Augustpriset och rörelser i tiden

Isabelle Ståhl

[171129] Läser man någonsin samma bok två gånger? Frågan kryper på mig en dag då jag sitter Kungliga bibliotekets läsesal och en blygrå skymning sänker sig över Humlegården utanför. Det är Augustprisutdelning senare på kvällen och jag har bestämt mig för att läsa några av de nominerade böckerna i vuxenkategorin. Av alla de nominerade böckerna får jag endast fram Isabelles Ståhls Just nu är är jag här, en roman som jag läste under någon av vårens bråda pollenstinna dagar.

Då var en ljus majdag och jag befann mig på någon av stadens bullrigare förortsbibliotek. Människor kom och gick, det talades högt i mobiltelefon och det prasslades med påsar och papper, men jag minns hur berättelsen absorberade och berörde mig.

Den 29 åriga huvudpersonen Elise, som studerar humaniora på universitetet, dejtar på Tinder och knaprar psykofarmaka. Elise som dras till medelålders män, sådana som hon inte förväntas känna samhörighet med eftersom de är äldre och befinner sig i andra livsfaser, utan så många drömmar och med blicken riktad någon annanstans. Medelålders män med ombonade liv, med status och med med de flesta dörrar stängda till det ständiga sökandet.

Elise rör sig i ett samtida Stockholm som jag känner nästan alltför väl: Årstaviken, Skanstull, universitet ute vid Frescati och diverse krogar, som jag ofta passerar men sällan hinner besöka. Miljöer, människor och populärkulturella och konsumtionsemblematiska referenser passerar förbi: bloggare, Tinder, Facebook, Rodebjer, Stilnoct, Ranciére, quinoa, Donald Trump och Lana del Rey, men också bostadsbrist och bemanningsföretag. Det räknas kalorier, svajpas, tvivlas och huvudpersonen skär sig.

En sökande och vilsen kulturell medelklasshipster, kan man kalla henne. Berättelsen beskrevs då i recensionslyriska ordalag som en generationsroman med känsla för vemod, en rysande bra samtidsspegel och en svindlande säker romandebut.

Jag minns några anteckningar som passerade mitt medvetande eller rent av fastnade i något anteckningsblock där på förortsbiblioteket i våras: ”uppdaterad flanörroman, Söderberg 2.0. och Per Hagman Cigarett”.

Nu läser jag om romanen och allt börjar med en nattlig taxifärd med en Kentlåt på bilradion, en skugglik rörelse genom den ödsliga staden, Hammarby sjöstad och ett kärleksmöte som lämnar den fadda smaken av besvikelse och tomhet. Elise låtsas somna och tar en taxi hem ett par timmar senare, besvärad av vätan i skorna och snöslask på gatorna. Blicken filmiskt riktad mot en yta, men samtidigt med längtan till något annat, ”Allt från samtiden gör mig sjuk av leda. Kanske känner de också så. De har dufflar, läderskor och hornbågade glasögon, vill väl vara intellektuella i Paris 1950.”

Varje tid har sitt alldeles egna vemod, tänker jag, en längtan bort från det som skaver och värker. Längtan bort från den trånga passagen mellan köttets lust och själens obotliga ensamhet, för att knycka några ord från Söderberg som står staty där ute i den regntunga novemberskymningen.

I Just nu är jag här har den sorgsna sökaren blivit en kvinna, de utslocknande drömmarna och de dystert desperata kontaktförsöken rullar fram på pekskärmar och GPS visar var du är, om du är nåbar och nära.

Tinder har ersatt Tender, nätet har blivit närmare än närheten. Men ändå har vi nästan samma såriga sökande här som hos Söderberg, som hos Arvid som vandrar fram där i höstlöven utanför och tänker på sin Lydia i Den allvarsamma leken, romanen som så många av oss återkommit till under åren.

Varje tid har sitt alldeles egna vemod. Kring millenieskiftet blåste Per Hagman nytt liv i vemodet och flanörgenren med debutromanen Cigarett. Svalt, stilsäkert och sorgset rörde sig romangestalterna runt i Stockholms uteliv. Det snortades kokain, det gjordes nattliga taxiresor och det hades håglöst sex under sena utenätter med en botten av oförlösta känslor som aldrig riktigt fick fäste. Däremellan namndroppades det konsumtionsemblematiskt – varor, krogar och människor. Ödsligt, ensamt och sårigt.

Stafettpinnen togs upp av Johan Kling nästan tjugo år senare, då med succéromanen Människor helt utan betydelse, där den arbetslöse reklamaren Magnus driver runt i ett ödsligt och människokallt Stockholm. Här har klassperspektivet skrivits fram, oron över tillfälliga anställningar och att falla ur systemet letar sig in i det existentiella vemodet.

Nu har Magnus blivit en Elise, en ung kvinna som strövar fram genom vemodsgator och har tillfälliga, tomma men såriga kärleksmöten, föregångna av tummandet på nätdejtingens pekskärm. Det porlar stillsamt av övergivenhet redan innan det har börjat. Intimiteten och kärleksakten beskrivs snarast genom något annat, som trötthet, som det rinnande vattnet i rören i de dyra och hårt tillkämpade innerstadslägheterna, som surret av diskmaskinen bredvid eller de besvärligt malande tankarna på vikt: ”När vi lägger oss känner jag en matthet intill hans mjuka kropp. Jag känner på honom och letar efter benen under huden, famlar efter konturer och kanter, fettet fyller mig med avsmak.”

Mitt i allt detta träffar Elise den jämnårige Victor, ett hopp om enkel och äkta närhet börjar spira för att sedan grusas, bli sårig tomhet och tristess. ”Det monogama parförhållandet är bara en konstruktion”, som Elises vän Zina formulerar det i sociokulturellt tidstypisk anda.

Bakom den jämnårige pojkvännen Victors rygg träffar Elise den medelålders kultur- och universitetsmannen Arvid, symptomatisk nog namne med huvudpersonen i Den allvarsamma leken. Arvid har gråaktiga ögon och en lukt av bränt trä. Han är lärare på en av Elises kurser på universitetet. Det är en socialt välsituerad man, med smak för våldsamt sex och med ifrågasättande av Elises feminism. Förhållandet sker i smyg, domineras av brutalitet och översitteri, helt på Arvids villkor:

Han leder in mig i sovrummet, håller för min mun.
”Lägg dig ned.”
”Ligg stilla! sa jag!” Jag skakar på huvudet och han slår mig över ryggen med något smalt och hårt. ”För varje gång du säger fel kommer jag att slå dig igen.”

Någonstans här svindlar det till i läsningen, speciellt då den medelålders Arvid visar sig vara gift, lägger ut texten om sina finkulturella kontakter och berättar om att han på 90-talet verkat i en tongivande litterär tidskrift med namn Kris och kultur.

Något rister till i mig där, i Det kungliga bibliotekets läsesal, allt medan dikten smälter ihop med verkligheten, med de många hänsynslösa kulturmännen som passerat revy under de senaste veckornas rapportering av de skakande vittnesmålen från Me-too-kampanjen. Men i ihopsmältningen mellan dikt och verklighet blir också något annat synligt: att metoo-kampanjen har försett oss alla med en alldeles ny blick.

En ny blick där Den allvarsamma leken blivit ett grymt spel, långt grymmare och hänsynslösare än vi någonsin har anat. En ny blick där vemod blivit vrede, fascination blivit förtvivlan, där undran blivit utsatthet. En blick där romaner om kvinnlig utsatthet och (kultur)mäns övergrepp aldrig kommer att bli desamma som förut.

▪ Erik Cardelús

Bild t.v: Isabelle Ståhl.
Foto Sara Mac Key

Referenser

Hagman, P. (1991). Cigarett: roman. Stockholm: Bonnier.

Kling, J. (2009). Människor helt utan betydelse. Stockholm: Norstedt.

Ståhl, I. (2017) Just nu är jag här. Stockholm: Natur & Kultur.

Söderberg, H. (2004). Den allvarsamma leken. (Ny utg.) Stockholm: Bonnier.

Kategorier
Dela den här artikeln: