Betraktelse över den europeiska själen

Per Wirtén. Foto: Johanna Hanno

[170425] De senare årens utveckling inom den europeiska unionen har på många sätt varit nedslående och har också lett fram till en utbredd skepsis rörande möjligheterna till en djupare integrering av unionens länder, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Greklandskris, flyktingkris, Brexit, ja, det är mycket som kommit gemenskapen att vackla.

Den övertygade eurooptimisten och federalisten Per Wirtén gör i sin bok Är vi framme snart? en ingående prövning både av sina egna ståndpunkter och de förutsättningar som han grundar dem på när det gäller den euroepiska gemenskapens utsikter.

Han gör det i form av två resor. Den ena i mycket konkret fysisk mening, som företas med tåg från de fattigare delarna av unionen i Bulgarien och Rumänien till de bornerat rika i Frankfurt och London. Den andra resan är intellektuell, och lägger mot en gedigen historisk bakgrund ut tänkbara linjer mot framtiden för den sargade unionen. Bokens titel får sålunda en dubbel mening: de ofta långsamma och tålamodsprövande tågresorna förenas med federalistens förhoppningar i frågan om den eventuella framkomsten.

Som det anstår en samvetsgrann intellektuell går Per Wirtén på djupet med sin historiska bakgrundsteckning. Här finns hela den idémässiga upprinnelsen till föreställningen om en gemenskap eller union i Europa som skulle kunna bli både en ekonomiskt blomstrande och fredlig stormakt. Redan det första världskrigets fruktansvärda erfarenheter födde tankar på en sådan gemenskap, när sedan det andra ytterligare inskärpte vilken betydelse ett institutionaliserat fredligt samarbete skulle kunna ha fanns det också jordmån för de konkreta initiativ som till en början förde till bildandet av kol- och stålunionen. Visionära tänkare, från Elin Wägner till Jacques Delors, presenteras på ett sätt som tillför en spännande personhistorisk kvalitet till boken.

Den enormt påläste och kunnige Wirtén sprider med rastlös nyfikenhet och initierad kritisk analys ljus över det stundom påtagliga virrvarr av goda och dåliga idéer som blomstrat och vissnat medan det europeiska samarbetet trots allt fördjupats, och vilket Wirtén också med tillfredsställelse konstaterar, faktiskt lett fram till enastående framgångar. Det är lätt att bortse från det, EU får ju ofta klä skott för sådant som unionen inte har ansvar för, utan snarare kortsynta och maktlystna nationella politiker. För att inte säga nationalistiska. Den nationalism som från general De Gaulle till Marine Le Pen, Geert Wilders och Viktor Orban stått i opposition till integration och federalism behandlas förstås också i boken.

Per Wirtén gör det viktiga konstaterandet att en federal sammanslutning av nationer inte alls behöver stå i motsats till att länder och regioner kan behålla sådana särdrag och seder som man där sätter värde på. Likriktning är mer ett nationalistiskt skrämselvapen än en unionell strävan.

På ett närmast rörande personligt sätt väver Per Wirtén in ett eget problem som djupt påverkar hans tillvaro, men som också ger boken en litterär fördjupning. Hans syn är försvagad till följd av näthinneavlossning och glaukom, grön starr. Efter flera operationer tycks en del av synen vara räddad, åtminstone för tillfället, på det ena ögat. I det andra fortsätter glaukomet att utgöra ett ständigt pågående hot mot synen. Det är ju en progressiv sjukdom där synnerverna långsamt förstörs. Jag har den själv, så jag vet. I bästa fall går det så sakta att man inte förlorar synen, men en viss pågående försämring får man räkna med. I boken dubbelexponeras alltså förmågan till klarsyn i rent fysisk-biologisk mening med förmågan till klarsyn när det gäller den europeiska unionen.

Det är lätt att gilla en optimist, och jag tycker att Per Wirtén skrivit en oerhört tänkvärd och välformulerad essä om tänkbara europeiska framtider. Han citerar Walter Benjamins berömda och suggestiva bild av historiens ängel. Han gör det med viss tvekan, det är ju en ofta citerad och kanske något sliten bild. Men dess drabbande klarsyn och skönhet gör att han ändå återger den. Det gör jag också:

”Det är så här man föreställer sig historiens ängel. Hans ansikte är vänt mot det förflutna. Där vi urskiljer en rad händelser ser han bara en enda katastrof som staplar spillror på spillror och dumpar dem framför hans fötter. Ängeln skulle vilja stanna, väcka de döda till liv och laga det som slagits sönder. Men en stormvind blåser från paradiset: den har ryckt tag i ängelns vingar med sådan kraft att han inte längre förmår slå ihop dem. Stormen driver honom obevekligt in i framtiden, med ryggen före, medan högen av rasmassor framför honom reser sig mot himlen. Stormen är det vi kallar för utveckling.”

Här väljer Per Wirtén att se till möjligheten att vända sig bort från ängelns bakåtblickande, och sluta älta historiens oförrätter för att i stället se framåt, mot möjligheterna som öppnar sig om man vågar hoppas och handla därefter. På ett mer prosaiskt plan lägger han stor vikt vid sociologen Karl Polanyis konstaterande att de helt lössläppta fria marknadskrafterna leder till samhällets förstörelse, därför måste de bäddas in i regelverk och sociala institutioner som balanserar upp deras destruktiva drag. Det kräver nytänkande, den marknadsfundamentalism som på senare år dominerat besluten i den europeiska unionen måste betraktas som kommen till vägs ände.

▪ Christian Swalander

T.v Per Wirtén.
Foto: Johanna Hanno

BokomslagPer Wirtén
Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater
Bonniers 2017

 

Kategorier
Dela den här artikeln: