Nära som en kärleksrelation

författarporträtt. Foto Cato Lein

[170602] Två poeter bestämmer sig för att skriva en gemensam diktbok. Förra året var det Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzad som fick idén som resulterade i det grandiosa projektet Trado (Bonniers och Rámus). Nu kommer Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen med sin samling dikter, Ömhetsmarker, på Schildts & Söderströms.

Av Lina Hagelbäck har jag läst, och för Alba recenserat, hennes två första romaner, Violencia (2013) och Violencia och hennes far (2015). Ulrika Nielsen kände jag inte tidigare till. (hon har skrivit både prosa och poesi, essäer och litteraturkritik). Jag inbillar mig att det kan ”störa” min läsning en del. Hagelbäcks ytterst poetiska prosa är starkt profilerad och udda. Hon briljerar med spännande egenkomponerade nyord. Därför är det väldigt svårt för mig att inte ana/misstänka när det är hennes rader/strofer/dikter som dyker upp i Ömhetsmarker, eftersom jag alltså inte har en susning om hur Nielsen låter. Kanske är det ett problem, kanske inte. Kanske är det meningen att man skall fundera på vems röst man läser, kanske bör man helt skita i det och bara läsa på.

Ömhetsmarker är uppdelad under tre rubriker. Den första ”dialoger, rum/eller/älskling” är skrivna just som dialoger med två ”jag”. Om det handlar om fiktiva jag (eller du:n) eller utgår från poeterna själva vet jag inte. Två olika temperament, och absolut två olika bilder av varandra, vittnar följande dialoger

” – Hur skulle du beskriva mig?
– Som människa eller dikt?
– Välj du.
– Jag älskar dig. Du är min solmogna handgranat.
– Mer.
– Du vill in i det största och det minsta samtidigt.
– Mer.
– Du är den nya midnatten varje natt.
– Ännu mer.
– Råstekt hibiskus, nervernas närvaro, du håller om din storm. Och min storm.”

Jag inbillar mig att det är Lina Hagelbäck som svarar, och i raderna nedan tror jag det är Ulrika Nielsen

” – Hur skulle du beskriva mig?

TYSTNAD

– Allt i dig är skeppsbrott,
bortom allt.”

Hagelbäck är den lavaströmmande poeten, och hon ”Har en vulkanhermeneutisk sjukdom som utgörs av fyrverkeribegär, expansiv fobikällare, gränspsykotisk lycka och sprakande neuros.” För att ge exempel från romandebuten. Nu är det naturligtvis Violencia det handlar om där, i romanen, men det känns som att det möjligen kan ha något också med Hagelbäcks person att göra, eller om det handlar om en fiktiv figur även i diktsamlingen.

I dialogdikterna förs en del svindlande samtal, bland annat om själva skrivakten. De liksom prövar sig fram; hur skriver vi, om vad och varför?
Det finns flera tecken på att skrivande inte enbart är viktigt för poeterna, utan rent av livsnödvändigt.

” -Varifrån kommer skrivandet?
-Den del av kroppen som fortfarande lever.
-Den skrikbara delen.”

” – Bara skrivandet kan rädda en.
-Och inte ens det kan rädda en.”

”… det jag skriver måste vara starkare än jag.”

Det finns en intimitet mellan dem som liknar den mellan Cârstean och Farrokhzad, som hade de en kärleksrelation.

När vi sedan kommer in i den andra avdelningen ”tisdag utan fågel/eller/en vecka av brev” verkar det mestadels vara Nielsen som för pennan. I dagbokslika dikter, en eller ett par per dag i veckan. Eller är det brev hon skriver? ”Skrivandet är det okända. Skrivandet är det vilda brevet.” Det blir plötsligt mera ”seriöst”, mer åt ”vanlig” poesi

”Den här dagen är en vägg
stum och fruktansvärt slät.

Den här dagen vill inte ha mig.”

”Ibland har jag fullt upp med att ingenting händer.
Det är hetsigt
jag ´kommer inte iväg´.

Sysslolösheten där jag förverkligar mig själv
i all diskretion.”

Tredje delen: ”sätt ut mig/eller/orden spänner sig” Här känns det som om båda poeterna deltar likvärdigt, här samsas de hagelbäckska ordvindlande dikterna med mer känslomässigt berörande. Men också att de går mot det surrealistiska, eller kanske absurdistiska

”En vinter om brösten, is täcker möblerna.
Ryggradens tvivel på sig själv.
Vårvinden inuti, psyket fräser till.
Doft av häst och bensin, knäna fruktbara.”

Jag tycker att det hela känns väl splittrat, och jag har svårt att få ihop det till någon eventuell helhet. Men stundvis smälter de båda rösterna/diktarna samman till spännande poesi.

Kanske är följande rader en slags ”programförklaring”

”Texten är på väg att lösas upp, bli våldsamt imaginär.
Läs mig innan jag försvinner, svara på det här brevet
jag inte har möjlighet att skriva.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Lina Hagelbäck &
Ulrika Nielsen
Ömhetsmarker
Schildts & Söderströms 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: