[171011] Victoria Olmarker lyckas suveränt att med det mest finstilta kroppspråk precisera den ekonomiska manliga elitens diskreta charm. Satiren om tidningshuset Stampen är en elegant beskrivning av hur verkligheten överträffar dikten. Samtidigt på Göteborgs stadsteaters lilla scen i källaren tar ett extremt spelsätt näst intill udden av Sartres frihetsdrama Flugorna efter antik förlaga om makt, skuld, hämnd och hat. Missa inte dessa två föreställningar!
Göteborgs teaterliv denna höst har till slut givit utdelning i ett par sinsemellan väsensskilda satirer på Stadsteatern. I fråga om skådespeleri laborerar de sammantaget över ett brett och imponerande register från minimalistisk elegans till vulgär expressionism. För att ta det verklighetsbaserade spelet om tidningen GPs och tidningshuset Stampens tvivelaktiga överlevnadskamp i komedin Tidningshuset som gud glömde så ges med satirisk skarpsyn en överblick över den miljardrullande utvecklingen. Victoria Olmarker porträtterar tidningens huvudägare Peter Hjörne på ett oefterhärmligt sätt. Hon behöver bara se sig omkring efter en plats att äta sin hamburgare på för att jag ska kapitulera helt inför valet av en kvinna i ännu en mansroll. Bättre kunde knappast den göteborgske härskarklassens teflonman gestaltas. Det gäller också Lisa Lindgren, som tar nacksving på sin roll som hamburgerdirektören och pingstvännen Tomas Brunegård. Som tidnings-VD gör han sig en förmögenhet samtidigt som ekonomin för den tidningskoncern, vars delar köps upp för lånade pengar på hans inrådan och får Peter Hjörne att nå det eftertraktade målet att vara ”större än Bonniers”, närmar sig konkursens brant, till dess Sveriges skattebetalare får träda in som räddare.
Det är en hisnande ekonomisk cirkus som Gertrud Larsson lyckats göra både underhållande, rolig och spännande teater av. Fast nog kunde skruvarna dragits åt lite hårdare om Peter Hjörnes privata uttag ur den tvinande koncernen samtidigt som det inte funnits pengar till löner. Inte konstigt om han då och då reds av mardrömmar. Pjäsens andra akt bygger på den tanken med uppståndna förfäder, andeutdrivning och som vampyr dyker GPs ledarskribent Alice Teodorescu fram under täcket, frenetiskt karikerad av en fräsande och väsande Victoria Dyrstad utan att jag en sekund får rasism i tankarna. I mardrömmen uppträder också självaste Tidningsdöden, ståtligt gestaltad av Fredrik Lundin med döden i Bergman-filmen Det sjunde inseglet som förebild. Här får han dock se sin inbjudan till schack ersatt av en omgång sudoku, som är vad Peter Hjörne tycks tänkas förmå. Rollerna som pappa Lars och farfar Harry Hjörne liksom fackordförande är i tryggt förvar i Sven-Åke Gustafssons rutinerade tolkningar, allt för att påminna om talesättet ”förvärva, ärva, fördärva”, som går som ett mantra genom den här GP-storyn, som långt ifrån är slut så länge som GP fortsätter att komma ut, för att citera pjäsens slutkläm.
Ett annat mardrömsscenario möter på Stadsteaterns Lilla Scen i källarvåningen, som i regissören Angelina Stojcevskas tolkning av Sartres frihetsdrama Flugorna blivit till ett bloddrypande helvete. Här näst intill hypnotiseras jag av Isak Holmen Sørensens oskuldsfulla framtoning som sagoaktig gossehjälte med leksakssvärd och operettklädsel och en uppsyn som rymmer allt av storögd förundran och misstro över det tillstånd som möter honom i kungapalatset i Argos, som han skickades bort från som 3-åring i mening att aldrig återses. Men nu är denne Orestes, först anonym, en vuxen yngling med frihetsideal på jakt efter sina rötter och finner en familj, syster Elektra, mor Klytaimnestra och styvfar Aigisthos i en helvetessituation av anklagelser, skuld och hämndbegär sedan mordet på kung Agamemnon. Orestes, som vuxit upp i ett, enligt pjäsen, fridfullt Korint, inser förstås att han blir indragen i detta familjedrama så fort han avslöjar sig. Zeus – här presenterad som dödens och flugornas gud – vet förstås och blir hans förtrogne och bjuder på den mest svårbegripliga scenen i dramat, där Orestes utför en tröttsamt utdragen dans i förhållande till kvalitet inför Zeus upprepade beundrande.
Det är ett genomgående och medvetet drag i dramaturgin att tålamodsprövande dra ut på vissa scener. Dit hör ett infernaliskt gräl mellan Elektra och Klytaimnestra. Kim Theodoridou Bergquist, som lätt får ögonen att brinna av hat, och en energifylld Melina Tranulis, har dock temperament och kraft nog att fascinera i sin uthållighet och det gäller för flera av deras scener. Om inte kan man ju uppsöka baren, som i frihetens namn sägs hållas öppen under hela spelets gång. Ock så denne Hampus Hallberg, som flänger skickligt mellan att vara Zeus, kung Aigisthos, en hatets och samvetskvalens gudinna, musiker och musikarrangör. Sartre skrev detta drama mitt under andra världskriget som en filosofisk betraktelse över vad det innebär att vara fri genom en version av Aiskylos´ tragedi Orestien. Det avslutas med en förväntan att när frihetstanken väl slagit ner i människan så kan gudarna ingenting göra. Det är i alla fall teater som det skvätter och slår gnistor om.
