Magiska fragment av liv

bokomslag

[170508] Det jävligaste vi människor kan bli utsatta för inbillar jag mig är krig, och de krig som är de jävligaste att bli utsatta för är inbördeskrigen; när medlemmar av samma familj, eller människor som varit grannar, arbetskamrater eller vänner står på var sin sida och skjuter på varandra. Vidrigt. Riktigt vidrigt måste det vara. Många är de länder vi läser och hör om som drabbats av detta förödande gissel, många av dem dessutom under långa tider.

Angola är ett av dessa länder som varit plågat av oändliga inbördeskrig. Efter befrielskriget mot Portugal blev Angola självständigt 1975. Då började olika ”partier” istället strida om regeringsmakten. Mest framträdande var MPLA och UNITA, i början var även FNLA med i kampen. I trettio år höll MPLA, som bland annat stöddes av Sovjet och Kuba, och UNITA, som främst stöddes av USA, på och krigade. Fredsavtal kommer till … och bryts, och så började de kriga igen. Inte förrän 2002 avslutades kriget. Då hade minst en och en halv miljon människor dödats, och många gånger fler skadats och/eller flytt sina hem.

Det är på självständighetsdagen 1975 som Ludovica (Ludo) murar igen dörren till lägenheten och stannar där inne de kommande tjugoåtta åren. Hon har dödat en man och begravt honom på terassen, och hon flyr det kaos som självständighetskampen kommer att innebära för Angolas folk. Till en början har Ludo rummen fulla av mat och dryck, men efterhand tvingas hon så majs, bönor och potatis i rabatterna på terassen för att ha något att äta. Strömmen kommer och går och när den inte finns tvingas hon elda för att kunna laga maten. Hon använder möblerna och parkettgolvet att elda med, senare också stora delar av den väldiga mängd böcker som finns i lägenheten. Endast ett hundratal sparar hon. Hon lyckas fånga en del duvor att tillaga, och hon får syn på höns på gården elva våningar ner. Hon gör en snara och firar upp en, och snart har hon både kycklingar och ägg.

Ludo var ett märkligt barn och hon verkar vara en märklig vuxen. Så här inleds romanen:

”Ludovica hade aldrig tyckt om att titta upp i himlen. Redan som barn plågades hon av skräck för öppna platser. När hon gick hemifrån kände hon sig svag och sårbar, som en sköldpadda någon hade ryckt skalet av. Vid sju års ålder vägrade hon att gå till skolan utan ett jättestort svart paraply, oavsett vilket väder det var. Varken föräldrarnas irritation eller de andra barnens elaka kommentarer bekom henne. Så småningom blev det bättre. Tills det som hon kallade Olyckan skedde och hon började betrakta den där ursprungliga rädslan som en förutsägelse.”

Angolanen José Eduardo Agualusa har fått ett flertal böcker översatta till svenska, både novellsamlingar och romaner. Romanen ”En allmän teori om glömska” (i original 2012) är utgiven av Leopard förlag, i galant språkdräkt av Irene Anderberg. Agualusa (född 1960) anses vara en av den portugisspråkiga världens största nutida författare.

Förutom Ludo får vi stifta bekantskap med en rad mer eller mindre märkliga figurer, som samtliga på olika sätt försöker navigera i det kaos inbördeskrig rimligen skapar. Det är unga och gamla, män och kvinnor på båda sidor av ”konflikten”. En får erfarenhet av förhörsmetoder som innefattar tortyr, en annan är den som utför denna tortyr. Här finns Jeremias Bödeln som överlever arkebuseringen, och som räddas tillbaka till livet av ”Madalena” som vilken Jesus som helst. Här finner vi Lille Soba som blev utsmugglad som död från fängelset och som på årsdagen av sin iscensatta död besökte den egna graven

” – För mig är det en begrundan i livets ömtålighet och en liten övning i att vara någon annan, förklarade han för vänner. Jag går dit och försöker tänka på mig själv som en nära släkting. Jag är faktiskt min närmaste släkting. Jag tänker på mina fel, mina goda sidor och om jag är värd mina tårar eller inte.”

Det finns byar som försvinner. Och här finns duvor och diamanter, och det finns duvor med diamanter i magen, diamanter som gör folk rika, och som folk dödar för.

Den lille gatupojken Sabalu klättrar upp på Ludos terrass för att stjäla, men stannar hos den gamla kvinnan, som han kallar för farmor, och är den som får henne att efter knappt tre decennier åter öppna dörren till livet där ute.

Det ovan låter möjligen som en skröna och på ett plan är romanen väl också det, men långt ifrån enbart. Här finns även sorg och allvar, men också en risk att denna sorg och detta allvar tunnas ut genom det lätta handlaget, det lekfulla i stil och ton, och den ibland svischande farten med vilken Agualusa berättar. Vid några tillfällen sveper han över flera år på några få rader, han brådskar på och blir lite torrt redovisande.

Många av de som förekommer träffar på ett eller annat sätt på varandra. På så vis växer sig berättelsen bredare och djupnar. I den fragmentariska och uppbrutna berättarstilen framträder personerna efterhand alltmer tydligt och profilerat, och berättelsen blir precis så sorglig och hemsk, humoristisk och ”magisk” som den är tänkt att vara.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
José Eduardo Agualusa
En allmän teori om glömska
övers. Irene Anderberg
Leopard förlag 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: