Berättarkonsten på scenen

Nina Haber

[170617] En familjeteater (mor och far och tre vuxna döttrar från tid till annan spridda över världen) i Jylland som heter Åsen har under namnet Institut for Folkeligt Teater sedan 1989 varje pingst delat ut Håbets pris/Hoppets Pris (sedan 2008 växelvis med Dell’ Arte International i Californien) bestående av en skulptur av Århus-konstnären Klaus Tams, till förtjänstfulla scenkonstnärer, sångare, dansare mm. I år gick priset till Henrik Hartmann & C:ntact, en konstellation som existerat sedan 2004. Gruppen utmärker sig genom en personlig berättarkonst som med utgångspunkt i konfliktfyllda situationer av ensamhet och främlingskap genom berättelsens kitt – kort sagt genom att dela med sig av sina erfarenheter – vill komma verkligheten närmre och få människorna att lära känna och förstå varandra.

De exempel som visades upp under prishelgen var berusande. Utan någon form av självömkan eller annan salvelse förmedlade en muslimsk slöjbärande kvinna och en kvinna i transition för att även i fysiskt avseende bli man var sina historier. Det var historier med enastående bett men de var också vackra och de kunde berätta om publikens reaktioner
– en kille kommer fram till skådespelaren och säger: ”jag hatar fortfarande homosexuella, men jag vill inte slå ihjäl dem längre!”

Alla C:ntacts aktörer är inte skådespelare, men de har bragts till skicklighet av en säkert ledande hand, Hartmanns. De tre föreställningar jag skall beskriva nedan berörs av de problem Hartmann pratade om, när han redogjorde för sin inställning till berättarkonsten och hur den förde honom bort från den traditionella föreställningsform han i över tjugo år (1992-2015) framgångsrikt ledde tillsammans med Peter Langdal på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn.
Han ville komma närmre de verkliga brytpunkterna i samhället och det är just på den punkten Nina Haber lyckas så överväldigande väl i Titta upp, jag tittar ner, skriven av henne själv och regissören Isabelle Bella Oldenqvist.

Nina Haber formligen driver ett resonemang över existensen framför sig, ömsom fågel, ömsom människa – ibland både fågel och människa. Placerad i ett snyggt och kvistigt bo, som då och då blixtrar till i spektakulära ljuseffekter!
Sin egen inre kluvenhet manifesterar hon genom fågelns rörelsemässiga virrvarr med utgångspunkt i nacken, koreograferat av Pia Nordin. Det ger en stark effekt över rampen, bort från boet, där hon intagit en form för talarstol. Föreställningen har inte en död minut och Haber kan ta hela sin fysiska och mentala kapacitet i bruk när hon låter funderingarna forsa. Man tänker osökt på Gruppens (som hon tillhör) skrivmaskinssmatter av väl rytmiserade upplysningar och argument, men här manifesteras tekniken i en individualiserad och, kunde man kanske säga, än tänkvärdare form.

Ida Lod och Ami Skånberg Dahlstedt är som Haber utsökt skickliga scenkonstnärer men de går båda miste om viktiga element i de historier de vill förmedla. Ida Lods Ofelia reversed handlar om Shakespeares Ofelia-figur, en bildmässigt vacker och musikalisk föreställningen, men sättet att blåsa upp Ofelia till ett allt större ego, i ett kvinna-kvinna-kvinna-flås om ”hon som har/är allt”, bleknar till sist i introspektiv ensamhet. Ofelia tillhör Hamlet, hon har ingen egen specifik vikt i dramat, som formulerat villkoren för ett arketypiskt, klassiskt och samtidigt mycket romantiskt litterärt kärlekspar. Ofelia är ena delen av detta kärlekspar, hon är ingenting ensam.
Men det är en kärlek med förhinder, då Hamlet är bakbunden av kravet att hämnas fadern. Ur denna tvångssituation bubblar hatkärleken till modern upp, som i hans ögon har horat ihjäl hans älskade och högt beundrade far. När han skriker ut sina gå-i-kloster-fraser mot Ofelia är det i första hand mot modern de är riktade. Vet, förstår man inte det kan man inte åstadkomma någon intressant tolkning av dramat om Hamlet och dess konsekvenser för kvinnan. Då återstår bara tomhet.

Ami Skånberg Dahlstedt demonstrerar ännu en tafatthet i Medusas skratt, där det kvinnliga egots rädsla för åldrandet (Skånberg närmar sig 50) svämmar över alla breddar.
Åldrandet kan inte vara annat än vemodigt, döden någonstans, om inte direkt obegriplig, så dock ogripbar. Den är första steget på vägen in i det okända och den är obönhörligt smärtsam. Att försöka peppa upp det tillståndet för att göra det mera tilltalande är dömt att misslyckas och verkar antydningsvis hysteriskt.
Jag håller med Skånberg om att åldrandet, åtminstone till det yttre, drabbar kvinnan mer oförsonligt än mannen. Det är å andra sidan ingenting vi kan ändra på. Livskonsten består då i, att finna sättet att kompensera denna naturliga orättvisa vilket är långt ifrån omöjligt.
När jag lärde känna Birgit Åkesson var hon en bra bit över åttio år, jag hörde henne aldrig nämna åldrandet med ett ord, men väl uppfattning om den fördjupade erotikens och kvinnans/moderns betydelse för dansen. Till sitt sista andetag var hon som besatt att förstå skapandets genuina grundförutsättningar, speciellt i de asiatiska konstformerna i en ständig vandring mot största möjliga enkelhet – som i ett pappersklipp av Matisse, som hon gärna plockade fram ur hyllorna för att bekräfta argumentationen.

Skånbergs Dahlgrens föreställning är rolig och dynamisk men den är också överarbetad och dess tematik tynger en på ett sätt som man helst hade velat undgå.

▪ Kjerstin Norén

Föreställningar av www.contact.dk
Håbets pris på Teater Åsen 2017

Titta upp, jag tittar ner av Nina Haber och Isabelle Bella Oldenqvist
regi: Isabelle Bella Oldenqvist
på scenen: Nina Haber
mansröst: Henrik Ekman
koreografi: Pia Nordin
kostym: Majli Af Ekenstam
mask: Susanne Åberg
frank scenkonst på Teater Trixter 2017

Ofelia reversed av Ida Lod
regi: Per Nordin
ljuddesign: Cha Blasco
scenografi och ljus: Sara Henriksson
kostym: Anna Sefve
video: Maria Werger
Ida Lod på Cinnober Teater 2017

Medusas skratt av Ami Skånberg Dahlstedt
musik: Palle Dahlstedt
ljus: Åsa Holtz
kostym: Anna Klevenås Kraft
video: Meritxell Aumedes, ASD och Rasmus Ohloander
på video: Johanna Marseille, Makiko Sakurai, Takao Momiyama och Charlie Claesson
videoeffekt: Rasmus Ohlander
ljus och ljud: Viktor Wendin och Pär Bengtsson
Ami Skånberg Dahlstedt på Atalante 2017

Foto: Sofia Andersson (Nina Haber i Titta upp, jag tittar ner)

Kategorier
Dela den här artikeln: