzheimers inträde, från diagnos till död tio år senare, har gjort att denna bok, I går sjöng näktergalen – en sann berättelse om kärlek och alzheimer blir till rena handboken för var och en i en liknande situation. Men också givande läsning för andra. Livets villkor kan snabbt och oväntat byta skepnad.

Jag läser boken med stigande respekt och beundran och framför allt intresse i hela dess självbiografiska trovärdighet. Eivor Martinus låter oss följa sjukdomsförloppets olika faser från de första tecknen på förvirring, som framför allt handlar om att förlora orienteringsförmågan, fram till slutet, hela tiden med ambitionen att fortsätta leva som ”vanligt”. Bil- och båtutflykter, skidåkning, teaterbesök och även somrarna i huset i Blekinge skärgård blir successivt avbockade för vad som är möjligt på grund av sjukdomens framfart och makens allt mer oförutsägbara beteende. Hon beskriver också, hela tiden osentimentalt men kärleksfullt, sin vånda över att tvingas hitta ett vårdhem för sin älskade, när det kommit dithän att han inte längre känner igen henne. Så här kunde en konversation te sig, när hon plötsligt blir liggande sjuk och maken inte ens längre vet hur man kokar te.

Han: Kan din fru inte hjälpa dig?
Hon: Nej
Han: skall vi hämta henne?
Hon: Det är ingen idé
Han: Har du ingen fru?
Hon: Nej
Han: Det var synd. Fruar tar hand om en. Har du nån familj då?
Hon: Nej dom är döda allihop. Min mamma och pappa och mina två systrar. Du är min familj nu.
Han: Älskling. Jag hade ingen aning. Då måste vi ta hand om dig nu. Var bor du?

Detta, att inte längre vara igenkänd av den man som så länge delat ens liv, både privat och yrkesmässigt, beskriver hon genom flera både sorgliga och tragikomiska situationer.

Makarna Martinus har
tillsammans genom åren satt upp ett stort antal teaterföreställningar i London och även några gånger i Sverige. Detta gemensamma intresse gjorde förstås att hon i det längsta tagit med honom på teater som hon tänkt han skulle känna igen. Däribland Hamlet, som han både spelat med i många gånger och regisserat. Men hans reaktion blev total oförståelse. Boken ger en rad exempel på oväntade situationer som kunnat uppstå.

Det är en befriande saklig, välskriven, kärleksfull och osentimental berättelse om hur Eivor Martinus hanterade livet med en man som krävde allt mer tillsyn och hur hon samtidigt lyckades upprätthålla ett yrkesliv som lärare, översättare och författare och, som om inte det var nog själv får en cancerdiagnos. Ett stort socialt nätverk som hjälper till att besöka, ta ut på promenad osv beskriver hon som ovärderligt för att hon ska ha kunnat upprätthålla ett eget liv. Hur engelsk hemtjänst förhåller sig till den i Sverige, så som den beskrivits i TV nyligen, framgår inte direkt. Det är naturligtvis en sorglig berättelse men också en hoppfull bok om att till varje pris inte ge upp och framför allt lyckas upprätthålla en människas värdighet in i det sista.

▪ Britt Nordberg

bokomslag
Eivor Martinus
I går sjöng näktergalen
– en sann berättelse om kärlek och alzheimer

Carlsson bokförlag 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: