Långt ifrån gulligt om relationer

Emma Asp Fotograf: Björn Wahlström

[171003] På bokens baksida står det att ”Hennes mörkt humoristiska noveller tecknar en nyanserad bild av relationer i samtiden.” Det är en ”programförklaring” jag har något svårt att köpa. Jag vet inte om jag faktiskt uppfattar så många nyanser i de relationer som texterna berör.
Emma Asp är född 1982 och debuterar med novellsamlingen med den läckra och spännande titeln ”Du är nog speciell men närmare än så här kommer vi inte”, en kanske mer träffande beskrivning av det vi får ta del av. För inte blir det så mycket gulligull och harmoni direkt. Tvärtom är det mest förhållanden som gått i stå, eller som verkar i grav obalans. Inte sällan är det en man som beter sig som den negativa schablonbilden av en man; en som vill styra och ställa, som inte är det minsta sårbar och som behöver kontroll. Det blir i min läsning faktiskt lite enahanda i längden. Tur då att Asp bryter av med liten annan ton och innehåll i vissa av novellerna.

Inte så sällan hamnar berättelsernas personer alltså i ”gamla” bilder av hur man och kvinna är och fungerar; han ”tar hand om” henne, säger vad hon skall göra och hur hon skall var, och hon låter honom göra det. Jag tycker det är relativt vanligt att man avstår från att problematisera hur, eller snarare varför, dessa förhållanden ser ut som de gör. Jag tänker bland annat på Lena Andersson och hennes romaner om Ester Nilsson, där man i eftersnacket inte sa mycket om hennes/kvinnans roll i det hela. Det är lätt att se och göra mannen till syndabock, det är han som är problemet. Men riskerar man inte då att fullständigt passivisera kvinnan? Hon har uppenbarligen ingen som helst egen vilja, eller förmåga att säga nej. Protestera mot den nedlåtande behandlingen, klapparna på huvudet. Vad vill hon, måste man ju kunna undra. Detta sagt utan att på minsta vis negligera eller förminska mäns beteende och eget ansvar.

Det verkar överhuvudtaget inte vara så varma känslor mellan parterna (längre). Allt tycks redan vara för sent, det är över och slut. Även när det är kvinnan som för ordet blir det ofta lite kyligt och cyniskt, och man undrar ju varför de inte avslutar det hela istället för att gå kvar i det negativa. Å andra sidan finns det naturligtvis massor av orsaker, känslomässiga eller praktiska, till varför folk lever kvar i sina torftiga eller ojämna relationer. Så särskilt märkligt är det väl trots allt inte. Kanske visar novellerna hur ”folk är som mest”, men då, som sagt, på mer negativa sätt.

Allt handlar dock inte om människor som redan har ett förhållande. I ”När jag andas i ditt öra är det för att du skall känna rytmen” ger en man privata flöjtlektioner till en flicka/ung kvinna. Det börjar sensuellt och det mesta verkar som det bör. Men sedan övergår det till manligt domderande och ett alltmer krypande obehag. Återigen den där obalansen, ojämlikheten mellan könen.

Emma Asp har en förmåga att hitta det där skeva i tillvaron och i mänskliga (kärleks)relationer. Hon skriver snyggt och bra, gärna med en intensiv och närmast forcerad ton och temperament. Emellanåt bryter författaren av sin granskning av kärleksrelationer och berättar helt andra saker. Som när två flickor undersöker djur, eller om en kvinna som möter en udda man som har djup kontakt med duvor, berättat med en härlig nerv och inbyggd osäkerhet. Här finns en hel del båda absurda och groteska händelser, det är på många vis spännande att läsa även om jag långt ifrån greppar allt som händer. Ett flertal personer beter sig inte så lite adhd-aktigt. De säger och gör sådant ”man inte inte säger eller gör”. Till exempel mannen som i novellen ”Försvinn inte din jävel!” går på begravning och kommenterar sina känslor högt. Han stoppar ner handen i urnan för att få med sig lite av den älskade.

Den i mitt tycke bästa novellen heter ”Kontakt” och är en slags annorlunda kontaktannons:

”Jag har ingen familj. Jag träffar folk stötvis, snabbt och intensivt. Jag tänker att ärlighet varar längst. Jag skäms inte för mig. Jag tog med mig en kvinna hem från sybehörsaffären och gick i gång på hur hon granskade mina tyger. Ställde frågor om kvalitet och fabrikat. När jag frågade om om jag fick slicka henne blev hon alldeles röd om kinderna och bad att få tacka för sig. Jag är rättfram men jag är också omtänksam.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Emma Asp
Du är nog speciell men närmare än så här kommer vi inte
Norstedts 2017

Författarfoto: Björn Wahlström

Kategorier
Dela den här artikeln: