Brott och straff – filmen om Assange sätter fingret på ett flertal dilemman

[170610] Jag vill med en gång lägga korten på bordet: jag är ur stånd att i alla delar ta ställning till om wikileakaren Julian Assange och hans medarbetare har till hundra procent rätt i de politiska processer de sätter i gång, om de är välövervägda och/eller försvarliga;
lika lite som jag på stående fot kan uttala mig om huruvida Lars Vilks gjorde rätt eller fel, när han i solidaritet med de danska Muhammedtecknarna ritade sin lilla hund – ett av de få av alla dessa alster, som faktiskt har humorisktiska kvaliteter i all sin hängiga hjälplöshet.

Det är aldrig bra att gå till överdrift, men det kan vara svårt att undvika om man verkligen vill gå i köttet på en enskild sak. Daniel Ellsbergs offentliggörande av Pentagonpappren var i den amerikanska statens ögon en skandalös överdrift, inte minst av en f d krigsanalytiker, men det var den handlingen som på allvar vände den inhemska opinionens inställning till kriget i Indokina och det var, också för honom, en handling med livet som insats.

Vad jag däremot är djupt övertygad om är, att vi inte kan leva utan dessa människor som, av vad skäl det vara månde, är beredda att göra det extraordinära, riskera livet för något de tror på eller helt enkelt bara vill göra det och på det viset flyttar perspektiven, upplyser oss.
De här typerna är inga änglar, lika ofta som av ren idealism drivs de kanske av självupptagenhet, kickbehov och en mängd annat, men det spelar ingen roll. De som inte törs annat än att vara lagom, pk eller vad annat av pejorativum man kan klistra på dem, är de verkligt livsfarliga i samhället, som röstar åt skogen och riskerar vår framtid.
Och vad kan man göra åt dem?! Det är ett långsiktigt projekt. Man kan ju inte bura in hela majoriteten!

Det är bara genom sådana vilda tankeexperiment man åtminstone antydningsvis kan närma sig vad som är viktigt och intressant i fallet Assange, där det också tillkommer en sexualhistoria som ytterligare sätter blixtbelysning på ett personligt-moraliskt dilemma i denna härva av problemkomplex.
Är man nämligen övertygad om att dödsstraffet är ett säkert sätt för ett samhälle att gräva sin egen grav, även i krigstid, lägger det ytterligare en slöja över två kvinnors beteende, som efter att ha inviterat en lockande kändis till säng och bord därefter utsätter honom för livsfara genom anklagelser som förefaller osannolikare än de flesta.
Ett solklart fall för Uppdrag Granskning, ju förr dess bättre.

Därigenom får vi också perspektiv på vad som kan utgöra rättsosäkerhet i vårt eget samhälle, när ett ideologiskt inflytande – i det här fallet det moralfeministiska – blir så självklart underordnansvärt, att varenda advokat, manlig som kvinnlig, darrar vid tanken på att leta efter objektiva betraktelsesätt i denna såväl som i andra liknande frågor.
Jag betvivlar inte för en sekund att Julian Assange kan ha uppträtt nesligt om han funnit misshag i de två groupie-damernas uppförande eller konversationer, att de kan ha bommat en orgasm eller på annat sätt blivit slokörade över den inviterade mannens preferenser.
Det är emellertid vad man får räkna med när man inleder intimumgänge med okänd person och det bör varken föranleda åtal (vilket till sist inte heller blev fallet) eller ett utlämnanden där vederbörande riskerar oöverskådliga konsekvenser. Det verkar som om dessa två kvinnor bäst kunde karaktäriseras genom en polismans ord om ungdomar i förorten: lättkränkta beväpnade unga män – och därigenom står till skam genom en nyckfullhet som från gång till annan visar sig vara en del av den kvinnliga naturen.

Längre än så är jag inte beredd att gå i kreativt konspirationstänkande men tvekar heller inte om slutsatsen, att om det på det privata planet föreligger ett brott här så är det kvinnornas, inte omvänt.
De kommer å andra sidan – den uteblivna rättegången tagen i beaktande – aldrig riskera att bli straffade för t ex förtal.

Den utmärkta filmen om Assanges tillvaro på Ecuador-ambassaden i London ger en utsökt bild av situationens helhet, av oförvägenheten i Assanges och hans medarbetares (kvinnors som mäns) attityd till tillvaron. Den får oss också att dra oss till minnes pressens avgörande betydelse för den insats Daniel Ellsberg gjorde och föder oro vid tanken på, hur försvagad dess ställning blivit under senare tid, t o m i USA när det leds av Trump.

Det är därför en viktig film, för väldigt viktiga diskussioner framöver.

▪ Kjerstin Norén

Risk
regi: Laura Poitras
Tyskland | USA 2016
Medverkande: Julian Assange, Sarah Harrison, Lady Gaga, Jacob Appelbaum, Hillary Clinton

Kategorier
Dela den här artikeln: