Och årets nobelpris går till…

Antonio Lobo Antunes. Foto: Modernista.

[171001] En gång var Lissabon min utblickspunkt mot livet. Ett adopterat hem dit jag alltid återkom, i tankar, drömmar och resor. Den vindlande solbelysta vita staden, byggd i backar och med de trånga gatorna som ringlade sig ner mot Tejo, den historiska floden, stor som ett innanhav och i vars mynning de stora upptäckarna en gång hade seglat ut och förenat den gamla och nya världen.

I centrum stod António Lobo Antunes, den tidigare militärläkaren i kolonialkrigens Angola och sedermera författaren från Lissabon, mannen som så många gånger har tippats vinna nobelpriset och som förhoppningsvis kommer att göra det i år.

Det var en ljus vårdag under tidigt i 90-tal i Stockholm då jag läste en recension av Fado Alexandrino, det verk som etablerade Antunes som en stor författare i Sverige, inte bland den stora och breda publiken, utan bland en liten hängiven skara litteraturälskare, däribland den framlidne litteraturkritikern Mats Gellerfelt på Svenska Dagbladet, som vad jag minns hade skrivit recensionen.

Då, som fattig student, gick mina första tankar till hur den dyrbara inbundna boken skulle införskaffas. Vad behövde offras för att få känna bokens tyngd i min hand? Hur många dagar av snabbnudlar, bönor och vitkål krävdes? Till slut, med darrande hand och bultande hjärta, stod jag ändå där vid disken på Hedengrens på Stureplan. Det fick bära eller brista.

Ett skarpt vårljus silade in, kisande betraktade jag det vackra bokomslaget, tankarna virvlade runt huvudpersonerna och berättelsen, huvudkaraktärerna bestående av fem före detta militärer från kolonialkrigets Moçambique, män som satt där på en rökig hamnkrog i Lissabon, en kvällstimme som blev allt senare, tätnande berättelser och bekännelser om den svikna nejlikerevolutionen, om det portugisiska kolonialkriget som ett bultande infekterat sår, berättelser om vad livet gör med oss och alla de där miljöbeskrivningarna, ”små låga hus, förortsaffärer, och längre ner, som alltid ihopklämd mellan husväggarna, grå eller med färg som smutsig mjölk, späckad med båtar, suddig i regnet, floden.”

Som förord fanns textrader från Paul Simons The Boxer, fraser som inrymde de fem männens inkrökta livsbanor. Livet som vill något, men blir något annat: “Now the years are rolling by me. They are rocking evenly. I am older than I once was and younger than I’ll be. But that’s not unusual. No, it isn’t strange. After changes upon changes we are more or less the same.”

Allt sedan dess har Lobo Antunes författarskap ökat både i översatt volym och anseende världen över. Bland många rankas han till och med högre än den nobelprisbelönte landsmannen José Saramago. I våras släppte bokförlaget Modernista en nyutgåva av Antunes mest hyllade och omtalade verk, den så kallade Benfica-trilogin, namngiven efter stadsdelen i Lissabon där Antunes länge bott och där romankaraktärerna ofta vistas, en plats kanske mest är känd för sitt stora fotbollslag. Trilogin är skickligt översatt av Madeleine Eyre, den översättare som troget följt Antunes genom den långa, framgångsrika och synnerligen produktiva författarkarriären. I trilogin förenas berättelserna Betraktelse av själens passioner, Tingens naturliga ordning och Carlos Gardels död. Alla är sinnrikt flätade berättelser över Portugals postkoloniala historia, av vad som händer när ett land krossar ett annat och samtidigt krossar sin egen själ. Andra centrala teman är det skimrande löftet om en revolution som övergår i bitterhet och stagnation, människans oförmåga att leva i gemenskap och var sann mot sig själv. Även fascismen och dess mekanismer gestaltas, ofta länkad till urspårad manlighet, så i verken råder ingen brist på tematisk aktualitet.

Mest av allt bärs trilogin av de mästerliga personporträtten och miljöskildringarna, allt som oftast med Tejo som fond, ”en rosa dimma steg ur floden och löste upp kullarna utan grönska och de förtöjda båtarna, månen skärpte konturerna av taken i Chelas, av lyftkranarna och lastfartygens master.” Här, i trilogins sista fristående del, Carlos Gardels död, möter vi regissören och pappan Álvaro som står vid sin sons dödsbädd, smärtsamt genomflödad av minnen och tankar kring det som förde dem så snett. Álvaro, den taffligt karriärsjagande och frånskilde fadern, med en stark passion för den argentinske tangokungen Gardel, vars smäktande ödesmättade sånger bildar kapitel. Álvaro undgår att märka hur den älskade sonen halkar ner i ett fatalt heroinmissbruk, ett mönster som präglat familjens fäder tidigare, där det stora livets gester skymt det lilla livets bärande och närande omsorger.

Álvaros inre röst varvas med andra familjemedlemmars medvetandeströmmar, inte minst den döende Nunos egen. Ett av kapitlen inleds med sonen Nunos upplevelse av att som barn gunga i djurparken, varvat med den flämtande livslågan och tynande närvaron på sjukhuset ”Och då började jag sjunga, pappa gav mig fart i gungan i zoologiska trädgården, det var en liten stolsits av trä som hängde bredvid andra små sitsar där det inte satt någon, mitt huvud närmade sig marken och for med en snabb rörelse uppåt igen, högt ovan träden, och när jag flög högt ovan träden flög jag ovan vinden, människorna, bilarna och husen på andra sidan gallret, gungan stannade upp en sekund, oändligt långt från zoo, oändligt långt från vindsvåningen i Benfica, mina fötter snuddade vid molnen, snuddade vid solen, sjönk ner igen och mötte pappas öppna händer för att åter fara upp, och jag med benen ihop, utan att vrida på huvudet

– Mer fart

Pappas röst, pappas leende, pappas armar försvann långt där nere, och min faster ängsligt till läkaren

– Hjärtat sviktar fortfarande, doktorn, överröstade läkaren när han sade till sköterskan

– Dixogenet fort

Här i Carlos Gardels död är tonen mer intim och sorgsen än det mer frenetiska tidiga verket Fado Alexandrino, men gemensamt finns en poetiskt suggestiv stil, där tidsplan och skeende vävs ihop, kalejdoskopiskt och sinnrikt. Här märks ett tydligt släktskap med modernistiska mästare som Faulkner, Joyce och Woolf, men även med fransmannen Céline och dennes hallucinatoriskt raljanta svartsyn.

September, fallande löv då jag läser om Fado Alexandrino många år senare. Det hoppfulla, kisande vårljuset, som invaderade och överrumplade mig då är borta, både bildligt och bokstavligt. Sidorna vänds nu utan den febriga upplevelsen av att färdas till nya platser och skåda nya horisonter, kanske som en gång Portugals alla upptäcktsresande vid Tejos mynning då Atlanten öppnade sig i all sin glittrande oändlighet för dem. Samtidigt finns där något annat; tyngden av liv som levts pulserar fram över sidorna. Inte minst imponerar Antunes språk, bildflödet som aldrig upphör att överväldiga. Här finns en utsökt musikalitet, inslag av Fado – den konstart som sägs fånga och ringa in det portugisiska. Sången, vars vemodiga melodiska stråk tecknar ödet, o fado, livet som blev, men lika mycket det som uteblev och rann förbi oss. Här finns också inslag av riktigt sublim och mästerlig jazz, stänk av tango.

Mitt i allt svartsynthet uppstår i Antunes texter en oväntad och vacker ömhet, platser där man tillåts komma upp på en utkiksplats, kanske en av de många prunkande Miradouros som finns i Lissabon. Härifrån upplever man det mänskliga livet, dess skönhet och sårbarhet, dess förgänglighet och fåfänglighet, men även det tragikomiska myllret av alla görande och låtande som vi alla försöker bringa stadga och mening i, dag efter dag, trots att allt obevekligen leder mot ett och samma slut.

Tydligen fäster denna livskänsla bättre nu än då, konstaterar jag, oavsett hur man räknar förlusterna, i fåtal eller flertal. Den porlande vårfloden har blivit ett trögflytande innanhav av motstridiga känslor och berättelser, precis som Tejo där nedanför Lissabons vindlande gator. Och mest av allt hoppas jag att António Lobo Antunes äntligen ska få sitt nobelpris, nu efter alla dessa år.

▪ Erik Cardelús

Bilden: Antonio Lobo Antunes. Bild från Modernista förlag.

Kategorier
Dela den här artikeln: