[170731] På framsidans bild övergår någonslags växt till en kvinnlig underkropp, med rottrådar hängande utefter sidorna.
Människan som natur. Likheterna mellan ett frö och ett embryo fäst vid livmoderväggen är minimal (man talar till och med i människosammanhang om groddblad, om det som existerar innan det blir till ett embryo). Eller? Det är hur som helst så jag läser Jessica Andersson Jonsons nya diktsamling, En sång som kommer underifrån, som utkommit på Irrlicht. Andersson Jonson, som då hette Andersson, debuterade 2010 med samlingen Den vita staden.
Den vita staden var en vacker volym om vilken jag skrev i min recension:
Människans liv som en resa, en resa genom mörker och isande rymd. Livet en farkost, ett Aniaraskepp som irrar kring mellan nattens hål, de underjordiska tunnlarna och ”ödsligt eroderade kroppar av stål och sten”.
Poetens nya dikter känns betydligt ljusare och utgår från växtriket. De gör analogier mellan växters funktioner och behov och den lilla människans. Hur de parallellt utvecklar sig till allt mer avancerade och dugliga livsformer. Språket är poetiskt med en närmast naturvetenskaplig ton.
Ibland följer dikterna den kronologiska utvecklingen oavsett om det gäller växter eller barn, ibland inte. Jag undrar lite lätt varför. Ofta visar dikterna på hur avgörande den rätta jordmånen är, bevattning och stödåtgärder, att solens värmande strålar verkligen finns där. Och att curla växter kan vara lika fatalt som det kan vara för barnen
”Under jorden växer sig rotsystemet lika stort som trädkronan. Då kan man föreställa sig de balansproblem som ett nyplanterat får med sin lilla rotklump. Tills trädet har vuxit fast och skapat ett ordentligt rotsystem behöver det stöd.
När trädet väl fått fäste i jorden mår det bra av att vinden tar tag i det emellanåt. Det gör att det rotar ut bättre och stammen blir stadigare och tåligare.”
Kanske att det stundvis kan bli en del alltför enkla och ”billiga” kopplingar. En del rader känns också överflödiga, saker som redan sagts sägs igen. Men det är randanmärkningar.
Det är inte särskilt svårt att föreställa sig poeten som gravid och gradvis som mor allteftersom samlingen pågår. Efterhand lämnar växterna dikterna nästan helt och barnet föds och finns till i sin moders ansvar. Först är kvinnan bara längtan, sedan skildrar Andersson Jonson också moderseuforin, och den stora förundran över detta mirakel som varje ny människa innebär:
”Ovanför taken passerar reguljärflygen med jämna mellanrum. Skuggor från flygplanskropparna glider genom rummen. Du sover tätt intill mig bland de mjuka täckena. Ljuset strålar genom dig; en tryckvåg av värme. Löder igen alla håligheter.”
Men kvinnan fylls senare även av den vånda jag misstänker att de flesta föräldrar går omkring med. En ständig rädsla för allt som kan hända ens barn, allt som hotar. Det finns spårvagnar i staden, man kan välta med cykeln, olika typer och grader av övergrepp. Det berättas om Eric Claptons son Conor som föll från 53e våningen. Barnets öppna oskyddade värld ställs mot en annan, råare, verklighet ”Ditt leende gör ont. Så öppen och glad. Inga avsikter eller baktankar. Bara din djupt blå blick som ser in i mig. Lysande himlakroppar och stoft svävande kring de svarta solarna.”
Jag misstänker att det finns en tradition av dylik poesi, som vurmar för naturen, som kanske förmänskligar djuren, eller som här jämställer växters groende med barns. Allt blir ett och lika. Möjligen kallas det att romantisera. Men jag gillar En sång som kommer underifrån, den har en sympatisk balans mellan det allmänna och personliga, mellan det intima och mer distanserade, och mellan de mörka stråken som går genom vår tillvaro och det varma och ljusa.
Det finns en plötslig annan mor, en mor som drar trådar bakåt i historien såväl som in i framtiden den sköra
”Jag kan aldrig föreställa mig slagen. De bilderna finns inte att hitta i mig. Bara hur mammas ena knä skjuter upp bland matvarukassarna på köksgolvet. Hennes kind mot linoleummattan, som om hon lagt sig där för att lyssna på en sång som kommer underifrån.”
