Underhållande musikalisk tolkning av klassisk rymdsaga

[170216] Nördigheten når inga gränser i musikalen Skyarnas Krig och dess saliga blandning av humor, musik och popkultur. Med en såpass älskad förlaga som Star Wars kommer oerhörda förväntningar, vilka i mångt och mycket uppfylls.

Skyarnas Krig är en så nördig kreation att blotta konceptet hade kunnat vara ett skämt: en musikal baserad på världens kanske mest kända science fiction-trilogi där framtidsinslag har bytts ut mot retrofuturism, s.k. steampunk (mycket förenklat en subgenre inom science fiction där ångkraft blivit den dominerande teknologin istället för elektricitet). Rymdskepp har bytts ut mot mekaniska luftskepp, en stad bland molnen har placerats ombord på ett enormt tåg, och den Flash Gordon-inspirerade atmosfären har ersatts av en neoviktoriansk interiör och klädstil. Man får anta att upphovsrätt är ett skäl till detta förändring, men detta är då rakt ingen nackdel; tvärtom blir berättelsen ”uppfräschad” av detta lagom stora inslag av förnyelse – om inte annat än för att det vore stört omöjligt att med minimal budget återskapa en bråkdel av förlagans innehåll på en teaterscen.

bild ur föreställningen

Hela originaltrilogins berättelse har kokats ned till tre akter, en för varje film. De två senare delarna får emellertid oproportionerligt lite utrymme i förhållande till den första (akt II och III är tillsammans lika långa som akt I), men när mer bombastiska stridsscener från filmerna har skalats bort återstår mest karaktärsbetonade delar, vilka av naturliga skäl fungerar bättre i det minimalistiska teatermediet. Berättelsen är kondenserad och anpassad men känns (oftast) inte alltför avskalad.

De som har sett de senaste årens F-spex på Chalmers lär känna igen stilen, då flera medverkande från dessa återfinns här. Samma typ av nördiga blinkningar dyker upp emellanåt, och bakom denna (i positiv bemärkelse) parodiska tolkning skymtar man ändå en kärleksfull vördnad för källmaterialet. Bland manus- och låtskrivare bör man kanske framförallt lyfta fram Jonatan Kilhamn som sin vana trogen briljerar med sina lyriska kreationer, vilka för tankarna till Galenskaparna och After Shave både vad gäller kvalitet och stil (på gott och ont, bör kanske nämnas; vissa sceners tempo och skämt hade kunnat vara tagna ur de sketcher av Galenskaparna som inte stått emot tidens tand så väl). Det faktum att sångerna framförs av (motsvarigheter till) Darth Vader och Luke Skywalker med flera blir nästan mer av en bonus när den nyskrivna texten och musiken har håller så hög standard.

Bland skådespelarinsatser står Emelie Folkeson ut i rollen som Antonia de la Sola (läs Han Solo). Många andra med lika överdrivet kroppsspråk hade med rätta kunnat anklagas för att på ett amatörmässigt vis spela över, men Folkeson nyttjar en livfull gestik för att överföra Harrison Fords rebelliske men puerile karaktär till en teaterpjäs med mer humorbetonade intentioner och ödmjuka anspråk. Om man skall anklaga henne för något är det snarare för att stjäla showen.

En anmärkningsvärd brist var dock krångel med tekniken. Vissa ljud- och filmsekvenser strulade, och dekor höll inte ihop i alla scener; emellanåt kändes det mer som en välspelad generalrepetition än urpremiär. Om man bara lyckas korrigera dylika mindre men noterbara problem, och får en smula bättre samspel, råder inga tvivel om att denna grupp kommer kunna leverera många minnesvärda föreställningar; undertecknad ser redan fram emot framtida musikaler.

▪ Martin Ricksand

Kulturkrock
Regi: Jonatan Kilhamn, Agnes Leijon
Manus: Jonatan Kilhamn, Cecilia Kjellman,
Musik: Rasmus Levin m.fl.
Skådespelare: Emelie Folkeson, Arvid Hagelberg, Agnes Leijon, Hugo Byvald m.fl.
Urpremiär: 4 februari 2017
Spelas i Göteborg mars (på Arena 29) och april (på spelkonventet Gothcon)

om Kulturkrock:
”Vi är en samling nördar av olika slag som vill göra plats i rampljuset för kultur som ofta inte kommer dit. I första hand arbetar vi med teater, musikal och andra scenframträdanden, gärna med subkulturella teman.”

Kategorier
Dela den här artikeln: