En personlig återblick på filmåret 2016

[170105] Ännu ett år har gått till ända, men innan folk påbörjar den årliga traditionen att skriva fel år på alla datum kan det vara värt att titta på vilka filmer som lämnade störst avtryck de senaste tolv månaderna, på gott och ont:

Årets tidsdokument
Nicolas Winding Refn levererade en cynisk men visuellt vacker film om modebranschen med The Neon Demon. Den unga Jesse blir snabbt populär bland fotografer och designers, vilket får övriga modeller att bli mer och mer fientligt inställda, likt Gucciklädda sirener, tills deras avund får våldsamma uttryck. På vissa håll har filmen kritiserats för sitt fokus på yta och sin brist på djup, men detta är i själva verket ett genidrag från Refns sida: filmens ytlighet speglar karaktärernas, och blir i förlängningen en metakommentar om modeindustrin som helhet; åskådaren letar febrilt efter djupare budskap, men blir frustrerad vid insikten om att detta sökande förblir ett jagande efter vind, att varken filmen eller modevärlden inte kan försvaras med meningsfullt innehåll. När man väl nått den insikten kan man spendera resten av speltiden med att njuta av den åttiotalsinspirerade stilistiken med neonfärger, stroboskop och synthesizers.

Årets genreuppdatering
Många komedier med en humoristisk duo som huvudpersoner faller ofta in i samma mallar över hur karaktärerna skall bete sig i förhållande till varandra. Vi har den manliga duon, den kvinnliga, och – i mer romantiskt orienterade instanser – en man och en kvinna. I Mike and Dave Need Wedding Dates tar man detta ett steg längre genom att inkludera två duos, en manlig och en kvinnlig, vilket öppnar upp för en aldrig tidigare skådad dynamik mellan de fyra protagonisterna. Inte nog med att karaktärsparen kontrasteras med varandra på intressanta sätt, konstellationerna tillåter även nya typer av skämt som kräver just en kvartett. Skämten må vara simpla (komedier är inte kända för sitt djup), men denna dimension gör den mer intressant än en genomsnittlig komedi, och exemplifierar ett fenomen som tycks vara förhållandevis sällsynt i denna genre. Värd att ses i studiesyfte, om inte annat.

Årets barnfilm

Zootropolis visade att barnfilm inte måste vara särskilt barnslig, utan att det går att göra en film som riktar sig till både äldre och yngre utan att – likt Dreamworks allt som oftast väljer att göra – ha en ojämn blandning mellan fånig slapstick och vuxenhumor, där hälften av skämten är outhärdliga för de vuxna och andra hälften går över barnens humorradar. Det är en buddy-komedi i samma stil som bl.a. Dödligt Vapen, med en och annan uppdatering. Filmen är barnvänlig, inte för att skaparna ansträngt sig för att anpassa innehållet efter deras preferenser, utan snarare för att den har så bred målgrupp att ålder inte spelar någon roll.

Årets helgerån
Lewis Carroll och Antoine de Saint-Exupéry tävlar nog om vem som vrider sig graven mest när Hollywood skändar deras verk, men eftersom Alice i Spegellandet inte har mycket gemensamt med sin förlaga, mer än namnet, så kan man genomlida eländet på ett annat sätt än Lille Prinsen. Aforismer byts ut mot plattityder, arketyper blir till endimensionella karaktärer och en filosofisk saga blir till datoranimerat skräp. Skaparnas minimala vördnad för boken blir som mest påtaglig då dess berättelse kortas ned till ett minimum för att man skall kunna klämma in mer av den onödiga ramberättelsen. Visst fanns det infantila stråk i berättelsen, men dessa användes för att simplifiera innehållet för att på så vis göra det mer koncist och kärnfullt, mer koncentrerat, och detta får inte förväxlas med något rent barnsligt, där djupet ersätts med en påfrestande gullighetsfaktor.

Årets kära återseende
Förra året valde en recensent i Göteborgs-Posten att utse trailern till Star Wars Episode VII till en av förra årets bästa filmer, trots att den inte är mer än ett tre minuter lång. Okonventionellt kan tyckas, men faktum är att man kan föra liknande resonemang i år, eftersom det inte finns mer än tre sevärda minuter i Rogue One: A Star Wars Story. Av uppenbara skäl är en spoilervarning på sin plats, för dem som ännu inte sett filmen, även om de inledande 133 minuterna är en tävling i tråkighet mellan handling, karaktärer och actionsekvenser. Efter detta gör Darth Vader entré på riktigt, och för första gången någonsin får man se honom ”in action”. I tidigare filmer har det funnits en viss mytbildning kring Vader, men med undantag för någon enstaka duell med ljussabel så har han varit förvånansvärt passiv. Här får man äntligen se vad han går för när han går loss på en pluton rebeller, och varje sekund är mästerlig.

Årets tänkvärda
Där andra science fiction-filmer gärna tittar på utveckling inom teknologi eller, om de är måttligt nytänkande, samhällsutveckling, så gör man en synnerligen vågad satsning i Arrival och utforskar ett ämne som kan vara helt orört inom genren: lingvistik. Hur nördigt och torrt det än må låta på pappret så fungerar det fantastiskt bra i praktiken. Vissa teorier presenteras lite väl förenklat och onyanserat, men det hör nästan till sci-fi som genre, och detta kan man ha överseende med när man låter dessa fungera som avstamp för filosofiska reflektioner över fenomenologi, temporalitet och andra ämnen som negligerats i science fiction med mer naturvetenskapligt fokus. Dessutom finns en anmärkningsvärd dramaturgi, vars geniala struktur framgår ju mer filmen avancerar.

Årets bästa film
Hade The Lobster haft vett nog att sluta en timme in i filmen skulle den utan tvekan varit årets bästa film. Dessvärre fick regissören Yorgos Lanthimos för sig att dra ut allt ad nauseam, och det som börjar klockrent slutar halvdant. Istället blir årets bästa film ingen mindre än Deadpool. Marvel tog sitt förnuft till fånga och gjorde en superhjältefilm som riktade sig till alla vuxna nördar, fylld med svordomar, våld och smala referenser, vilket ironiskt nog gör den ganska barnslig (trots den höga åldersgränsen). Inte för att det förtar behållningen, tvärtom blir allt desto roligare när man låter bli att försöka verka så mogen som möjligt, likt DC har för vana att göra (nu senast i Batman vs Superman).

▪ Martin Ricksand
Kategorier
Dela den här artikeln: