Mer text än bild

Sektion: Böcker

[170131] Liv Strömquist, vän av ordning och självutnämnd räddare i nöden, fortsätter sprida sina politiskt korrekta åsikter i serieformat i sitt senaste album. Mycket är sig likt, på gott och ont. Mest ont.

Strömquists tidigare album har prisats något ofantligt, och hon tilldelades DN:s kulturpris 2015. Man kan anta att lovprisandet inte har sin grund i hennes bruk av serieformatet, utan snarare att hon säger högt det alla tänker, ett effektivt sett att öka sin popularitet. Flera av hennes tidigare album speglar vår zeitgeist i frågor som rör genus och feminism, men utan någon särskilt imponerande retorik.

”Uppgång och fall” präglas dock inte lika mycket av genusfrågor. Här genomgår Strömquist något slags ideologisk regression, då hon går tillbaka till vänsterns gamla hjärtefråga: klass. Å ena sidan är det skönt med lite variation för en gångs skull, samt att Strömquist ser att alla samhällets problem inte beror på samhällets strukturer i förhållande till kön (särskilt då hon vid ett tillfälle påpekar att ett exploaterande företag inte blir mycket bättre av att en viss andel av de hjärtlösa cheferna råkar vara kvinnor). Å andra sidan framstår hon som lite väl gnällig när hon aldrig verkar bli nöjd. Det blir nästan ironiskt när hon kritiserar ”Kiwi och monsterhunden”, barnboken som uppmärksammades för sitt kategoriska bruk av ett könsneutralt pronomen, med utgångspunkten att den speglar en specifik samhällsklass, som om ett verk är bristfälligt så länge det inte representerar precis alla samhällets olika grupper i lika hög utsträckning på ett objektivt sätt. Har Strömquist verkligen någon uttänkt bild av ett idealsamhälle och dess kulturella uttryck, eller är hon överdrivet förtjust i att peka ut andras fel och brister?

Vad gäller hennes bruk av serieformatet har hon dessvärre inte utvecklats märkbart, då samma brister genomsyrar alla hennes album, så även ”Uppgång och fall”. Uppriktigt talat får man söka ganska länge om man skall hitta någon som använder serier på ett mindre kompetent sätt än Strömquist. Den mest påfrestande bristen är mängden text i förhållande till teckningarna. I vissa rutor tar pratbubblor och textrutor upp lika mycket eller mer plats än seriefigurerna. Vissa sidor består uteslutande av text. Än värre blir det av hennes ohälsosamma missbruk av vissa skiljetecken, hon radar upp mängder av utrops- och frågetecken i kreativt utformade textrutor som sprakar av färger, med ett plottrigt intryck som resultat, där effekten går förlorad.

Inte för att bilderna verkar fylla någon större funktion i sammanhanget, ofta förefaller de vara onödig utfyllnad, något som ritats dit för att uppfylla ett specifikt krav för att boken över huvud taget skall få kallas seriealbum. Långa mono- och dialoger använder sig av det verbala snarare än det ikoniska för att föra fram en poäng; bilderna tillför föga. Inte heller relationen mellan rutorna används väl: många seriefigurer ändrar en pose marginellt mellan rutorna för att ge en illusion av variation, men det går inte att blunda för att mycket av innehållet är bilder av folk som bara står och pratar. Detta måste i sig inte vara en svaghet, Martin Kellermans självbiografiska serie ”Rocky” består av föga spännande bilder översållade med dialog, men där fyller innehållet en funktion, i och med att det speglar den händelsefattiga och logocentriska vardagen i protagonistens liv, vilket i sin tur fångar en del av vår tidsanda. Strömquist verkar snarare negligera sina bilder för att hon saknar fantasi, eller för att hon helt enkelt inte bryr sig om så mycket mer än sin eviga moralpredikan. (Den som är intresserad av hur serier kan och bör användas kan t.ex. läsa Scott McClouds fantastiska bok på området, ”Understanding Comics”.) Lägg därtill att bilderna är fult ritade utan synbar anledning. Sara Granérs teckningar är inte mycket snyggare, men där samspelar den anarkistiska och råa stilen med det extrema innehållet för att ytterligare betona det absurda i olika situationer. Stömquist å sin sida verkar rita slarvigt mest av lättja.

För att citera Alexander Pope: True wit is nature to advantage dress’d, what oft was thought, but ne’er so well express’d. Strömquist uttrycker vad som ofta tänkts, men nog finns det många som kan uttrycka det bra mycket bättre.

▪ Martin Ricksand

bokomslag
Liv Strömquist
Uppgång & fall
Ordfront förlag 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: