En deckardebut som sticker ut

Susanne Jansson. Fotograf: Emelie Asplund

[170516] Detta är en bok som jag gärna skulle ha skrivit. Den innehåller nämligen en hel del av det jag tycker är fascinerande och gärna läser om i böcker: mosslik, konstnärer och gamla tragiska familjehistorier som sakta rullar upp.

På det viset är Offermossen en fräsch fläkt i den stundtals unkna deckarfloran. Här ligger fokus inte på bestialiskt mördade unga kvinnor, istället fokuseras det på karaktärernas känslor och tankar.

Det är både en fördel och ett aber. Ibland kan jag önska lite mer skärpa. Huvudkaraktären är lite för vag, lite för onyanserad, och jag blir inte fullt ut engagerad i hennes resa mot ett nytt liv, och en ny kärlek. Den andra kvinnan som står i fokus är intressantare, men också där hade ökad tydlighet varit på plats: ge dem wit, låt dem vara kvicka, hade jag velat skriva i marginalen inför redigeringen. För skärpa och intelligens är nödvändigt i en deckare, känslodjup och tragiska bakgrunder är kul, men inte absolut tvunget.

Själva intrigen, slutspelet, hade också kunnat skruvas så att det kändes mer övertygande.

Med allt detta sagt, så är detta ändå en kanonbok som jag läser i ett sträck, trollbunden av just stämningen, det vackra, mörka, som påminner om von Trier när han var som bäst. Men en nypa von Trier till hade inte varit fel, och något jag kommer att hoppas på till nästa bok: karaktärer som överraskar, är roliga och smarta, och inte bara skugglika och plågade.
Som sagt: en deckardebut som sticker ut och förtjänar ett utrymme i den massmediala stormfloden.

▪ Elisabeth Östnäs

bokomslag
Susanne Jansson
Offermossen
Wahlström & Widstrand 2017

Författarporträtt.fotograf: Emelie Asplund

Taggar
Kategorier
Dela den här artikeln: