Konst- och vindmetaforik med dansare i världsklass

bild ur föreställningen

[170307] ”Dans speglar det samhälle i vilket det existerar” konstateras i Göteborgsoperans program till senaste dansverket, Iconoclasm. Det utgörs av två nyskapade verk som båda speglar samtidens tankegods – ekumenins backlash, dystopiska visioner och människans rädslor. Men framför allt uppvisar Iconoclasm en dansensemble i världsklass – igen.

Vi lever i en tid då religiösa symboler, bilder och monument i snabbt ökande grad blivit måltavlor för destruktiva rörelser som anser sig gå religionens ärenden. Göteborgsoperan satsar följaktligen på ännu ett verk efter det tidigare ”Icon” på temat bilder som symboler. Avbildandet omges i vissa religioner eller samhällsgrupper av både förbud och tabun. Iconoclasm betyder att fysiskt förstöra bilder och symboler som företräder religioner eller kulturer av olika slag. Något som idag hotar stora delar av det internationella konst- och kulturarvet.

bild ur föreställningen

På så sätt är det träffsäkert, när koreografen bakom dansverket, Marcos Morau, tar avstamp i Rothko-kapellet i Houston Texas, som kommit att framstå som ett exklusivt ekumeniskt center för internationella kulturer, religiösa och filosofiska utbyten, en helig plats, öppen för alla religioner, tillhörig alla och ingen, en plats också för privat andakt oberoende av tro. Detta Rothkos Chapel, som konstnären Mark Rothko själv aldrig upplevde som färdigt (han begick självmord året före invigningen 1971), har koreografen m m Marcos Morau mycket påpassligt tagit som plattform för att, som jag upplevde det, illustrera den skrämmande backlash som drabbat den ekumeniska tanken och religionernas många gånger så fredliga och kreativa samexistens. Max Glaenzels scenografi återskapar en del av detta märkliga museirum med några av Rothkos sist skapade monumentala monokroma målningar avbildade runt väggarna och på golvet samma typ av museibänkar som finns i kapellet.

Att Frank Rothko inledde sin konstnärsbana inspirerad av tidens surrealister tycks koreografen ha tagit fasta på i sina streetdance-relaterade, robotlika uttryck, som bekräftar danskonstens suveräna gränslöshet. I verket förekommer dock ett uttrycksbehov utöver det rent koreografiska. Återigen ett dansverk som inte nöjer sig med de exklusivt kroppsliga uttrycken utan kompletterar med tal, en dialogform, som översatt från engelskan återges på textmaskin ovan scenen. Det medför en ögonens kamp mellan scen och text för att hänga med i de samtal som förs mellan dansarna och samtidigt uppfatta deras förmåga att gestalta dem. Oförglömlig är till exempel Arika Yamados exklusiva soloframträdanden. Det som avhandlas är sånt som relationen mellan religion och konst, immigrationspolitik, kulturpolitik, utvecklingsfilosofi.

Den backlash vi upplever idag när det gäller frihet av olika slag – religions-, åsikts- och yttrande- får en uppföljning i de följande scenerna där dansarna iförda en typ av ortodoxt svart klädsel uppträder i rituella formationer med allt ljus på uppsträckta händer. Magiskt men också olycksbådande. Slutscenen där konsten går till motattack och gör människan till den förintade ikonen manar till eftertanke.

Verket Storm av Stijn Celis är ett rent dansverk utan tal, framstår också som oförutsägbart och koreografiskt ostrukturerat till skillnad från det förra och är tydligt illustrerat i bildprojectioner och toner av Philipp Contag-Lada respektive Lorenzo Bianchi Hoesch. Vindens olika styrkor från stiltje till orkan återges enligt Beauforts skala i det som vanligt innehållsrika programmet. Denna osynliga och okontrollerbara kraft, som kan efterlämna högst synliga spår, görs här till metafor för hot och händelser som väcker olika typer av reaktioner som rädsla, instinkt att vilja skydda sig, göra motstånd eller fly. Detta avspeglas i tämligen traditionella koreografier, som växlar mellan olika kraftfält men kanske främst upplevs som just obeskrivbara.

Båda verken väcker fascination över den geografiska spännvidd som Göteborgsoperans dansensemble representerar med dansare från sexton länder. Samtidigt kan man fråga sig vart dansare från svenska danshögskolor tar vägen. Att det finns en växande publik till Göteborgsoperans stora satsning på nyskapande dansverk och internationellt kända koreografer kanske ändå till viss del kan tillerkännas Göteborgs grupper av frilansande dansare och koreografer, som med krympande anslag och resurser verkar på scener som Atalante och 3e Våningen. Göteborgsoperan kan kompensera sina stora dansproduktioner med publikdragande och påkostade opera- och musikalverk. Denna säsong har det gällt en sällsynt ton- och färgstark version av Carmen med två solistlag som båda vittnade om en lyckosam casting med, vad jag tyckte, övervikt för det andra solistlaget. På operasidan finns ännu chans att uppleva en danskantad version av Richard Strauss’ hörvärda opera Elektra. Jag upplevde den med behållning med Sabine Hogrefe i titelrollen, som anses som en av de mest krävande i sitt slag. Den väcker, liksom Carmen, men utifrån helt olika grunder, frågor om kärlekens väsen, som redan Platon ställde på sin tid. Olycklig eller obesvarad kärlek är ju operavärldens älsklingstema. Dansverket Iconoclasm väcker dock frågor av annat slag. Men det är de fenomenala dansarna som är besökets stora behållning.

▪ Britt Nordberg

Göteborgsoperan, stora scenen, Iconoclasm
Verk 1: Rothko Chapel
Koncept, regi, ljuddesign och koreografi: Marcos Morau i samarbete med dansarna
Dramaturgi: Celso Giménez
Scenografi: Max Glaenzel
Kostymdesign: Silvia Delagneau
Ljusdesign: David Stokholm
Dramaturgi och Ljuddesign: Pablo Gisbert
Assisterande koreografer: Korena Nogal, Ariadna Montfort
Översättning till textmaskin: Cecilia Selander Moss
Dansare: Rayco Cano-Cortes, Therese Fredriksson, Takuya Fujisawa, Emilia Gisladóttir, Andrzej Glosniak, Aviad Herman, Toby Kassell, Janine Koertge, Fan Luo, Waldean Nelson, Dorotea Saykaly, Satoko Takahashi, Lee-Yuan Tu, Anandi Vinken, Arika Yamada

Verk 2: Storm
Koreografi: Stijn Celis i samarbete med dansarna
Musik: Lorenzo Bianchi Noesch
Dramaturgi: Armin Kerberzerskaia, Jonathan Savage, Frida Dam Sedel, Ekaterina Shushakova, Ján Spoták, Joseba Yerro Izaguirre
Scenografi och kostymdesign: Nicolas Musin
Ljusdesign: David Stokholm
Projektioner: Philipp Contag-Lada
Assisterande koreograf: Stephan Laks
Dansare: Jim De Block, Mai Lisa Guinoo, Valerija Kuzmica, Maxime Lachaume, Dan Langeborg, Michael Munoz, Anna Ozerskala, Jonathan Savage, Frida Dam Seidel, Ekaterina Shushakova, Ján Spoták, Joseba Yerro Izaguirre

Bildtext:
Arika Yamada och Fan Luo i dansverket Rothko Chapel på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker.

Kategorier
Dela den här artikeln: