[180122] Göteborg Baroque iscensätter Monteverdis kortopera L’Orfeo i Röda Stens konsthall och resultatet är så nära perfektionen man kan komma. De ruffa väggarna lyses upp och vaknar till liv tills man tycks befinna sig i en medeltida förhall eller något liknande, graffiti-resterna på väggarna framstår som urtida grottmålningar och framförandet, som snarare än en ’uppsättning’ kunde beskrivas som en ’kör i rörelse’, är så nyanserat och mångfacetterat i uttrycket och med en sådan lyrisk spännvidd i fraseringarna, att inte det subtilaste av scenkonstverk kunde insistera på vare sig annat eller mera.
Det som händer när sångarna på det här sättet tilldelas ’roller’ i framförandet är att deras sångskicklighet öppnas för en friare form så att en finkänslighet avslöjas, som visar på mångsidigheten i vars och ens uppfattning av verket, rollen. Vilket i sin tur innebär, att man utan problem kan låta dramats ursymboler få dansa fram som svenska midsommarflickor!
Jag har under senare tid återvänt till Walter Benjamin och hans tänkande över ’tröskelerfarenhetens’ betydelse, ett högst relevant tema i Orfeus’ och Eurydikes historia. Det som i folkkulturen kallats rites de passage – ceremonier i förbindelse med födelse, dop, bröllop, död och begravning – och vilken övergång kan vara svårare än den mellan livet och döden? Vem lever livet så sannfärdigt, att man gör sig förtjänt av den största belöningen – att få börja om från början, vis av erfarenheten för att föräras ännu ett liv, redan på jorden?
Eller uttryckt på ett annat sätt: hur undgår man att ställa den där sista frågan, som får allt att rämna?
Orfeus maktar inte provet, törs inte lita på avtalets bärighet, alltså gör han det han inte får, vänder sig om för att trolöst försäkra sig om Eurydikes existens, varpå han måste förlora henne.
Scenbilden på Röda Sten spänner över det ålderdomliga, antika och det chockerande moderna, när neondetaljer i dekorationen tänds upp och på ett direkt aggressivt sätt leder Orfeus upp till de Elyseiska fälten. Just så överrumplande svår är livsvandringen. Men det är samtidigt lekfullt – som när Orfeus konfronteras med Karon i form av en frenetiskt svårövertalad skrivmaskinsknattrande byråkrat! Då har vi också placerats under vattenytan med ljussättningens hjälp. Det föder associationer till förflyttningar över haven i våra dagar, man leker en allvarsam lek utan överdrifter och just lekfullheten i skönheten är nog det som stannar kvar när man lämnat föreställningen. En oerhörd tolkningsfrihet med fokus i behåll på den definitiva frågan, livsfrågan.
