Haltar sig fram med lek och allvar

[170918] Pontus Stenshälls uppsättning av Utvandrarna på Göteborgs stadsteater genomsyras av en sorts folkloristisk lekfullhet, vars form rättar in sig i en scenisk berättartradition som då och då förlorar sig i ren buskis. Till skillnad från tidigare verk för film och scen av Vilhelm Mobergs utvandrarserie berättas här bara första delen fram till ankomsten till Amerika.

Migration används numera som samlat ord för all form av folkomflyttning, som i svenskan kan särskiljas som folkvandring, invandring, utvandring. Företeelser mer omfattande än någonsin i historien, om man ser till numerären. Orsaker till folkförflyttningar har också den mer laddade benämningen flykt, flykting. Gränserna flyter. Det finns nog ingen konstform idag som inte försöker belysa detta dagspolitiska hetstoff. Göteborgs Stadsteater väljer att återanvända Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna för en iscensättning, som haltar sig fram i en mix av allvar och folklustspel.

Sju skådespelare är satta att på dryga två timmar återberätta Mobergs mastodontverk från 1949 med sin grupp invånare i Ljuders socken i Småland som av egen kraft efter stor tvekan beslutar lämna en allt hopplösare tillvaro för att företa en äventyrlig resa över ett stort och okänt hav mot ett bättre liv i ett mytomspunnet Nordamerika. Ett land som för den tidens människor torde varit än mindre känt än vad Sverige är idag för en majoritet av migranter från Afrika och Asien.

När musikalen Kristina från Duvemåla hade premiär 1995 skrev Björn Ulvaeus i programmet en hälsning till Vilhelm Moberg där han förklarar både sin vördnad och sin vånda över den text han lånat för sin och Benny Anderssons musikal. Tankar han utvecklar i ett längre förord till den pocketupplaga av boken som kom 2015. Han avslutar med att avundas dem som för första gången ska läsa boken. Han hyllar Vilhelm Mobergs oerhört noggranna researcharbete och beskriver sitt eget. Det är alltså bara att plocka russinen ur tidigare verk för att skapa ännu ett sceniskt verk av Mobergs berättelse. Göteborgs Stadsteaters konstnärlige ledare Pontus Stenshäll har gjort det men valt att begränsa sig till första delen i utvandrarserien medan musikalen omfattade fortsättningen, liksom även Jan Troells film från 1971.

Formen på Stadsteatern är också sin helt egen och anknyter allt mer till en scenisk berättartradition från Brecht och framåt, har lite svårt att gripa tag och passerar då och då gränsen till ren buskis. Och även om samtidsmarkörerna är tydliga i såväl kostymer som scenografiska ingredienser så placerar dialekt och språkbruk händelserna i en förgången tid oavsett det går att göra jämförelser med nutida situationer i andra delar av världen.

Stor kraft är lagd på ett scenografiskt landskap med taket fyllt av hängande delar av flyttkartonger som bär texter som talar nutid och i fonden en uppställning föremål som, i den mån de går att uppfatta, kunde varit gjord för en designavdelning på Röhsska museet över praktisk hushållsapparatur. Berättelsen växer fram i en växelverkan mellan sångnummer och nedslag i händelseförloppet som ibland övergår i burleskeri. Helt förfelad är scenen när frikyrkopredikanten Danjel (Johan Gry), med väl stort utrymme i handlingen, lägrar sin hustru Inga-Lena, som för detta enda inträde i denna handling får spelas av en skäggig och fnittrig Magdi Saleh. Hannah Alem Davidson har med sin späda kvinnogestalt rollen som Karl-Oskars egensinnige lillebror Robert. Robert träder mer och mer fram som den mest flerdimensionella karaktären på scenen, också den ende i sin krets som lärt sig läsa. Samspelet mellan honom och den äldre drängen Arvid (Magdi Saleh) hör till scener som berikar. Gizem Erdogan och Ashkan Ghods är bra och tydliga i gestaltningen av sina roller som Kristina och Karl-Oskar men blir snarare något av arketyper. Bilden av mannen som drar framåt mot det okända och kvinnan som stretar bakåt mot det hemvanda är jag uppvuxen med från min gymnasieskola för enbart flickor, vars aula pryddes av en lång väggmålning ovan scenen som beskrev just det.

Pontus Stenshäll tar inte till orda i programmet till sin uppsättning. Det gör i stället författaren Ola Larsmo, som påminner om en novell från 1933, Det myllrar av svenskar, av den amerikanske författaren Erskine Caldwell. Där ges en helt annorlunda bild än Mobergs av svenskar som utvandrat till Amerika och som beskrivs som de som svämmar över, härjar och förstör. Också en text om Migration och Människans historia av professorn i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs Universitet, Helena Lindholm, är värd att läsa. Man kan nog säga att Pontus Stenshäll till dels nedtonar de känslomässiga inslagen i berättelsen och lyfter fram de avgörande händelserna utan att avstå från det komiska tilltalet.

Det är i alla fall en tuff jämförelse som Stenshäll utmanar och som också avslöjar att det inte krävts så mycket vidare research efter den redan gjorda. En oumbärlig scen är också här den som är avgörande för att knäcka Kristinas motstånd mot att resa, scenen där dotter Anna dör av att ha ätit av den ännu inte färdigsvällda sötgröten. Väl vald är också den förlösande scenen där den frispråkiga Ulrika (horan kallad) sätter den manliga överheten på plats. Kristina Issa spelar henne lagom stramt och har dessutom bästa sångrösten som tas tillvara i ett flertal scener. Då och då förenas alla sju i lätt spretig sång hämtad ur någon svensk visbok som Uti vår hage och Vi sålde våra hemman. Och Johan Grys Danjels upprepande av psalmen Tryggare kan ingen vara… blir till slut en plåga. Att låta smålänningar (alla utom Gizem Erdogans Kristina talar konsekvent en sorts småländsk dialekt) bära skjortor och byxor med ok eller dekaler i form av färggranna dalahästar hör till den folkloristiska lekfullhet, som genomsyrar föreställningen.

Varför teatern valt en redan väl använd romanklassiker för att belysa en av dagens hetaste politiska frågor kan man ju fråga sig.

▪ Britt Nordberg

Föreställning: Utvandrarna efter Vilhelm Mobergs roman
Regi, dramatisering och kostym: Pontus Stenshäll
Scenrum: Pontus Stenshäll, Clive Leaver, Max Mitle
Ljus: Max Mitle
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen, Marcus Lilja
Musik: Simon Steensland
Dramaturg: Joel Nordström
I rollerna: Ashkan Ghods, Gizem Erdogan, Johan Gry, Hannah Alem Davidson, Magdi Saleh, Kristina Issa och Alexandra Nordberg
Foto ur föreställningen (beskuret) Ola Kjelbye. På bilden Kristina Issa.

Kategorier
Dela den här artikeln: