Vilken väg väljer Sverige?

Krönika: Erik Cardelús

[180904] Det sägs ofta att den svenska politiken favoriserar svala kamerala politiker. Att torr och kontrollerad vinner över yvig och pompös. Att de karismatiska politikerna som håller yviga och känslosamma tal, sällan har så mycket att hämta här. Att det är viktigt att hålla koll på siffrorna och hålla sig strikt och stramt till sakpolitiken. Att den svenska politiken snarare belönar en Fredrik Reinfeldt än en Håkan Juholt. Att Sverige varken liknar USA eller Frankrike, när det kommer till vilken politikertyp som premieras.

Så tittar jag mig runt detta val. Ett relativt nytt parti skenar på upp över 20 procent. Ett parti som tecknar skarpa gränser mellan vänner och fiender, som väver offerkofta när det blir kritiserat och som skriver ekonomiska glädjekalkyler. Ett parti som allt som oftast skyller på andra – nyanlända, ett diffust politiskt etablissemang, PK-människor i storstaden med flera. Ett parti som slår på stora trumman vad gäller lag och ordning, men som har hyst flera högt uppsatta företrädare som slagits utanför krogar, beväpnat sig med järnrör, skrikit vidriga okontrollerade rasistiska förolämpningar och fällt främlingsfientliga kommenterar, både i tal och skrift. I många politiska församlingar – från riksdag till kommunhus – har partiet pumpat ut politiska vildar, detta efter skandaler, urspårningar och bråk.

Samtidigt talar partiet om svenska värderingar, om hur sansade och civiliserade vi är i det här landet och hur stökiga och hotande människor är som kommer utifrån.

Nu senast (2/9) tittade jag på partiledarutfrågningen, där partiets högsta företrädare agerade taffligt och tamt, varken retorik eller siffror satt på plats. Gång efter annan blev partiledaren påmind om budgetuträkningar som inte stämde i partiets politik, felaktigheter som viftades bort och bagatelliserades. Efter utfrågningen torkade partiledaren svetten ur ansiktet och såg ordentligt medtagen ut.

Så vad ska man säga? Time are a-changin och ur led är tiden? Eller bara att konstiga och obehagliga strömningar har tagit sig in i svensk politik, strömningar som framkallar oroväckande historiska ekon och som skjuter fram ett parti som verkar vara immunt mot sådant som vår politiska tradition och väljarkår så ofta brukar hålla undan och marginalisera.

Nu har vi återigen ett val framför oss, kanske det mest osäkra någonsin. Ett val där vi kanske inte hittar ett perfekt parti, skräddarsytt efter alla våra önskningar, men ändå ett parti som står för rimliga och riktiga värderingar, realistiska förslag och har företrädare som beter sig anständigt och förtroendeingivande. Så låt oss börja där.

▪ Erik Cardelús