Självständighet och manipulation

Förskolning, bild 5.

[170328] Inom pedagogiken talar man ibland om den ”pedagogiska paradoxen”. Det paradoxala ligger i att man å ena sidan vill förmedla självständighet till barn och unga, så att de med egen kraft och riktning strävar mot högre mål. Å andra sidan har man på förhand bestämt mot vilka mål de skall sträva – idag sådant som jämlikhet, demokrati och entreprenöriell initiativrikedom. Någon verklig självständighet kan det därför aldrig bli fråga om under själva lärandet.

Paradoxen ligger i hur barn och unga kan förmås att bli självständiga, genom en vardag där de är styrda och övervakade av vuxna. Det är inte svårt att hitta denna paradox i formuleringar kring den svenska förskolan. Å ena sidan ska förskolan

vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna.

Förskolning, bild 5.

Varje barn skall få ”självständighet och tillit till sin egen förmåga” och trygghet i en egen identitet. Å andra sidan ”ska” alla som verkar i förskolan ”hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden”. Barnen skall få ”optimal stimulans”, heter det, för att utvecklas mot vart och ett av de ungefär 30 mål som läroplanen föreskriver. Och Skolinspektionen, som nyligen var ute och granskade förskolans verksamhet, menar att förskolebarnen i högre utsträckning borde göras till föremål för ”målstyrda processer” (Förskolans pedagogiska uppdrag – Om undervisning, lärande och förskollärares ansvar, 2016). Skolinspektionen skriver bland annat så här:

Samtal mellan vuxen och barn leder sällan till dialoger utan stannar ofta vid en eller två repliker. Det innebär att samtalet inte utvecklas till att bli en målstyrd process som syftar till utveckling och lärande. Därmed begränsas också möjligheterna för barnen att få optimal stimulans för att utvecklas mot de mål som förskolan ska ge förutsättningar för att utveckla.

Hur kan det vara möjligt för förskolan att ”målstyra” någon ”optimalt” mot självständighet, trygghet och en egen identitet? Hur kan målstyrning förenas med uppmuntran till nyfikenhet och kreativitet och öppenhet för skiljaktiga uppfattningar? Detta är den pedagogiska paradoxen.

***

Förskolans läroplan heter LPFÖ98 och infördes hösten 1998. Med tanke på den pedagogiska paradoxen, är det intressant att jämföra denna läroplan med det Pedagogiskt program för förskolan, som gällde närmast tidigare (det publicerades 1987).

Pedagogiskt program för förskolan var inte direkt styrande, utan vägledande med syfte att ”underlätta planering, ledning, utvärdering och utveckling av förskolans verksamhet”. Texten är med andra ord försiktigare än LPFÖ98 i sitt möte med de som arbetar i förskolan, och inte utan skäl. Här får man veta att erfarenheten visar att ”statliga detaljerade program och läroplaner som vänder sig direkt till dem som arbetar inom verksamheten knappast styr på avsett sätt”. I detta pedagogiska program hittar man därför inga ska riktade till förskolans personal. Tvärtom kan man läsa följande:

En pedagogisk verksamhet för små barn måste ha direkt anknytning till den verklighet barnen lever i för att verksamheten ska bli meningsfull och begriplig för barnen. Därför måste den slutliga, konkreta planeringen och utformningen av verksamheten göras av förskolans personal. Förskolans personal ska utifrån kunskaper om verksamhetens mål och inriktning, den egna barngruppen och föräldrarnas synpunkter samt tillgängliga resurser planera, utforma och utvärdera förskolans pedagogiska verksamhet.

och lite längre fram:

För att den pedagogiska verksamheten ska kunna bygga på den aktuella barngruppens villkor måste förskolans personal få ansvar och frihet att i samarbete med föräldrarna utforma verksamheten, dess innehåll och arbetssätt. Detta inom ramarna för det pedagogiska programmet och kommunens riktlinjer. Det ligger i personalens yrkesskicklighet att utifrån generella teorier och kunskaper om barns utveckling, inlärning och livsvillkor kunna tolka, förstå och utgå från de barn man har i gruppen för att utforma en verksamhet där varje barn får stöd i sin utveckling. Detta betyder med nödvändighet något olika innehåll i olika förskolor.

Som dessa avsnitt visar präglas Pedagogiskt program för förskolan av respekt för de vuxna som arbetar i förskolan. Texten förutsätter att dessa vuxna måste arbeta självständigt. Man kan tala om tillit, och varför inte om de vuxnas identitet.

***

När jag jämför formuleringarna i 1980-talets pedagogiska program med dagens målstyrning, undrar jag om det inte vore meningsfullt att också tala om en andra ordningens pedagogisk paradox. En som handlar om de vuxna, snarare än barnen. Det paradoxala i denna paradox ligger i att de vuxna skall förmedla kunskap om självständighet, tillit, nyfikenhet och trygghet, samtidigt som den institution inom vilken dessa vuxna arbetar inte har tillit till dem, och därför ger dem mål och riktlinjer som de ska sträva efter, snarare än att de får sätta dessa mål och riktlinjer självständigt, vilket innebär att verksamheten inte kan utgå från de vuxnas trygghet i sin egen identitet. Hur kan en vuxen som verkar under misstro uttryckt i riktlinjer och ständig utvärdering, förmedla självständighet, nyfikenhet och trygghet? Däri ligger denna andra ordningens paradox.

Jag har själv barn, och tänker på vilken sorts person jag skulle vilja möta när jag kommer där, på morgonen, med min dotter. En rad av ord dyker osökta upp. Det är, först och främst, en person jag ser framför mig – en person med en personlighet. Det får man genom livserfarenhet. Jag tänker på en person med överblick, distans och perspektiv; jag möts av en lugn person som är samlad; landad i sig själv. Jag önskar att denna person skulle vara kärleksfull och generös – och det blir man om man som människa är levnadsglad; trivs med sig själv och är fylld med hopp om livets möjligheter. Men det är också en person med integritet – en person inför vilken jag känner respekt. Min tänkta idealperson är fri – hon har valt själv att vara där, i förskolan, för att hon tycker om det; hon är rörlig, intelligent, öppen – och hon är modig, stark och stabil – en person som både jag och min dotter litar på, som jag är tacksam inför.

Går det att vara på detta sätt som vuxen i förskolan? Det verkar svårt, och den utveckling man kan följa genom förskolans styrdokument, från 1980-talet fram till idag, tycks gjort det allt svårare. Dokumenten speglar allt mindre av respekt och tillit till de vuxna.

***

Förskolans läroplan undviker helt att diskutera precis det som gör arbetet med barn svårt, nämligen den ständiga avvägningen mellan frihet och begränsning; besluten som ständigt måste fattas om vad som är rätt för just detta barn, just här och nu. Det läroplanen säger är att alla barn skall få allt det som samhället värdesätter, från ”förmågan att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama” till förmågan att ”använda matematik för att undersöka, reflektera över och pröva olika lösningar av egna och andras problemställningar”. Detta är en helt orealistisk ambition. Läroplanen målar upp en idealbild, som kastar en skugga över de som arbetar i förskolan.

De som författat förskolans läroplan verkar inte förstå att det är absolut nödvändigt för en välfungerande förskola att den är befolkad av hela människor som tänker självständigt.

***

Utifrån hur förskolans läroplan ser ut idag, skulle jag ha stor respekt för förskolelärare och förskolechefer som gör uppror; som har modet att stå upp för att de klarar sig utan ytliga föreskrifter.

Skolinspektionens ambition, att samtalen mellan förskolans vuxna och barn skall vara ”målstyrda”, är förkastlig. Jag hoppas att mitt resonemang kring pedagogiska paradoxer har tydliggjort varför: eftersom den uppmanar förskolans personal, att omforma sig själva till anpassliga byråkrater. Som sådana kan de förmedla noll och intet av värde.

Referenser:
Läroplan för förskolan: Lpfö 98. (1998).

Pedagogiskt program för förskolan. (1987).

Förskolans pedagogiska uppdrag – Om undervisning, lärande och förskollärares ansvar. (2016)

▪ Sverker Lundin

Sverker Lundin är utbildningssociolog och arbetar som forskningskoordinator vid Göteborgs universitet.

Dela den här artikeln: