Road movie möter feel-bad

[161201] Diskbänksrealism, franska nya vågen och ungersk misär: American Honey har allt som behövs för att göra höstrusket ännu lite deppigare.

Den unga tjejen Star har en föga avundsvärd livssituation, då hon bor i en del av staden som kort och gott kan sammanfattas med två ord: white trash. En ung kille vid namn Jake erbjuder henne en utväg ur hennes meningslösa existens, bort från hennes slusk till pojkvän, deras skitiga lya och måltider på dumpstrad mat: han reser runt med ett gäng ungdomar och säljer tidningsprenumerationer, ”man kan tjäna upp till 300 dollar om dagen, om man är bra.” Ganska snart inser hon att livet inte är en saga och att Jake inte är någon riddare i skinande rustning som skall ta henne till ett bättre liv där hon får leva lycklig i alla sina dagar, men hon har så lite att förlora att hon lika gärna kan fortsätta.

bild ur filmen

Där många filmer okritiskt tar på sig ”genusglasögonen” i sociologiska studier väljer American Honey att istället plocka upp en gammal fråga som är nog så aktuell även nu: klass. Det antyds att alla de tidningsförsäljande ungdomarna kommer från dysfunktionella och splittrade familjer – redan deras namn ger en indikation om föräldrarnas årsinkomst – och alla ord de tatuerat in på sina kroppar hade inte kunnat stava ”arbetarklass” tydligare om det så hade bokstaverats. Deras livsstil, ja hela deras vara formas av brist på ambitioner. Pengarna de tjänar går inte till att sponsra utbildning eller andra vägar till ett bättre liv (likt de försöker övertyga sina kunder), utan investeras genast i kortvariga nöjen och omedelbar belöning i form av alkohol och lättare droger. Den enväldige despoten, Jakes flickvän Krystal, är en tragisk bild av vad den flitigaste arbetaren kan uppnå med hårt jobb och hängivenhet: en bikini (med sydstatsflagga som motiv) och en prislapp som fortfarande hänger kvar, samt billigt vitt mousserande vin i ett smutsigt plastglas.

Gänget åker från stad till stad för att kränga prenumerationer utan att inse att de har bytt ut en existentiell återvändsgränd mot en annan. Överklasskvarteren de besöker i början målar upp en bild av en livsstil de inte ens kan drömma om, de förblir tillfälliga gäster hos bättre belevade med liv som de tillåts se men inte röra, vilket blir en träffande kritik mot detta samhällsskikt och hur de försummar de mindre lyckligt lottade. Flera av hemmen de besöker ger dem ett förhållandevis varmt mottagande, men gästvänligheten visar sig vara mer av ett attribut som man får ”på köpet” när man skriver på kontraktet för trevåningshuset; ingen är särskilt lockad av att agera när det väl kommer till kritan.

Det tydligaste exemplet på hur lite hopp de har om livet måste vara när Star vid ett intimt tillfälle säger att hennes dröm i livet är att köpa en stor husvagn. Ett annat är när hon, precis efter att hon värvats, frågar om de faktiskt tjänar pengar på att sälja tidningar, varpå hon får ett skratt och ett nej till svar. Detta är inget gruppen sörjer, de förblir en munter skara som lever för dagen och dränker sina undertryckta sorger i sprit. Under bilresorna mellan städer verbaliseras deras cynism och längtan efter något bättre av rapmusiken de spelar på bilstereon, där diverse artister skaldar om allt det ungdomarna inte kan få: pengar, droger och sex i överflöd. Musiken är för övrigt ett intressant inslag, då det nästan inte finns någon pålagd sådan; i princip alla låtar som spelas kommer ur diverse radio- och stereoapparater. Samma låtar återkommer efter ett tag, likt en indikation på hur ungdomarnas liv går i cykler som börjar om varje resa, men som inte går att ta sig ur. American Honey för således osökt tankarna till den ungerska regissören Bela Tarr och hans skildringar av en misär i en cyklisk existens som börjar om var morgon, i filmer som Turinhästen och Satantango. Detta, i kombination med den handhållna kameran och dess svårigheter att hålla fokus, skapar en utsökt diskbänksrealism à la Fishtank. Den skenbara bristen på audiovisuell struktur och regi speglar det anarkiska i Stars livsstil och påminner om Godards Till sista andetaget; det verkar saknas mål och mening delvis eftersom ingen som styr upp och strukturerar saker och ting bild- och ljudmässigt. Trots existentiella upprepningar och brist på framtidsutsikter förblir Star hoppfull, men det avslöjas inte huruvida detta beror på att Star besitter en outsläcklig livskraft eller en tragisk naivitet. Oavsett vilket lämnar American Honey ett djupt och bitterljuvt intryck.

▪ Martin Ricksand

American Honey
Premiär: 2 december 2016
Längd: 2 timmar 46 minuter
Åldersgräns: Från 11 år
Regissör: Andrea Arnold
Skådespelare: Sascha Lane, Shia Labeouf, Riley Keough m.fl.

Bild ur filmen: SF

Kategorier
Dela den här artikeln: