Frågor utan svar

[170401] Våndan kryper i mig, ju hopplösare flykten som gestaltas på scenen förefaller. Säkert finns i publiken de som upplevt just det, att fly ut i det okända från ett till synes tryggt liv som förvandlats till livsfara.

”Varför” är en fråga som hela tiden upprepas från dotter till mor i den föreställning på Angereds Teater, som jag såg premiären av för en tid sedan. Scenografin är en talande metafor för den evige vandraren, men texten segar sig fram.

På scenen: Shukri Dahir. Foto: Ulrich Hillebrand
På scenen: Shukri Dahir. Foto: Ulrich Hillebrand

Det har dröjt innan teatrarna speglar den mångfald av geografisk, politisk, religiös och kulturell härkomst som Sverige alltmer uppvisar. Och det är framför allt barnteatern som tagit steget in i något som man skulle kunna jämföra med den medvetna satsning på att försöka förklara världen för barn som gjordes på framför allt 1970-talet med den s k politiska barnteatern.  Angereds teater har ju, sedan sin exodus från Götaplatsen, en stolt historia i sin strävan att skapa meningsfull teater för en ny publik, som inte uppsöker innerstadsteatrarna.

Angereds Teaterskola går nu ett steg längre genom att också utbilda skådespelare med mer differentierade bakgrunder. Teaterdebuterande Shukri Dahir och den mer erfarna Segal Mohamed gestaltar i pjäsen De Andra en mamma och en dotter på flykt och det land de jagas igenom beskrivs som ett framtida Sverige i ruiner. Detta utopiska grepp ska väl påminna om hur obegripligt fort en verklighet kan förändras. Det finns ju annars redan länder där detta är dagens verklighet. De två kvinnorna är ändå trovärdiga i sin relation på sin röstlösa vandring, en dotter som vill något nytt men också vill känna till sin familjehistoria och en mamma som undflyr att svara på hennes frågor och envist vill stanna i traditionerna, de som, envisas hon, håller människor samman. Inga andra svar kommer på detta varför.

Vi är många i världen som söker svar på frågan varför människor flyr eller emigrerar, för den här föreställningen marknadsförs lite pretentiöst som en pjäs om migration i hela dess omfattning. Ändå kan vi gott  föreställa oss en mängd olika skäl: Mat, fred, frihet, jämlikhet undan maktbegär, våld, krig, kvinnoförtryck, religiös fanatism, brist på utbildning, jobb, rättvisa osv.  Någon form av analys av orsak och verkan tyckte jag mig sakna i den här föreställningen. Den segar sig fram ju tröttare mamman blir på att förmå dottern att fortsätta sin vandring. Deras ensamma utsatthet blir alltmer påtaglig och svårförklarlig. Frågetecknen hänger kvar i luften intill slutet.

Rädslan för ”de andra”, de som utgör hotet och som dottern inte förstår vilka de är och varför de plötsligt vill döda dem gestaltar Segal Mohamed fint och övertygande men alltför ofta når replikerna i samtal med modern Shikri Dahir inte ut. Scenografin utgörs av en centralt placerad rund estrad som modern, springande vid sidan om, roterar medan dottern ovanpå uppmanas att skynda vidare. Det är en mycket talande iscensättning. Problemet är att handlingen trots sitt dramatiska innehåll brister i dramaturgi.  Intentionen är att skildra två människor med två hemländer eller inget alls. Det är en problematik som väldigt många migranter har ett förhållande till och som inte minst författaren Theodor Kalifatides gjort begriplig på ett lysande sätt.

Detta att med tiden inte känna sig hemma i vare sig det gamla eller nya landet man flytt eller flyttat till har ju en lång historia. Och inte blir det lättare om barnen tvingas kvar i gamla traditioner i stället för att bejaka och växa in i seder och bruk som gäller i det nya landet. Att dottern har en sådan strävan kunde föreställningen ha lagt betydligt större tonvikt på. Det tycks dags igen för den danske författaren Leif Panduros klassiker från 1958, satiren ”Skit i traditionerna”. Vi är många som hade roligt åt den i det förra seklet.

▪ Britt Nordberg

De andra
Scen: Angereds Teater
Manus: Christofer Bocker
Regi & scenografi: Ulrich Hillebrand
Koreograf: Fredrika Byman
Musik: Martin Fremling
Ljus & teknik: Reinhold Erzmone
Bollplank: Maria Hedborg
Dramaturgisk rådgivning: Kristina Ros
Medverkande: Segal Mohamed & Shukri Dahir

Kategorier
Dela den här artikeln: