När den manliga trollpakten spricker

[171112] Under några sällsamma höstdagar gnager en fras i mig. ”Kulturkvinnan är Kulturmannens utmanare, fruktade kollega och ständiga skugga.” Frasen kommer från Ebba Witt-Brattströms (2017) senaste bok Kulturkvinnan och andra texter. Ur frasen lösgör sig frågor: måste det vara så? Alltså, oavsett om vi anser oss vara fullfjädrade kulturmän eller kulturkvinnor, måste vi se det andra könet som en utmanare och ett hot? Beror inte den mentala uppdelning av medspelare och motspelare i våra liv på så mycket annat? Och var går gränsen för att vara kulturmannaskapet?

Frågorna skaver allt medan läsningen fortskrider tillsammans med det lustfyllda konstaterandet att Witt-Brattström är både stridbar och slagfärdig, men också kul. I boken blandas bildningsfeministiska resonemang med skarpa analyser av ett antal viktiga kvinnliga författarskap. Det handlar om klassiker som Selma Lagerlöf, Moa Martinsson, Edith Södergran och Charlotte Brontë, men också verk av nutida författare som Elena Ferrante, Sofi Oksanen och Karolina Ramqvist.

Här slås ett speciellt slag för B-ordet, bildningen som ju sägs ha hamnat i bakvatten, speciellt bland männen som sällan ger sig in i kulturen annat än om de får stå i centrum, sola sig i blickars glans eller vältra sig i sina patriarkaliska privilegier. Således blir männen sällan mer än halvbildade, eftersom de sällan intresserar sig för den andra halvan av mänskligheten.

Här ges också en rak uppmaning: ska vi bilda oss, ska det göras det med öppna ögon, med blicken fäst både på vad som väljs och vad som väljs bort. För att välja kulturbärare är ingen oskyldig och likgiltig handling, utan handlar om vems röst vi lyssnar till, vems historia som befolkar vårt medvetande och vem vi riktar vår blick mot på scenen.

Frapperande ofta blir det en man, eller en kulturman som det benämns i boken. Kulturmannen som skymmer kulturkvinnan, ändlöst babblande om sig själv och sina likar, allt enligt patriarkatets uråldriga manus. Ett vältummat manus som blir allt flottigare och allt svårare att hålla i för varje år som går. Att kulturfeministen Witt-Brattström är trött på manuset, råder det ingen tvekan om:

Bildning, ska vi låta det detta vackra och livsnödvändiga begrepp förfuskas av kulturmannen och hans hejarklack? Nej! (s.29)

Istället bör vi vända blicken mot det som så länge legat i skugga, mot all den kvalitativa litteratur som skapats av det andra könet, för att tala med Beauvoir (2002). Med andra ord: Hi-story måste i högre grad få bli Her-story, den kvinnliga erfarenheten måste få ta större plats i det offentliga och kulturella rummet, om vi nu ska bli mer jämställda och känna oss helare än idag.

Upprättelse och synliggörande av dem som så länge förpassats till marginalen av kulturmännen och deras hejarklack, såklart. Men lika mycket blir det en fråga om att berika sig med all den kvalitet som så länge hamnat utanför och inte nått sina läsare. Därtill kan alltför stora doser av kulturmannens kanon skada oss, eller för att uttrycka det Ebba Witt-Brattströmskt (s.25) :

”Alltför stora doser av den manliga ensamhetens litterära tradition – tänk Strindberg, Kafka, Knausgård, Norén med flera – låser fast dig i en misantropisk uppfattning om att världen är ur led eftersom mannen inte längre anses vara skapelsens herre med ensamrätt att tänka Stora Tankar om existensen.”

Mitt i allt detta läser jag ett DN-reportage om en uppburen skådespelare som levt i sus och dus, på stan och bland grabbarna på ett stort teaterhus, där kulturmannaskapet länge levt gott. Mannens karriär har dock gått spikrakt uppåt, trots alla snedsteg. Och hans strålglans är större än någonsin, vilket DN-artikeln samt flertalet filmroller vittnar om. Därtill brukar han figurera på allsköns listor över den mest attraktiva mannen i landet. Hur hänger allt detta ihop?

Här finns ett onekligen ett skav – medias tendens att lyfta upp och rikta ljuset mot just dem som inte spelar efter reglerna och ställer sig utanför den så kallade präktigheten, vilket som bekant även kan ske på den egna redaktionen, nästan oavsett hur högt genusfanan halas.

Någon dag senare läser jag också om chefen för en näringslivsorganisation som ställt sig själv och sina pengar utanför det vanliga och präktiga. För vad fan får man för det?

Själv undrar jag varför sådant beteende fortfarande fungerar, idag 2017? Varför tillåts så ofta manliga svinaktigheter och översitterier, speciellt om aktörerna står på piedestal och badar i rampljus?Makt skapar rätt, brukar det ju heta. Kanske ska vi börja där. Tydligt är ju att män i genomsnitt har mer makt än kvinnor. Högre löner, högre positioner, högre status. Men gäller genomsnittet för alla och överallt? Gäller det lika för både kulturmän och (o)kulturmän, män i slott och koja?

Här kan vi kanske ta hjälp av den välkände mansforskaren Connell (2008 & 2009), som skiljer på fyra huvudsakliga manlighetskonstruktioner: den hegemoniska, underordnade, delaktiga och marginaliserade. Bland dessa tillhör de flesta kategorin medelmän, eller de delaktiga, alltså sådana som försöker få sina liv att fungera inom ramen för det som anses som anständig och acceptabel manlighet, en kategori som bekant varierar i tid och rum.

Samtidigt odlas idealbilder av hegemonins och elitens män, inte minst i media och i det offentliga rummet. Därtill är våra historieböcker tryfferade med idealiserade porträtt av så kallade stora män. Idealiserade och medialiserade blickar, ofta beundrande och glorifierande, riktade mot den hegemoniska piedestalen, scengolvet och rampljuset. En central faktor här är hur pass idealiserande och normerande dessa bilder blir och vilken grad av delaktighet eller passiv tystnadskultur som skapas kring dem. Med andra andra ord, hur förhåller vi oss till de hegemoniska bilderna? Eller annorlunda uttryckt: Måste homosocial betyda homolojal – i alla lägen?

Och det behöver inte bara handla om så kallade kulturmän. Det kan vara en kaxig men otroligt skicklig fotbollsspelare, som beter sig maktfullkomligt och spottar ur sig arroganta och patriarkala floskler. Det kan vara en näringslivspamp som gärna vill köra fort på fina motorvägar och ha god vård, men inte betala skatt. Det kan vara en gubbe med krona som under lång tid träffar så kallade kaffeflickor, men sedan vill vända blad när det kommer på tal inför ett pressuppbåd i den höstklara luften utanför en jaktstuga.

För någonstans anses det coolt att köra sitt eget race och vinna. Att äga makten och härligheten. Att blåsa på, lyfta pokalen och prassla med sedlarna, allt enligt den hegemoniska maskulinitetens princip eller det som Connell (2009:188) kallar den patriarkaliska utdelningen, den upplevda vinsten av att saker fortsätter som nu.

Blir det sen lite fult och snett, kommer man ofta undan med det, så länge flocken och media går i allians med elitmännen och den kultur de förkroppsligar. Allt gott så länge applåderna ljuder, pengar rullar eller bara tystnadskulturen får råda. Sålunda spinns alliansens trådar, länkarna mellan de svettiga omklädningsrummen och de välputsade styrelserummen. Mellan dem som tror sig få patriarkal utdelning eller endast håller tyst av rädsla att tappa det lilla de har.

Detta sker ända tills tv-snickaren svinar för mycket, kvällstidningsjournalisten kliver över en röd linje och den amerikanske filmmogulen tafsar en gång för många. Då går drevet i samma mediekanaler som odlat myten om just dessa män. Då spricker den patriarkala trollpakten. Då talas det om något enstaka röttägg och så hyr man in en dyr genuskonsult för att utbilda personalen.

Men tillbaka till Witt-Brattström, hon som så länge riktat udden mot kulturmännen. Att som läsare följa med är bildande, kul och träffande, även om det sluggas rejält. Ibland alldeles extra rejält, vilket ofta förvandlar beskrivningarna av kulturmännens privilegier och översitteri mer till halmdockor än något annat.

Kulturmannen blir därmed mer av ett raster som läggs på allt. Ett teoretiskt one-fits-all eller ett sorts litterärt bildningsfeministiskt lustmord. Patriarkatet, mekanismen som aldrig aldrig tar paus och verkar överallt, ikläder sig kulturmannens mörka kläder och görs till Mannen som överskuggar alla andra män. På liknande sätt som den klassiska nationalekonomin har sin homo economicus i vilken allt beteende trycks in, oavsett om det stämmer eller inte.

Så återigen till frasen som skaver: är det verkligen så att män som håller på med kultur regelmässigt ser kvinnor som utmanare, hot och motspelare, samtidigt som de slentrianmässigt ser andra män som medspelare, kumpaner eller rent av fyllebröder? Är det inte så att det finns många sorters fula och fina allianser, varav patriarkatet är en dominerande maktstruktur? Och finns det inte en och annan mäktig kulturkvinna som spelar fula maktspel, om det nu stämmer att makt korrumperar?

Nja, här behöver vi kanske damma av den gamla samhällsvetenskapliga tankefiguren aktör och struktur. Ingen av oss är varken fri från aktörskapet eller strukturen; ingen är en ö eller raglar ensam runt i ett vakuum. Människan är som bekant en ytterst social varelse, som söker tillhörighet och gärna går i flock, på savannen, på torget och i styrelserummet. Det räcker med att dyka ner i hjärnforskaren Katarina Gospic utmärkta bok Den sociala hjärnan (2013) för att inse att vi är konstruerade sådana. Men samtidigt har vi alla ett manöverutrymme, där vi individuellt och tillsammans med andra kan åstadkomma förändring.

Ännu tydligare har detta blivit med me-too-kampanjen och dess efterverkningar, där exempelvis 456 skådespelare har gått ut och berättat om mansgriserier som de utsatts för och som nu måste få ett slut. Med detta har det blivit ännu tydligare att vi har ett patriarkat, där vissa skadliga värderingar och beteende fortfarande gör sig gällande, samtidigt vi som vi blir allt fler – kvinnor och män – som försöker motverka detta. För nog är me too-kampanjen ett tecken på att saker håller på att ändras? Ett tecken på att patriarkatet har fått härja länge nog nu och att den patriarkala utdelningen ter sig allt mindre lockande för allt fler. Att många är direkt drabbade och att skiten stänkt över oss alla och att det luktar riktigt illa. Att både kulturmän och mediamän, liksom alla vi andra män bär ett speciellt ansvar för situationen. Ett ansvar för att bete oss schysst och inte stillatigande se på när någon annan går över gränsen, tv-snickare, skådisar, kollegor eller andra, ett ansvar oavsett om vi står på scenen eller sitter i publiken, är statister eller huvudrollsinnehavare, sitter i omklädningsrum eller styrelserum. För det är hög tid att byta manus nu, hög tid att kasta det gamla och ta fram något nytt.

▪ Erik Cardelús

Referenser
Beauvoir, Simone de (2002). Det andra könet. Stockholm: Norstedt.
Connell, Raewyn (2008). Maskuliniteter. 2. uppl Göteborg: Daidalos.
Connell, Raewyn (2009) Om genus. Göteborg: Daidalos.
Gospic, Katarina (2013) Vår sociala hjärna. Stockholm: Brombergs.
Witt-Brattström, Ebba (2017). Kulturkvinnan och andra texter. Stockholm: Norstedts.

 

Kategorier
Dela den här artikeln: