Fyra till sex timmar om dagen

författarfoto: Shane Leonard

[170926] Skräckgenrens mästare Stephen Kings memoarbok som kom första gången 2000 har nyöversatts till svenska av Ola Larsmo. Den är både en självbiografi och en handbok i skrivandets konst som ger praktiska och underhållande skrivtips till aspirerande författare. Grundregel nummer ett för att bli författare hävdar han är: läs mycket och skriv mycket!

Boken är lättläst med meningar som surfar fram. Man riktigt hör författarens röst tala och i inskjutna parenteser får man ofta humoristiska cynismer och sarkasmer eller dråpliga poänger serverade.
Heder åt översättaren som har lyckats fånga detta.

Stephen King bidrar med tre korta förordskapitel där jag strukit under tre saker han säger om författares villkor och skrivandet: ”Ingen frågar oss någonsin om språket.” ”Undvik onödiga ord.” Och: ”Redaktören har alltid rätt.”
Sedan följer ett långt kapitel kallat ”CV” som han inte vill kalla självbiografi utan snarare en sorts curriculum vitae om hur man formas som författare. Han tror inte man kan skapa författare, som han gjorde en gång, utan ”alla delar ligger i paketet från början” skriver han.
Men att det inte rör sig om någon särskilt ovanlig utrustning eftersom han tror att många människor har stor potential för berättande och skrivande och att den förmågan kan utvecklas och skrivas fram.

Dock berättar han ändå om sin barndom och uppväxt, som var dramatisk på så sätt att hans far försvann spårlöst när Stephen var två år. Fadern var en drinkare och rumlare men hade ett intresse för skräck och han hade en samling pocketböcker av H P Lovecraft som Stephen så småningom slukade. Stephen och hans två år äldre bror David och mamman flyttade runt en hel del och en massa barnvakter passerade genom deras hem. En av dem, Eula eller Beulah, (han minns ej riktigt namnet) fjärtade ofta och hon kunde trycka ner Stephen i soffan och placera sin ylleklädda bak över honom och släppa loss.
Han minns mörkret, känslan av att kvävas och att han skrattade.

”För samtidigt som det var hemskt så var det också…roligt. Eulah-Beulah förberedde mig på detta vis för mitt möte med litteraturkritiken.”

Kings humor är svart och halsbrytande. Han låg sjuk hela första året han skulle ha gått i första klass på grund av mässlingen, halsfluss och öronvärk. Han fick trumhinnan punkterad av en läkare och den smärtan var det starkaste han någonsin känt.
Hans bror fick hoppa över ett år i skolan för han var så duktig och Stephen ”läste ungefär sex ton serietidningar och fortsatte sedan till ungdomsböcker” och Jack London med flera, tills han skrev sina egna första berättelser.
Som han skrev av ur serietidningarna. Han visade dem för sin mamma som gav honom ett skrivhäfte och sa att han skulle hitta på något bättre än det som stod i de tidningarna.

Det fyllde honom med en känsla av att nya möjligheter öppnade sig. Han skrev en egen historia som handlade om fyra förtrollade djur som åkte runt i en bil och hjälpte barn.

Hans mamma gillade den. Och köpte den för 25 cent.

Runt 1960 skickade han in en novell till science-fiction-skräck-tidningen Spacemen. Novellen refuserades. Den första novell han fick i tryck var i ett skräckfanzine. Det var en lång novell som publicerades med titeln ”I fasans skymningsland.” Stephen skriver att han fortfarande tycker att hans egen titel ”Jag var en tonårig gravplundrare” var bättre.

När han fyllt sexton började han få personliga refuseringsbrev, ofta handskrivna, och det första av dessa hoppingivande brev kom från Algis Burdy, redaktör för Fantasy & Science Fiction som läst Stephens novell ”Tigerns natt” och Burdy skrev: ”Det här är bra. Inget för oss, men bra. Du är begåvad. Försök igen.”

Dessa rader var upplyftande för den blivande skräckförfattaren.
Efter att han fortsatt skriva under tonåren, bl a i skoltidningen och en tid som sportjournalist på en lokaltidning (redaktören där lärde honom allt om att skriva på tio minuter, skriver han) och som färsk utexaminerad student jobbat på en bensinstation och även i ett tvätteri. Så gifte han sig med Tabitha Spruce den 2 januari 1971 och fick dottern Naomi och senare sönerna Joe Hill och Owen. Till slut fick han ett jobb som engelsklärare på Hampden Academy High School, men efter varje arbetsdag satte han sig i skolans pannrum och gjorde det han älskade – skrev.

1972 hade King skrivit ett stort antal berättelser och fått fyra romaner refuserade, och var besviken och deprimerad.
Men så kom vändningen.
King hade skrivit fyra sidor på ”Carrie” när han insåg att det var skräp, och förpassade alltihop till papperskorgen. När han kom hem senare samma dag låg sidorna där igen. Tabitha hade plockat upp dem, läst dem, och skrivit en lapp som sa ”Snälla fortsätt, detta är bra”. ”Carrie” slutfördes och skickades till Bill Thompson på Doubleday, och blev antagen.

Tabby, som han kallar sin fru, har alltid varit hans första och bästa läsare och hans värsta kritiker. Nu såg hon till att alla detaljer blev rätt i skräckromanen om Carrie White, som också blev den första av hans böcker som filmades.
1974 kom romanen ut och 1980 på svenska. Pocketrättigheterna för ”Carrie” gick till förlaget Signet för fyrahundratusen dollar och hälften av dem var Stephen Kings. Tabby började gråta av glädje när hon fick veta det.
Den här boken fortsätter med målande djärva beskrivningar, bl a om hur det kändes när han var full första gången som 19-åring 1966. Bakfyllan var hemsk dagen efter. Men som han skriver:

”Det fanns dock tillräckligt kvar av mig i huvudet för att jag skulle förstå att jag begått ett misstag av globala, möjligen galaktiska proportioner.”

I slutet av 80-talet gjorde han dock slut med alkoholen och lever nyktert sedan dess.

”Mot slutet av mina äventyr i spritens värld drack jag ungefär en back med sexton stora flaskor starköl per kväll och en roman minns jag inte ens att jag skrev, nämligen ”Cujo”.

Det låter ofattbart, tycker jag. Liksom att han ofta skriver med hög hårdrockmusik på i sitt arbetsrum.
Men för att gå över till kapitlet ”Verktygslådan” – så skriver han att de vanligaste verktygen ska ligga längst upp. Och det vanligaste är ordförrådet. Du ska inte försöka utvidga det med flit när du skriver, menar han (det gör du när du läser) och ”använd det första ord du kommer på om det är passande och tillräckligt levande.”

Grammatiken kommer sedan. Han menar att man ska ta det lugnt och spänna av här. Man tar till sig de grammatiska reglerna i sitt eget modersmål genom att tala och läsa. Och den som skaffat sig grundläggande kunskaper i grammatik finner att språkets regler bygger bygger på en trygg enkelhet. Egentligen behöver man bara substantiv och verb. Ord som är och ord som gör. T ex: ”Stenar exploderar. Jane sänder. Berg flyter.”
Verben sedan; aktiva eller passiva. Undvik alltid passivformerna. Och så hans käpphäst: adverben. Som King hatar.
”Jag envisas med att ni bara får använda adverb i dialogbeskrivningar när det verkligen inte går att undvika…”
Exempel: ”Han stängde dörren hårt.” Där är ”hårt” ett onödigt adverb. Men i dialogen:
”Släpp den!” skrek hon.
”Ge mig den” vädjade han.
Där kan adverben användas.

Han tar bl a också upp vikten av styckeindelning och stilgrepp men konstaterar slutligen att skrivandet i det stora hela handlar om ren magi.
Att läsa och skriva mycket, anser han vara det viktigaste för en som vill bli författare. Och det måste ske regelbundet, dagligen.

”Det läsa-och-skriva-program som jag vill göra mig till tolk för – fyra till sex timmar om dagen, varje dag i veckan.”

Själv vill han skriva tio sidor om dagen när han arbetar på sina böcker. Men skrivandet blir som bäst när det är en inspirerande lek. Och först skriver han med ”stängd-dörr” för att skriva med ”öppen-dörr” när han putsar på manuset en andra gång. Första utkastet bör inte ta mer än tre månader att skriva och han låter ofta texterna ligga till sig, ett halvår ibland.

Dessutom är han bestämd på en punkt. Hans böcker utgår för det mesta från en given situation, men han bestämmer aldrig tematik i boken. Han misstror tanken på en uppgjord intrig från början eftersom våra liv i stort sett saknar intriger.

”Att inleda romanarbetet med att bestämma vilket ämne och vilken tematik boken ska kretsa kring är ett recept på dålig litteratur. Bra litteratur börjar tvärtom alltid i berättandet och utvecklar sig sedan till ett ämne.”

Bakgrundshistoriens vikt i en roman diskuteras även det. Och vikten av att inte ta med för mycket av det.

I slutet har han med en egenskriven kort text som han ber oss läsa i första form och sedan i redigerad form med strykningarna visade.

Ja, det är mycket som är intressant i denna memoarbok, inte bara för oss som skriver själva utan även för folk som älskar att läsa. Och den förteckning han har med i näst sista kapitlet på alla böcker han läst – då han ofta får frågan på sina framträdanden vad det är han läser själv – under de senaste tre-fyra åren är hela 96 verk.

Hans förläggare ville han skulle komplettera den listan i denna senare utgåva med de bästa böcker han läst mellan 2001 och 2009. Så i sista kapitlet får vi åttio titlar till!

Ola Larsmo skriver på ett ställe i efterordet:

”En av de många sympatiska dragen i ”Att skriva” är hur King envisas med att se litteraturen som ett sammanhängande helt, kanske rentav något odelbart. Han styr runt diskussionen om olika kretslopp, om ”högt och lågt” och refererar lika gärna till Jacqueline Susann som till Charles Dickens och T S Eliot eller till sådana ”populärförfattare” som med tiden arbetat sig in i kanon, som H P Lovecraft eller Ross McDonald.”

På sista sidan i efterordet skriver Larsmo:

”Kings produktionstakt visar inga spår av att mattas och lite beroende på hur man räknar närmar han sig nu hundra utgivna böcker.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Stephen King
Att skriva
En hantverkares memoarer

Översättning: Ola Larsmo
Albert Bonniers Förlag 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: