Mannen som var mer ökänd än känd

Sektion: Böcker

[170717] Eddie Meduza kallade han sig. Och detta är boken om hans kompositioner, grammofoninspelningar och turnéer. Samt hans sketcher som han sålde via postorder på kassetter under namnet E. Hitler.
Errol Norstedt var hans riktiga namn och allt började i popgruppen Pack of Losers i Tidaholm på 60-talet.

Fast egentligen började nog tanken hos honom på att bli musiker gro när han hörde låten ”Buona Sera” med Little Gerhard på radion 1958. Errol var tio år och jobbade på en bondgård en hel sommar för två kronor i timmen. När hösten kom hade han fått ihop de nittio kronor den akustiska gitarren kostade.
Så småningom blev det en elgitarr.

Första bandet han var med i hemma i Tidaholm hette Satisfied Sect. Han försökte lära dem spela låten ”Memphis Tennessee”, berättar en av medlemmarna i gruppen då de inte klarade av låten själva. Errol kunde spela såväl gitarr som bas och trummor. Även saxofon. Han var självlärd på allt.

I hans andra band Pack of Losers blev det mer på allvar. De fyra killarna hade Stones, Pretty Things och The Who som förebilder, repade på ungdomsgården i Tidaholm och Errol skrev egna låtar som fanns med i gruppens repertoar när de spelade ute, instuckna bland popcovers från topplistorna, vilket publiken krävde. Nu var det långhårsmode som gällde, kan man se på bilderna på gruppen i boken.
Pack of Losers spelade både på Rondo på Liseberg och i Jönköping och blev en gång omnämnda i ungdomstidningen Bild-Journalen. De hade en musikutrustning som kostat dem uppåt 25000 kronor så det var viktigt med många spelningar. Men inte drog bandet in några större summor så Errol – som jobbade på posten, och hyrt ett rum ute på stan för att komma undan fylla och bråk som det ofta var hemma med mamma Mary och hennes olika karlar hon sällskapade med (om hans trasiga uppväxt kan man läsa om i boken ”Bara man é fantastisk” som jag tidigare recenserat här i Alba) – jobbade ett tag på en industri i Tidaholm och städade även på EPA i Falköping tillsammans med systern Maritza – började sätta in annonser i Västgöta-Bladet med texten ”Få håret tillbaka – köp vårt hårmedel” – medlet var en blandning av vatten och glycerin men det fanns de som skickade efter produkten.
Ibland angavs i annonsen att produkten forskats fram av professor E. Norstedt.

När 60-talet övergick i 70-tal bytte Pack of Losers namn till Anders Norstedts orkester och blev dansband. Det gällde att hänga med i trenderna.
Errol hade inga problem med att byta repertoar till en mer svensktoppsbetonad eftersom han gillade sådan musik också och nu hade kassettbanden kommit så han skickade upp sina egna låtar till de stora skivbolagen i Stockholm.
Han var på vippen att knytas till Stikkan Andersons skivbolag Polar som låtskrivare men producenterna Björn Ulvaeus och Benny Andersson backade ur i sista stund.
Men Johan Langer (Pekkas son) som var anställd på Polar bytte efter ett tag arbetsplats till skivbolaget CBS och erbjöd Errol ett skivkontrakt som låtskrivare åt andra band.
Men så 1975 fick han kontrakt på att spela in sin första LP med egna låtar på svenska för CBS. Målet var Svensktoppen och en låt ”Tretton år” släpptes på singel och testades för Svensktoppen men kom inte in. Errol var mycket besviken.

Innan allt detta hände hade Errol gift sig med första frun Rosine och fått en son. Men äktenskapet sprack och han flyttade in hos sin nya flickvän Hanne i Skåne. Det var här som sketcherna och låtarna till kassetterna ”E Hitler & Luftwaffe” började skapas och säljas på postorder. Det gick så bra med försäljningen av dessa att Errol och Hanne kunde flytta från hennes etta till en trea.

Mer detaljerat får man veta om allt i boken. Hur han allt eftersom byggde en egen studio i Skåne, hur första LP:n ”Eddie Meduza & The Roarin’ Cadillacs” kom ut 1979. Med rocklåtar på engelska, förutom ”Punkjävlar” singeln som släppts året innan där en 14-årig John Norum (senare i Europe) spelade elgitarr på inspelningen.
Hans styvfar Thomas Witt var trummis i Errols band.

Den här boken är full av fantastiska färgbilder och texten är även den satt på färgbakgrund, vilket kan störa lite för glasögonbehövande 60-plussare. Formgivningen och layouten är satt av Göran Brandels, en av männen bakom boken om popgruppen Tages. Peder Sveder har researchat och fotograferat och Lennart Wrigholm – den andre mannen bakom Tagesboken – har skrivit texten och researchat.

Det är ett ambitiöst arbete som går i kronologisk ordning. Man får veta allt om Errol och hans alter ego Eddie Meduza; alla skivorna och musikerna han spelat med och turnéerna, varav den första företogs först 1982, och inte minst har man lyckats lista samtliga kassettutgivningar där den första ”Mannen utan hjärna” kom ut 1976 och den tredje benämnd ”E. Hitler & Luftkaffe” föregick de senare där bandet kallades Luftwaffe. Många samlare har genom åren sökt efter Luftkaffe-kassetten, vet jag.

Att han kunde skriva annat än snuskiga låtar om sex och sprit, är också med. Som motvikt till att vissa kommunpolitiker ville stoppa honom från att uppträda i deras landsändor. Hans problem med alkoholen, som i förtid tog hans liv, finns även det beskrivet. Och faksimiler från en hel del tidningsintervjuer med honom liksom recensioner av plattor och gig. Och att han var raggarnas favorit var något han aldrig hade haft som syfte. Det råkade mer bara bli så.

Hyllningsartiklar till Errol fanns i tidningar efter hans död. Ett par av dem finns med som faksimil. Det var så dags då!

Hans stora kreativitet som låtskrivare vittnar många om. Och Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Linderborg skrev i en krönika efter Errols död:

”Att diskutera huruvida Eddie Meduza var bra eller dålig är ointressant. Han var ett fenomen och ett slags tribun i bluestakt i folkparker som fylkades av människor som är så långt ifrån de Göran Hägglund kallar vanligt folk. Musiken går inte att sitta still till och texterna är klassisk svensk lyteskomik, fast extremare och utan finess. ”Jag får knulla tjejer i min epatraktor för min kuk den är så lång.” När Youtube i dag sprider det som inte tidigare var tillåtet inser man att han drev med alla. Man ska vara bra hårdhudad eller politiskt schizofren för att stå ut med allt, men också väl präktig för att inte älska en del!”

Som det står efter citatet ovan i boken:

”Det sorgliga i det sammanhanget är väl att Errol själv aldrig fick läsa just den krönikan. Ett försvar från den sista personen han förmodligen kunde tänka sig.”

PS. Med boken följer en bonus CD med sex demoinspelade låtar med Errol från 70-talet, tidigare outgivna på CD.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Just like Eddie
– Errol Norstedt 1948-2002

Lennart Wrigholm
Göran Brandels
Peder Sveder
Atenzia Records, Vulkan förlag 2017

Här hittar du en Youtube-puff för boken

Kategorier
Dela den här artikeln: