Konsten att porträttera en konstnär

David Lynch

[170421] Skildringen av jazztrumpetisten Lee Morgan i filmen följer det som i klassisk dramaturgi omtalas som rummets, tidens och handlingens enhet, här gäller tidens enhet, markerat av en återkommande närbild på den enkla kasettbandspelare som upptar monologberättelsen från Morgans frus, Helen Mores, sida.

Ett nog så trivialt livsöde matas fram, hela tiden ledsagat av kompensationen för samma öde: vitalismen i Morgans musik som ännu en rytm, ännu en obeveklig väg mot slutet, som vi vet, eller några av oss vet, skulle bli döden från hustruns kula.

Svartsjuka naturligtvis.
Liv för liv.

Räddad ur knarket men inte ur det obändiga livet – samtalen med kollegor bakom den berömda Blue Note-etiketten från den amerikanska jazzens storhetstid tecknar porträttet av en mästare, en som inte kunde vara annat än konstnär, men som visar att det var också det enda han kunde. Morgan själv yttrar sig inte i filmen, eller också kunde man säga att han talar oavbrutet genom den underliggande musiken, som var hans.

Det underbara portättet, också det perfekt rytmiserat genom bildval och sinnesnärvaro, visar också en människa, som inte någonstans har kunnat, gjort eller försökt göra konstnärskapet till en karriär i vanlig mening. Och så går det som det går, på gott och på ont, men mest gott, utan tvekan mest på gott.

Att säga något annat vore att håna konstens grundförutsättningar och det lyckas Collins att djuploda sin film i den typen av personlighet som inte har en aning om vad det att vara ’normal’ vill säga!

Kontrasten till berättelsen om David Lynch’s uppväxt kunde inte vara mera bjärt. Med en tidsförskjutning på tio år men i något av samma omgivning, USA modernistiska konstscen. Men var Morgans öde föräldralöst, fattigt, ad hoc, växte Lynch upp i en sann familjeidyll i Montana tillsammans med föräldrar som var uppmärksamma på sonens välgång och särskilda talang.

Uppmärksamma, emellertid, också på var idyllen spruckit för sonens del, vilket kunde komma till uttryck i intresseområden som tedde sig lite väl bisarra. Faders råd var, att han aldrig skulle skaffa sig barn för egen del, ett råd han emellertid inte följde, bland annat för att hans kvinna vid tidpunkten redan var gravid.

Han skildras i filmen (precis som Morgan) oavbrutet arbetande, med allahanda material genom vilka han försöker kontrollera världen som ideligen tränger sig på i form av illavarslande omen. Det han mejslar fram, likt en tickande bomb, är skräckupplevelser som söker men knappast finner sin förklaring. Frågan om vad som hade hänt om han inte undfått det stipendium till LA:s filmstudios som gör att vi i dag kan njuta märkvärdigheterna i verket Twin Peaks, kan lyckligtvis lämnas obesvarad.

Lynch fick stipendiet och vi fick Lynch, samt en lika fascinerande som lärorik film om Lynch.

En beröringspunkt, kanske nog så viktig, hade de emellertid. Morgan föddes i det Philadelphia där Lynch vid en tidpunkt kände sig hålla på att gå under – de lämnade båda den staden.

De har nu fått var sin film, var sina porträtt, om de strängt individuella drag som präglar varje konstnär som förmår lyssna till sitt inre och låta det komma till uttryck, oavsett yttre omgivning.

▪ Kjerstin Norén

Foto t.v: David Lynch

I called him Morgan
regi: Kasper Collin
Sverige/USA 2016

David Lynch – the Art life
Regi: Jon Ngyuen, Rick Barnes
USA 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: