En maskros på manssamhällets baksida

[171005] På omslaget står det med visserligen små men mycket tydliga bokstäver ”roman”. Så kör för det, men samtidigt är det ju ingen hemlighet att Marianne Lindberg de Geers På drift har stark självbiografisk prägel. Hur som helst är det som utspelar sig i romanen en fängslande berättelse om ett liv från tidig barndom fram till nedkomsten av det första egna barnet, någonstans vid 1970-talets slut.

Det har muttrats över Marianne Lindberg de Geers tilltag att kalla sin bok På drift, samma titel som översättningen av Jack Kerouacs portalverk till beatnikkulturen On the road fick på svenska. Det var alltså inte Kerouacs titel hon lånade, utan den som en svensk översättare eller ett svenskt förlag hittade på. Skillnaden bör betonas när stöldanklagelser formuleras.

Det som främst bör framhållas när det gäller den här boken är dess speciella berättarteknik. Marianne Lindberg de Geer skriver i en tradition som har rötter i både islänningasagan och i den ordknappt hårdkokta deckargenren. Här ödslas inte ord på att älta känslor eller försjunka i psykoanalytiska spekulationer över drivkrafterna bakom människors förhållningssätt och handlingar.

Det ligger något oerhört tilltalande och sympatiskt i författarens uppenbara tillit till läsarens kapacitet att uppleva, tolka och med klangbotten i ett eget känsloliv förhålla sig till huvudpersonen Monas upplevelser och erfarenheter. I en tid då det offentliga utvrålandet av allt man själv känner blivit en dominerande uttrycksform både i sociala medier och i litteraturen är den återhållsamma klarheten i Marianne Lindberg de Geers framställning befriande.

Mona alltså. Vi följer henne genom barndomen i Köping som slutar brutalt med faderns självmord och vidare till Jönköping där ett redan traumatiserat barn får sin tillvaro ytterligare komplicerad genom moderns tilltagande alkoholmissbruk. Hon knagglar sig igenom skolan och utan lysande utsikter får hon en anställning på ett hem för äldre kvinnor i Tyskland. Där är krigets efterdyningar fortfarande uppenbara, samtidigt som en arbetslivskultur av auktoritärt förkrigssnitt är vad som gäller.

Den första sexuella erfarenheten blir en våldtäkt, förövad av en man hon trodde sig älska och som hon flera år och långa geografiska avstånd till trots hade svårt att verkligen göra sig fri ifrån. En absurd händelse där den familj i London där hon var au pair sedan hon fått ett sammanbrott av överansträngning skickade henne till Tyskland för att möta sin ”älskade” ledde till att brytningen blev slutgiltig. Dock inte förrän mannens farsa gjort ett försök att våldta henne i bilen när han skulle skjutsa henne till mötet. Håhåjaja, det är inte lätt att vara manlig läsare och försöka vifta ifrån sig allt dumt man gjort (eller åtminstone tänkt att man skulle gjort) inför denna kyliga redovisning av kvinnans blick på mannen.

Jag är generationskamrat med Marianne Lindberg de Geer. Med avund följer jag henne, hela tiden i aktivt presens, till London, eller ”Swinging London” som man sa, och dit jag aldrig kom för jag jobbade i fiskaffär och gick på folkhögskola. I London händer märkliga ting, som inte bidrar till att lyfta anseendet för den manliga divisionen av släktet homo sapiens. Det kan inte ha varit särskilt kul att sitta inlåst i timmar på en toalett för att undkomma att bli påsatt av den lönnfete Chas Chandler i Animals. Det var naturligvis inte heller en upplevelse av det positiva slaget att resa sig för att släppa in den i åratal hett idoliserade Mick Jagger till en plats vid krogbordet och finna att hans höjd över havet stannade i hennes egen brösthöjd.

Den berättarteknik Marianne Lindberg de Geer använder sig av utesluter förekomsten av en allvetande berättarröst som över huvudena på handlingens kontrahenter skulle kunna analysera samhällsutvecklingen under dessa dynamiska årtionden som boken mest handlar om, sextio- och sjuttiotalen. Vänstervågen, hippiekulturen, hela karusellen kring Vietnamkrigsmotståndet, ingenting sådant syns, utom just när det visar sig hos någon. Till exempel genom ett idogt haschmissbruk eller när någon somnar med tidningen Proletären på näsan.

Jag delar några erfarenheter med Marianne Lindberg de Geer. Jag förekom i de progressiva miljöerna kring Hagahuset på sjuttiotalet och framför allt var jag samtidigt som hon, eller ”Mona” då då, mentalskötare på Lillhagens sjukhus.

Där hamnade nämligen Mona, och skaffade sig en utbildning till mentalsköterska samtidigt som hennes privata tillvaro komplicerades i hög grad genom ett förhållande med en skulptör som hon älskade högt och rent men som efter att ha övertalat henne till en abort svek henne gruvligt. Jovisst, man kan läsa boken som en nyckelroman där det inte alls är svårt att känna igen en del personer som, åtminstone i just detta fall, får sitt eftermäle rejält svärtat.

Just för mig är förstås hågkomsterna från Lillhagen av särskilt värde. Miljöerna, de vidriga behandlingarna med t ex obedövade elchocker, faran den kvinnliga personalen alltid upplevde på avdelningar där polisen rätt som det var kunde anlända med en halvnaken påtänd och råkåt ung man i handbojor, lukten av sjukdom, kiss, tröstlöshet, ja allt kommer tillbaka till mig.  Och jag minns precis hur poliserna med lättnad låste upp handbojorna innan de knuffade in den omhändertagne på avdelningen och slog igen dörren.

Jag minns också den personalens brutalitet som Marianne Lindberg de Geer beskriver och som patienterna blev offer för, men jag vill också poängtera vilken ofta otroligt hög standard i omhändertagande, omsorg, ja rentav ömhet, som personalen kunde lägga i dagen i umgänget med dessa de mest olyckliga av samhällets medlemmar, som fått sina liv förödda av grymma sjukdomar.

När vi lämnar Mona har hon fött sitt första barn. Hon går på konstskola, och har kraften att visa bort mannen som är far till barnet men som också visar sig vara ”passivt aggressiv” vilket Monas mamma ser och varnar för.

Det är upplagt för en fortsättning. Frågan är om Marianne Lindberg de Geer kommer att skriva vidare om Mona, eller om hon kommer att låta romanen stanna där den onekligen kopplar till andra skildringar av hennes liv, framför allt pjäsen Johnny Boy, som handlar om Marianne Lindberg de Geers långa förhållande med singersongwritern Björn Afzelius. Jag hoppas att hon fortsätter i romanformen, det okonstlat sakliga har en mäktig emotionell appell.

▪ Christian Swalander

Foto tv: Marianne Lindberg de Geer. Foto: okänd

Bokomslag
Marianne Lindberg de Geer
På drift
Brombergs 2017

 

Kategorier
Dela den här artikeln: