Våra ödesval

Jihadisten kampanjbild

[170404] Den föreställning som nu gått upp på Göteborgs Stadsteater, Jihadisten, kan få stor betydelse för unga människors ställningstaganden i framtiden, därför är den berömvärd. Den kan komma att bidra till fördjupad förståelse för alla de problematiker de senare årens invandring väcker på ett sätt så att vi kan gå en, inte fördomsfull, men vidsynt, atmosfär till mötes.

Den demonstrerar förutsättningarna för de individuella valen i förhållande till en krissituation, situationer av tvivel, för att inte säga vanmakt. Den äter sig in i ungdomarnas tillvaro och förtydligar den.
Den har därför något gemensamt med Johannes Anyurus senaste bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, en lika ruskig som oavvislig skildring av ett nu i Sverige. Ruskig, inte från ett, utan (minst) två håll.

Det väcker debatt och det ger inte bara en möjlighet att konfrontera problem som dessa – det är vår enda möjlighet om vi vill undgå en kollektiv tragedi och en katastrofal utveckling i det Europa vi en gång trodde oss känna.
Varför inte ta utgångspunkt i förordet till Adonis’, ständige nobelpriskandidatens, samtal med kvinnliga marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed i Våld och islam:

”Efter profeten Muhammeds död grundades det första kalifatet och i det ögonblicket förvandlades islam till en politisk regim. Religionen kom att bli ett verktyg i en maktkamp. – – –
Dagens islam är detta historiska islam.”

Adonis angriper islam med poetens och världsmedborgarens rätt. Han påpekar att såväl mystiker som filosofer i arabvärlden stått fria i förhållande till religionen och att islam som sådan saknar författare eller tänkare typ katolske Paul Claudel eller judiske Emmanuel Levinas. Han betonar även att avindividualiseringen i islams nuvarande spår hämmar tanke och utveckling.
Man kan ställa detta bredvid Simone Weils påstående, att varje intellektuell erövring är personlig, men i erkännandet av dess resultat blir den icke-personlig, en del av det allmänna, en angelägenhet för alla. Utvecklingen går däremot inte motsatt väg. Allmänna postulat förstenar i stället det mänskliga i människan, det i henne som tänker, känner. Det är vad varje ortodox religionsförståelse gör med människan, förvandlar henne till en maskin.

Den religionsuppfattning som Stadsteaterns föreställning tar utgångspunkt i är den politiserade, och därmed profanerade, uppfattning om vad islam är som Adonis talar om, som gjort Gud till ett redskap för mänskligt godtycke. Vilket alla religioner kan göra och även har gjort.
Det är inte det drag av mystik och meditation, som delar av islam har gemensamt med andra religioner, och som i religionen ser utrymmet för att försjunka i det som ligger bortom människans förståelseramar och om vilket hon bara kan hämta ”kunskap” genom egen träning i sensitiv, poetisk uppfattningsförmåga.

Det som skiljer religionerna åt beror först och främst på social utvecklingsnivå, skillnader mellan stad och land, moderna uttryck och föråldrade tänkesätt. Vad som är rätt och fel i allt detta kan vi diskutera, utan att för den skull behöva lagstadga det ena eller det andra.
Det finns inte den lösning av ett problem, som inte omedelbart bär fröet till ett nytt. Vi betraktar i dag den fria aborten som ett kvinnlig privilegium, men vilka konsekvenser får den, och all annan manipulation av naturen, i ett längre perspektiv? Den diskussionen har bara börjat och utan den medvetenheten står vi svarslösa i förhållande till dem som fördömer eller vill avskaffa liknande vetenskapliga framsteg.
Mycket få (någon?) religion uppmanar i sina grundskrifter till otvetydigt våld, det är det politiska rörelser om gör. Däremot kan vi konstatera, att om kristendomen är en missionerande religion är islam en erövrande sådan. I båda fallen har konsekvenserna kunnat bli våldsamma, men att acceptera ett missionsbudskap är i någon mån frivilligt, vilket erövringen, en militär seger, definitivt inte är.
Båda är av ondo och förutsättningarna hos oss är, att vår lagstiftning är civil och därför oberoende av vad respektive urkunder måtte framhålla. I den meningen lever jag i egenskap av en av dem som Gud har glömt. Han har ingenting att säga mig, som jag ber om att få höra.

Situationer av djup förvirring och social förtvivlan kan som vi erfarit förföra till lösningsalternativ, där man griper till föreställningar om paradisiska belöningar, som det moderna samhället hänför till barnkammarstadiet. Det kan också födas inom religionsutövandet självt, som vi såg det i Torka aldrig tårar utan handskar. Där i Jehovas vittnes utgåva, med lika grymma familjemässiga konsekvenser som dem vi i dag ser drabba unga flickor i muslimska familjer: tvångsgifte, kusingifte (med risk för fosterskador), könsstympning, i värsta fall död.
Var finns feministerna i allt detta?!

De tiger, som alldeles för många pressas att tiga, av rädsla för att stämplas som ”rasister” som det tomt ekande tillmälet blivit. Det duger inte. Föreställningar om paradis av idel jordiska, materiella attribut har vi ju för länge sedan avvisat som balloony, vanvett, och det finns ingen anledning att bli lågmäld omkring sådana uppfattningar bara för att de fått förnyad spridning. Det är inte att visa ”respekt”. Det är att svika de ungdomar som har svårigheter att finna sig till rätta i en samhällssituation som konfronterar olika traditioner med varandra och där de nödvändigtvis måste hitta ett annat förhållningssätt till det de finner svårt att omfatta – än att skjuta det i sank.

”Tror de verkligen på allt detta?” frågade jag en gång en ung turk, bosatt i Istanbul, som översatte svensk skönlitteratur. Ja, det menade han absolut att de gjorde. Men han övertygade mig inte. Jag tror inte på att de ”tror” på detta, däremot menar jag att de är intagna av en föreställningsvärld som liknar drogens, i egenskap av tröst och inte minst bedövning.
Eller varför inte säga berusning? Hur som helst betyder det, att vi i västvärlden i dag finner oss utsatta för en utdragen och förhållandevis konturlöst krigsförklaring, där vår tradition av tolerans och förståelse erbjuder ringa redskap för att hantera detta tillstånd.
Vi skall inte låta oss skrämmas, upprepar man intill medvetslöshet – varför inte då? Är det inte skrämmande att våra städer förklarats fredlösa, våra konstnärer hotas till livet – inbillar sig någon, att vi går opåverkade ur alla dessa brutaliteter?
Leva som vanligt, när ingenting är sig likt längre – vilka är det egentligen som går beslöjade och sveper in sig i dimliknande föreställningsvärldar?

Vilka ställningstaganden finns att ta, vilka handlingsvägar att välja? Anyurus bok innehåller ett fruktansvärt porträtt som kan sägas representera Lars Vilks, en skildring av en människa i absolut förnedring – är det författarens uppfattning? Det kan vara det, det verkar så, men kan också vara motsatsen: ett sätt att förtydliga hans motståndares bild av honom för att fästa uppmärksamheten på den. Vilket påminner mig om ett samtal med dåvarande riksmoralisten Sara Lidman, som gick till räfst och rättarting med huvudpersonen Meursaults handlande i Albert Camus’ Främlingen, där han som av en tillfällighet skjuter en för honom okänd arab. (Jag behöver knappast tillägga, att vi inte kom någon vart.)
Den arbetande problematiken i Främlingen är nämligen inte moralisk, utan den där Camus konfronterar människans existensiella utsatthet som sådan med det konkreta koloniala konflikten – främlingskapet – mellan fransmannen och ”gruppen araber”. Trots det har Camus’ på var sina sätt anonyma gestalter egenskaper och konturer som Anyurus persongalleri aldrig kommer i närheten av i de oåterkalleliga reaktionsmönster han placerat dem i, i egenskap av ”muslimer”. Som människor upphör de intressera när de ställs att exemplifiera en tänkt utveckling. Frågan ’vad är en muslim?’ återstår att besvara, förutsatt att den är möjlig att besvara, vilket jag är innerligt hoppas att den inte är.

Den naiva konstuppfattningen är lika förödande som den naiva religionsförståelsen och allt detta visar, hur svagt många av samhällets institutioner står i förhållande till problemen, där man inte förmår urskilja olika nivåer: vad som är tradition och religion, vad som är ren kriminalitet. Det gäller familjerna, skolan och inte minst politikervärlden, som i stället för att koncentrera sig om att finna lösningar letar efter genvägar för att behålla rösterna, kosta vad det kosta vill.
Det senare är en livsfarlig väg, som innebär att vi ser två parallella helveten växa fram: de rabiata reaktionerna på svårigheter man inte begriper sig på, typ SD, och ett monumentalt traditionstänkande som är det moderna samhället väsensfrämmande – båda lika dödsdömda på lång sikt, men vilka tragedier kan vi inte komma att bli vittne till längs vägen!
Anyurus bok riktar hårda anklagelser mot det nya hemlandet, dvs oss, men ställer aldrig frågan vilken skuld indvandrarfamiljernas egna kulturer bär i oförmågan till anpassning och integration, något socialdemokraten Nalin Pekgul oavbrutet pekar på. Anyuru romantiserar den muslimska familjebilden i egenskap av en ”kärleksdikt” och skildrar upplevelsen av Vilks med ett äckel som närmar sig ren sadism. Är det sättet att förhålla sig till en konstnärskollega som befunnit sig on death row i över tio år?!

Anyurus bok är ytterligt problematisk och diskussionen omkring dess innehåll och mening kommer så småningom att komma, ingen tvekan om det. Stadsteaterns föreställning har inga sådana element, den kommer i rättan tid och kan med de samtal den följs upp av göra viktiga inbrott i situationen som är. Trots det har den väckt debatt – bara genom att existera, ofta av människor som inte sett föreställningen. Man kan bli uppgiven för mindre. Föreställningens tendens har inga som helst förkastliga drag, lika lite som Teater Trixters Bardo, som nu spelat sin sista föreställning och innehåller samma strävan att se till det som förenar, inte det som bekrigar. Ser till själsgemenskap.

Det är ingen lätt uppgift teatergruppen på Stadsteatern valt att axla. Den förutsätter att var och en förmår gå in i det samtalet utan rädsla och med en förmåga att lyssna.
Jag vill inte säga, att Jihadisten löser problemen på ett tillfredsställande sätt, därtill är föreställningen för exemplifierande, för lite analyserande. Men jag tror att samtalen efter föreställningen kan komma en bra bit på väg och jag tror att det så småningom även kommer att lätta upp spelet. I det senare fallet kan man med fördel studera svarte amerikanske muslimen Omar Regans film American Sharia, som visades på filmfestivalen i januari och med befriande respektlöshet rannsakar känsliga skärningspunkter mellan nu och då.

Vi har inte mycket annat att göra, än att fortsätta våra undersökningar. Väl medvetna om, att konfrontationer kommer aldrig att upphöra utan tvärtom återkomma, i ständigt nya, mer eller mindre våldsamma former. Vi kan då låta oss ledsagas av en av den sekulärt uppfostrade, katolskt orienterade judinnan Simone Weils många insikter, när hon säger, att en religion kan bara förstås inifrån och att det är lika svårt att byta religion som att byta språk.

▪ Kjerstin Norén

Jihadisten
av Johan Gry, Wahid Setihexh och Joel Nordström
på scenen: Magdi Saleh, Hanne Mathisen Haga och Misagh Sharifian
regi: Johan Gry
Göteborgs Stadsteater 2017

Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Norstedts 2017

Adonis i samtal med Houria Abdelouahed
Våld och Islam
Volante 2016

Torka aldrig tårar utan handskar
Jonas Gardell/Simon Kaijser
SVT 2012

Albert Camus
Främlingen
Gallimard 1942/Bonniers 1946 (Sigfrid Lindström)/ 2009 (Jan Stolpe)

Bardo
Text och regi: Petra Revenue
Teater Trixter 2017

American Sharia
regi: Omar Regan
USA 2015

Simone Weil
Personen och det heliga
Artos 1994

Mohammad Fazlhashemi
Vems islam
Norstedts 2008

Bild: Kampanjbild för Stadsteaterns Jihadisten. Foto Ola Kjelbye.

Kategorier
Dela den här artikeln: