Återblick på Nyfiken Gul och Blå

Vinjettbild

[171104] ”Sextitalet kom och gick, öppet som ett ögonblick” sjunger Blå tåget på bandets näst sista skiva, Moderna material från år 1999. Och det är just ett inslag i det som kom att forma och förändra den svenska offentligheten (och kanske också en hel del av den privata livsinställningen) som Klas Gustafson behandlar i sin bok Nyfikna.

Boken handlar om de två filmerna Jag är nyfiken- gul och Jag är nyfiken – blå, som i regi av Vilgot Sjöman vid sextiotalets slut drog folk till biograferna från Haparanda till Trelleborg, och dessutom väckte stor internationell uppmärksamhet. Och då bidrog till en bild av svensk film som arena för den specifikt svenska demonstrativt öppna sexualiteten. Naturligtvis en komplett missuppfattning, det vet var och en som under en längre tid varit en liten komponent i denna disparata svenska folkgemenskap.

Klas Gustafson har med minnesvärda biografier över en del av den här epokens mest framträdande artister och konstnärer lämnat värdefulla bidrag till kulturhistorieskrivningen om tiden. Gösta Ekman, Marie-Louise Ekman och Cornelis Vreeswijk har han ägnat både inkännande och värderande biografier.

Den bok som i tematisk struktur och analytisk approach mest liknar Nyfikna är dock Schlagerkungens krig med problematiseringen av de populärmusikaliskt ideologiska skillnaderna mellan ”borgerligt” som i ABBA, och ”revolutionärt”, som i Hoola Bandoola Band. Liksom där framträder även i den spegel av sextiotalet som Klas Gustafson håller fram i Nyfikna tydliga skillnader mellan överklass och underklass – men också skillnaden mellan reformativt tålmodiga socialdemokrater och mer revolutionära strata i samhället.

Den, idag, egendomliga kopplingen mellan ett revolutionärt (eller åtminstone starkt reformativt) tänk och sexuell öppenhet som kommer till uttryck i Sjömans filmer ter sig i backspegeln närmast rörande naiv. Som om kapitalismen skulle kapitulera för att två nakna ungdomar kopulerar på Lejontrappan framför slottet.

Regissören Vilgot Sjöman trodde nog inte heller att hans sexuellt provokativa filmer skulle leda till någon form av samhällelig omstörtning. Det märkvärdiga är att hans extrema provokation kom att absorberas av en trögfotad socialdemokratiskt präglad reformism. Den sedermera mördade statsministern Olof Palme medverkar och lägger ner en hel del pedagogisk systematik på att belysa den demokratiska reformismens fördelar. Det är tankeväckande att se en statsminister som, med sin ärliga uppfattning, bidrar till en diskussion om samhällsutvecklingen i ett sammanhang som han med sin klarsynthet måste ha insett var kontroversiellt.

Det är svårt i dag att verkligen förmedla vilken betydelse Vilgot Sjömans båda filmer har haft. Estetiskt knöt han an till de djärvaste strömningarna på kontinenten vilket framför allt inbegriper den franska ”nya vågen”, med snabba rörliga kameror som filmade människor i deras ytterst komplicerade liv, och där man gjorde sitt bästa för att ifrågasätta det banala livet, där någon stackare bara går och gifter sig med en annan stackare – och ångrar sig. Och om hon inte gjorde det, borde ha gjort det.

Den intellektuella miljön i Sverige vid mitten av sextiotalet, när Nyfiken-filmerna koncipierades, är när man ser den genom Klas Gustafsons trovärdiga ögon, en miserabel ankdamm, där storheter som Ingmar Bergman projicerar sina trauman i dystra filmer som tydligen för alltid präglar en internationellt vedertagen Sverigebild, där sexualiteten är det enda och ångestladdade sättet att som tänkande och kännande individ överleva i ett klimat som både rent faktiskt med ständigt gråväder och symboliskt i frostiga relationer gör människor till emotionella isvarelser.

Det som verkligen griper en när man läser Klas Gustafsons bok är relationerna, spelet mellan människorna, hur de älskar och förlorar, hur det söker och går vilse, deras intensiva längtan efter någon att älska, och hur den dränks i det oavbrutet malande maskineri där unga kvinnor utgör råvaran för ett extremt patriarkaliskt system, som får framträda i den absoluta nakenhet som är analog med en traderad omedvetenhet.
När den första Nyfiken-filmen speladen in, där de så berömda sexscenerna förekommer, var Vilgot Sjöman 38 år gammal. Lena Nyman var arton. Ja, det gick som det måste, de hade en sexuell relation. Jag beskriver den helst så, för det var inte fråga om en kärleksrelation, utan en kroppslig följd av ett gemensamt arbete.
Det som framför allt hände var att Lena Nyman, med sin gnistrande begåvning, kom att styra stora delar av filmarbetet. Det är en stor förtjänst hos Gustafsons bok att han äntligen låter det bli synligt att de både epokspeglande och epokgörande filmernas djärva utmaning mot det bestående drevs mer av en ung kvinna som satsade stenhårt, både intellektuellt och fysiskt, än av en medelålders man som brottades med sina tvivel.

Nyfikna är som jag läser den absolut en analys av ett filmiskt pionjärprojekt, men framför allt ger den en bild av en kulturmiljö, i såväl mer estetisk-konstnärlig bemärkelse som i allmänt samhällelig. Med Klas Gustafson kan man fördjupa sig i det estetiska och mänskligt vemodsfyllda som kommer till uttryck i Vilgot Sjömans längtan efter att skapa en kvinnogestalt som Giulietta Masinas oändligt sorgsna verklighetskonstaterande Gelsomina i Fellinis på den tiden oerhört beundrade film La Strada. Han skulle kunna ha letat i evigheter utan att finna henne. Att Lena Nyman kom i hans väg var en för svensk kulturhistoria nästan obegripligt lycklig slump.

Jag är nyfiken – gul fick ett blandat bemötande av kritiken. Vilket förmodligen till viss del hade att göra med att dess estetik var så helt omstörtande att man inte riktigt fick grepp om den. Det fanns dock vissa kritiker som skilde ut sig. En var ledamoten av Svenska Akademien och redan i livstiden konsekrerade författaren Artur Lundqvist, som tyckte att man om man var så ful som Lena Nyman borde avstå från att visa sig naken. Ett omdöme som tillskrivits Lundqvist men som formulerades av den då mycket stora och inflytelserika tidningen Arbetets kritiker Nils Beyer och gällde den uppföljande filmen Jag är nyfiken – blå.

Beyer gavs tillfälle att fördjupa sina anatomiska spekulationer i en intervju i Aftonbladet: ”Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, för då hade den nyhetens behag.” I den fortsatta diskussionen om Nymans rumpa utvecklade han sina tankegångar, och sa att ”Det är synd om Lena Nyman Hon är förfärligt söt som intervjuare. Men jag tycker inte att hon har någon vacker kropp.” För att precisera sig fortsatte Nils Beyer med att framhålla att han alls inte efterfrågar en vacker kropp, nej, det han ”efterfrågar är den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös, lite dum”.

Ja, så kunde en debatt om film se ut för femtio år sedan. Säg sen att det inte gjorts några framsteg på könsmaktsområdet.

Lena Nyman, som redan som artonåring antagits som elev på Dramatens elevskola och bara genom det fått klart för sig att hon inte var någon slags talanglöst offer, eller ”bara en kropp”, gick i svaromål på Expressens kultursida, där hon, inte utan djupa kunskapsteoretiska skäl, kunde efterlysa en närmare definition på ”en intelligent kropp”.
Nyfikna är, precis som man kan vänta sig av Klas Gustafson, en genomarbetad och genomtänkt spegling av såväl en turbulent epok i svenskt kulturliv som en intressant och ofta rörande inblick i de människors känslor som var med och formade den.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Klas Gustafson
Nyfikna
Alfabeta 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: