Ner i skyttegravarna – igen

[161201] När Akademibokhandeln nyligen ställde in en författarträff med journalisten Gellert Tamas (runt boken ”Det svenska hatet”) med hänvisning till en allmän hotbild skedde det förväntade i media. Bokhandelskedjan attackerades för sitt agerande.
Man kan tycka vad man vill, förutsatt att vi fått den exakta beskrivningen av händelseförloppet, men det kommer bara att leda till en av många skärmytslingar om viktiga frågor som i slutändan leder till ingenting.

Jag tycker att den här händelsen är uttryck för något som är otroligt viktigt för framtiden men jag skulle önska att vi såg på den med lite reflekterande ögon.

Den svenska bokbranschen, förlag, bokhandel och alla andra som rör sig runt handeln och innehållsskapandet av böcker, är alla för yttrandefrihet och åsiktsfrihet när det kommer till festligare och officiella tillfällen. Som så många andra. Men i vardagen och när det smäller, då principerna och idealen testas, så viker man undan eller tänker inte att det är då man måste agera.
Varför? Tittar man sig omkring i världen, i länder där hatkulturen har längre och djupare rötter, så ser man en helt annan reaktion och en helt annan medvetenhet. Där är de här frågorna en vardagsangelägenhet och försvaret för yttrandefriheten en levande, komplex kamp
.
Ett exempel: I USA är bokhandeln en fyrbåk för yttrandefrihet. Där ser man boken, och böckerna man säljer, som ett uttryck för just det fria ordet, och bokhandeln som en försvarare av demokratiska principer och av oliktänkande. Men man är inte aningslösa. Man har en hållning som man aktivt försvarar. Man har skapat en sådan kultur efter otaliga konflikter och strider. Inte bara med högerextrema grupper. Nyligen läste jag en artikel där bokhandelsanställda i bokhandeln i Asheville, Tennessee, fick frågan om vad som varit värst i bokhandelns historia. Då handlade det om aggressiva demonstranter (veganer) som ville stoppa en kokboksförfattare från att prata om sin nya bok. Polis fick tillkallas.

Vi kan skratta åt det och glömma att det handlar om en nation där konflikterna är många, intensiva och oförsonliga.
Vi är på väg in i en sådan ”kultur” med stormsteg. Vi är, konstigt nog, oförberedda och ovana. Vi gör misstag. Och många av oss struntar i att reagera, vi tror att någon annan tar hand om det här eller att det ska försvinna av sig själv.

Jag tror att vi, de närmaste åren, kommer att få lära oss att det inte fungerar. Vi blir alla tvungna att reagera och agera. Vi kommer alla att få ta tag i dessa frågor.

Vi måste alla bekymra oss så att reaktionen på hot blir att vi alla vill hjälpa till så att Gellert Tamas får tala. Men det kan inte vara en enskild bokhandel som ensam ska bära frågan om de känner sig oroliga. Jag hoppas att vi i framtiden reagerar så att vi vänder oss utåt när något sådant händer och går samman för att Gellert Tamas ska kunna prata. Då förvandlas hoten till sin motsats.
Här måste också politiker och polis reagera konkret. Alla måste vilja möta hoten med motstånd. Bara så kan demokratin och de värden vi tror på försvaras tror jag.

Sett så är bokbranschens valhänthet allas vår valhänthet. Vi måste öka vår medvetenhet, prata om detta och handla. Så för mig är det viktigare att få till en dialog med bokbranschen på ett mer praktiskt plan och se hur man ska kunna utveckla en medvetenhet och en hållning som fungerar i framtiden.

Jag ser det hända i den anglosaxiska världen där inte minst bokbranschen i USA och i Storbritannien ligger ljusår före oss här i Sverige med sina kampanjer för yttrandefriheten och för att bredda erfarenheten i branschen bortom dess kärngrupp av vit medelklass. Där förs alla de här frågorna upp inför öppen ridå.

▪ Lasse Winkler
Kategorier
Dela den här artikeln: