Har svensken bristande språkkänsla?

Krönika: Erik Cardelús

[181108] November och höst glider över i senhöst. Landskapet tonar över i gråskalor. På pendeltåget slöläser jag reklamskyltar. Black Friday och Halloween, Sales och Best buy, International calls and Free upgrade. Hemma kommer småbarn förbi som ska tricka eller treata. Ett barn får treat och utropar Yeeees!

Osökt flyter begreppet språkpolitik upp, there are many languages around, vissa lite mer än andra. För nog har den språkpolitiska temperaturen vridits upp på sistone, men ofta ganska skevt. Fraser som i Sverige talar man svenska och skärp kraven på svenskkunskaper, språktest och obligatorisk svenskundervisning har blivit allt vanligare, ett hektiskt valår som detta.
Vid sidan om denna yviga politiska retorik finns andra tecken på denna trend, inte minst årets bokutgivning, där två böcker om just språkpolitik sticker ut.

Först ut är professorn i nordiska språk Olle Josephson med boken Språkpolitik. Här avhandlas språkpolitik ur ett flertal perspektiv – historiskt, teoretiskt och praktiskt.
En tes är att språk både genomsyras av och skapar makt, att olika språk och språkliga register har olika status. Högst status har engelskan, vilket sammanhänger med dess globala ställning och att den dominerar i flera högstatusdomäner som vetenskap, ekonomi, IT och populärkultur. Svenskar har också en synnerligen positiv syn på engelskan, inte bara vad gäller sin egen kompetens i språket, utan också gällande användningen av engelska i samhälle och arbetsliv. Svenskar visar sig också värdera kunskaper i andra språk än engelska lågt, betydligt lägre än invånarna i flertalet andra jämförbara europeiska länder.

Frågan är om detta är ett problem, att engelskan riskerar att ”äta upp” svenskan och den övriga flerspråkigheten? Josephsons svar är nej. Antalet engelska lånord begränsar sig till någon enstaka procent i en genomsnittlig dagstidningstext, anför han. Svenskan kommer således att förbli ett livskraftigt språk i här hemma, även om det finns viss risk att vi drabbas av domänförluster inom områden där engelskan dominerar.

Men är det verkligen så enkelt? Vänder vi oss till författaren Birgit Häggkvist framträder en delvis annorlunda bild. I boken Välkomna och Please come in ges otaliga exempel på hur engelska ord, fraser och grammatiska strukturer okritiskt och oreflekterat tas in svenskan, vilket är långt ifrån oproblematiskt.

Främst hävdas att engelskans påverkan på svenskan inte bara ska ses kvantitativt, alltså som en fråga om någon procentenhet lånord hit eller dit. Då missar man lätt vidden av det hela – att ord inte är isolerade från sin funktionella helhet och att angliseringen gör sig påmind på många olika sätt. Tydligast handlar det om att man ersätter fungerande ord, fraser, grammatiska konstruktioner och idiomatiska uttryck med engelska motsvarigheter, utan att det tillför någon högre grad av precision eller semantisk rikedom.

Tvärtom blir det ofta torftigt och missvisande. Hos Häggkvist ges en enorm mängd exempel från vanliga nyhetsmedier på hur detta fungerar vilseledande och att nyanser försvinner. För ”simpel” ” och ”vek” betyder inte samma sak som ”enkel” och ”svag”. Här finns en uppenbar nyansskillnad som går helt förlorad om vi likställer eller rent av ersätter dessa ord. Inte heller betyder ”springa in i”, ”adressera”, ”profitera” eller ”uttrycka koncern” samma sak på engelska som på svenska. För att inte tala om särskrivningarna som så ofta ställs i skottgluggen. ”Blå bär” och ”sjuk syster” torde vara störande för de flesta, språkpoliser, nitiska svensklärare och övriga.

Sammanfattningsvis menar Häggkvist att det inte finns något per automatik farligt i att låna ord. Låna har vi alltid gjort – på Medeltiden från latinet och sedan tyskan, senare på 1700-talet från franskan och därefter från engelskan. Skadan uppkommer då lånen sker okritiskt och oreflekterat, när betydelser och nyansskillnader går förlorade.

Så viktigast av allt är att svenskan ”hålls i arbete” (s.195), enligt Häggkvist, att vi inte sätter vårt eget språk på undantag och låter det tappa i användning. För det är genom att oupphörligen användas och värdesättas som språket förökas, förnyas och berikas.

Sedan kan man ställa sig frågan varför våra politiker allt oftare betonar att vi ska tala svenska, utan att för den skull uppvisa så stora kunskaper, intresse eller engagemang för svensk litteratur eller språkfrågor själva. Här anar jag att det finns andra agendor.

▪ Erik Cardelús