Gott och ont på scenerna

Jeanne d'Arc. Foto: Ola Kjelbye

[170928] Fyra kvinnogestalter ur historia och dikt har intagit var sin Göteborgsscen – Kristina, Shen Te, Jeanne d´Arc och musikalens Christine Daaé. Ingen dålig kvartett. Tillsammans väcker de en rad frågor om godhet, kärlek och fanatism. Ändå är det en man som till sist ger mig en känslomässig kick. Fred Johansons operafantom gör mig andlös.

Viljan att ge publiken något existentiellt eller politiskt avgörande att grubbla över utgör sedan antiken teaterns själva drivkraft.  Behovet som väcks hos Sezuans goda människa att uppfinna en mer hårdhudad kusin är oslagbart som metafor för den dubbelsida mänskliga naturen och mer precist låter sig referera till vår tids bistånds-  migrations- och tiggeridebatt. Vad är för övrigt Vilhelm Mobergs Kristinas ”godhet” värd när hon ger efter för maken Karl-Oskars åtrå, när den kostar henne ännu en graviditet och därtill livet?  Kan man vidare dra paralleller mellan en helgonförklarad krigförare som Jeanne d´Arc och dagens is-krigare?  Hur sammansvetsade är egentligen ondskan och godheten? Och vilken kraft har kärleken?

Det serveras alltså rejäla ämnen på Göteborgs teaterscener att ta med hem till matbordet eller skolklassen. Men egentligen är det bara Göteborgsoperans musikalval The Phantom of the Opera som tar strypgrepp på ett par av frågorna. När det gäller teaterscenerna påstår jag med en travesti på Shakespeare att Something is lost on the stages of Göteborg? För vad kan man säga om den konstnärliga dynamiken i nämnda uppsättningar. Det tycks läggas mer energi på scenografi än regi. Fjärran är det nakna scenrummet. Det som gått förlorat är förmågan att lyckas få stora frågor att gå på djupet om än i en lekfull ton. Man tycks lägga sig platt för en nutidstendens att det mesta går att tramsa bort.

Den goda människan från Sezuan räknas till Bertolt Brechts allra starkaste verk. Teaternördar som varit med ett tag har kunnat uppleva den i en rad uppsättningar.  Dit hör Lena Granhagens oförglömliga tolkning av titelrollen på Stockholms stadsteater 1971. Frida Röhls aktuella uppsättning på Folkteatern minns jag framför allt  för den nyskapade musiken till Brechts texter av musikduon BF/C, dvs Barish Feratli och ´Californiaman´ samt att mycket av pjäsens sprängkraft vattnats ur. Att hjälpsamhet och generositet snarare får kraven och inte tacksamheten att växa finns gott om exempel på. Bertolt Brechts Shen Te, Karin de Frumerie, får till slut gudarna att erkänna att det inte går att vara enbart god i en värld som innehåller så mycket ondska. Frågan som väcks är om man måste vara ond för att leva gott. Svar ges inte, men i brechtsk anda sprängs teaterns fjärde vägg mot publiken som får i uppdrag att höra av sig. Krävs nya människor? En ny värld? Nya gudar? Inga alls?

Det blir lätt rörigt när man låter olika personer i handlingen smälta samman i en skådespelare, vilket framför allt gäller Lena B Nilssons många rollväxlingar utan kostymbyten. Hon blir ju på så sätt ett väl dominerande inslag på scenen och tar, om än med beundransvärd rutin, stundom udden av allvaret genom ett raljerande tilltal.  Kardo Razzazi är som vattenförsäljare Wang den som tycks mest hemmastadd i berättelsens grundton. Ingen skugga ska heller falla över Karin de Frumeries tolkningar av den goda Shen Te och den hårdhudade ”kusinen” Shui Ta. Men hon speglar inte riktigt Shen Tes stegrade desperation, varför den djupa beröringen uteblir.  Jag lämnar föreställningen förvånansvärt oberörd i sällskap med grupper av skrattande teaterstuderande folkhögskoleelever, som utgjorde merparten av publiken denna andra föreställning efter premiär. Det är svårt att sätta sig in i vad uppsättningen har för inverkan på den som ser denna pjäs för första gången. I alla fall är det nog ingen i dagens hetsjakt på rökare som lyckönskar och avundas den som får en tobaksaffär i gåva av gudarna, i detta fall representerade av en rullatorburen Iwar Wiklander, som kan väcka avund hos en och annan som tvingas lämna sitt jobb av åldersskäl.

Att Vilhelm Mobergs Kristina borde ha lockat fram en mindre eftergiven sida hos sig berör en fråga som med dagens sexualupplysning borde vara överspelad i alla fall i vår tids Sverige. Men med dagens mix av kulturer, sedvänjor och patriarkala strukturer är frågan om kvinnors rätt över sin kropp och sin sexualitet återigen brännande. Om föreställningen Utvandrarna på Göteborgs Stadsteater har jag för övrigt skrivit för Alba i en separat recension.

För ett par år sedan regisserade Sisela Lindblom pjäsen Machinal på Göteborgs Stadsteater.  En moderna klassiker från 1928 om ett autentiskt mordfall och en omskriven rättegång, som engagerade ”alla”.  Det gällde ett mord à la Sofokles´ Klytaimnestra, om en hustru som mördar sin make med hjälp av sin älskare, men i Machinal också med tonvikt på moral och kvinnans roll i samhället.

Nu har Sisela Lindblom skrivit en egen pjäs om en annan autentisk och än mer uppmärksammad rättegång,  nämligen den mot den sedermera helgonförklarade franska bondflickan Jeanne d´Arc, som kom att leda den franska hären i den avgörande striden i hundraårskriget mot England, som hade pågått sedan 1337. Om bakgrunden till det kan man läsa i programmet.  Jeanne d´Arc förråddes och kom i händerna på engelsmännen, som år 1431 dömde henne för kätteri och häxkonst att brännas på bål. Som källa har Sisela Lindblom haft tillgång till autentiska rättegångsprotokoll, vilket ger pjäsen stor trovärdighet i det avseendet. Det är också framför allt rättegången som pjäsen fokuserar.

Backa Teater har från början valt bort det traditionella scenrummet för den öppna spelplatsen och bjuder därmed på ideliga rumsliga överraskningar. Scenografen Lars Östbergh har nu låtit bygga på höjden så att publiken sitter utmed en hästskoformad läktare och tittar ner på ett scenrum, likt en fängelsehåla, där det hela utspelar sig.   Också maktens och förhörsledningens representanter har positioner på höjden med separata loger utmed en sida. Det är ett storslaget scenario. Imponerande är också Bente Rolandsdotters research när det gäller den tidstrogna kostymeringen.  Omväxlande med förhörsscener ges tillbakablickar i Jeannes liv, där titelrollen, spelad av Anna Harling, får hjälp med minnet av ett dubbelego (Emelie Strömberg) och lite andra personer ur det förflutna som är avgörande för hennes öde. Och där uppstår vissa problem.

Det är blod och våld i olika former, som ska anspela på krig men också på privat både lust och våldtäkter och glimtar av kärlek.  Men framför allt är det fanatismen, rösterna och de påstådda direktiven från en gud som betonas och som fått katolska kyrkan att med ca 500 års fördröjning helgonförklara Jeanne d´Arc. Det kan rimligen leda till diskussioner i klassrummet om fanatism i religiös kontext i vår tid. Det är inte mycket av intressanta persontolkningar. Den som i det avseendet har störst framgång är Nemanja Stovnovic´ i sin roll som blyg och förvirrad skrivarmunk. Om pjäsvalet kan sägas att historieämnet ju inte lär stå högt i kurs i svenska skolor, så varför inte.

Fantomen på operan lär märkligt nog vara den mest sedda musikalen. Men lättlyssnad är den sannerligen och med Göteborgsoperans både orkester och kör blir det mäktigt. Därtill mixen av musikal- och operaröster som gör detta verk till en blandform.

Uppsättningen på Göteborgsoperan är samproducerad med operan i Helsingfors och har idel finska namn i producentledet, regissör, scenografi,  kostym. Scenografin är mörk, tung och tekniskt påkostad så att operafantomens undre värld framstår som väl så verklig. Nästan så man befinner sig i en Tolkien-värld. Men det är framför i andra akten som föreställningen verkligen lyfter.

Berättelsen torde vara känd på det klassiska temat skönheten och odjuret. Rollen  som Fantomen delas av musikalartisten Fred Johanson och operasångaren Joa Helgesson. Det var den förre jag upplevde på premiären och blev tagen både av röstens värme, styrka och klarhet och skådespeleriet. I denna gestalt sammanstrålar ondskan och godheten med hjälp av kärleken. Det hela utspelar sig ju i ett operahus som styrs av en maktelit som inte vill släppa fram den unga skönsjungande Christine till de stora rollerna. Hon har dock tänt kärlekens eld i Fantomens förhärdade hjärta och han utmanar nu operaledningen. Men Fantomen har en rival i Raoul (John Martin Bengtsson), vars kärlek Christine slutligen väljer. Verket bjuder på flera lysande både solonummer och duetter och även ett och annat sångnummer på tre. En riktig hjärtevärmare.

▪ Britt Nordberg

Bild: Emelie Strömberg och Anna Harling i Jeanne d’Arc på Backa Teater. Foto: Ola Kjelbye

Teater:
Den goda människan i Suzuan
av Bertolt Brecht

Scen:
Folkteatern, Göteborg

Regi:
Frida Röhl

Komposition/livemusik:
BF/C (Barish Firstli och ”Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson)

Scenografi/kostymdesign:
Charlotta Nylund

Ljusdesign:
Carina Persson

Mask/perukdesign:
Susanne Åberg

Skådespelare:
Karin de Frumerie; Pelle Grytt, Elisabeth Göransson, Lena B Nilsson, Malin Persson, Kardo Razzazi, Helmon Solomon, Iwar Wiklander, Sara Wikström

Teater:
Jeanne d´Arc
av Sisela Lindblom

Scen:
Backa Teater

Regi:
Malin Stenberg
Scenografi: Lars Östbergh

Kostym:
Bente Rolandsdotter

Mask:
Christoffer Nordin

Ljus:
Tomas Fredriksson

Ljud och musik:
Jonas Redig

Skådespelare:
Anna Harling, Iskra Kostic´, Ramtin Parvaneh, Johan Stavring, Nemanja Stojanovic´, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf

Musikal:
The Phantom of the opera

Scen:
Göteborgsoperans stora scen

Manus:
Richard Stilgoe och Andrew Lloyd Webber

Sångtexter: Charles Hart och Richard Stilgoe

Musik:
Andrew Lloyd Webber

Regi:
Tiina Puumalainen

Dirigenter:
Nick Davies, Bjorn Dobbelaere, Cathrine Winnes

Scenografi:
Teppo Järvinen

Koreografi:
Osku Heiskanen

Kostymdesign:
Marjaana Mutanen

Ljusdesign:
Teemu Nurmelin

Ljuddesign:
Andreas Stanley Lönnquist, Sakari Kiiski

Översättning:
Lars Sjöberg

Medverkande:
Fred Johanson (Joa Helgesson), Sofie Asplund (Frida Engström, Hanna-Liina Vösa), John Marin Bengtsson (Tobias Ahlsell), David Lundqvist, Anders Wängdahl, Karolina Andersson (Mia Karlsson, Hanna-Leena Haapamäki), Iwar Bergkwist (Dardan Bakraqi), Erika Sax, Micaela Sjöstedt m fl.

Göteborgsoperans kör och orkester samt dansare

Kategorier
Dela den här artikeln: