Urskiljningskonst

Vinjettbild

[181124] Så mycket vet vi i dag, att inom det kvinnliga bor det manliga – och omvänt. Genom att bortse från sådana axiom har det lyckats delar av det feministiska tänkandet att anta leninistiska, dvs totalitära drag. Då är det synnerligen gagneligt, att studera hur dessa förhållanden kommer till uttryck i konsten

Kanske är det påfallande, att det inträngande studiet av just maskuliniteten i två filmer, vars handlingar äger rum i det vi förstår som den manligaste av världar, krigets, också tränger in under huden och avslöjar känslighet, rädsla och samma skräck som en del kvinnor i dag påstås nära inför mannen.

Jag talar om Beau travail (1999) och The Hurt Locker (2008), regisserade av Claire Denis och Kathryn Bigelow, som båda givit uttryck för, att inte minst studiet av det maskulina legat i fokus för deras arbete, manligheten utmanad av extraordinära förhållanden, i det här fallet Främlingslegionen och Irakkriget. Det är två lysande filmer, som får hjärtat att brista vid tanken på, vad dessa enskilda unga män av fri vilja eller av tvång utsätts för, utsätter sig själva för.

Men samma vandring mellan disciplinerad ömhet, kärlek och sorg, hand i hand med den mest cyniska handlingskraft, kommer till synes i mästerliga Cold War, som är Pawel Pawlikowskis efterföljare till Oscarvinnande Ida (2013). Filmen följer inte föräldrarnas historia i rent biografisk mening, det är deras ödesdigra bindning till varandra som regissören velat dra sig till minnes och han har i Joanna Kulig och Tomasz Kot funnit stora uttolkare av kompromisslösa sinnelag, som till sist måste se sig övervunna av de förhållanden som kunde drabba människorna så länge det kalla kriget fortfarande var en realitet (realiteter som även kan ses i utmärkta serien Berlin – under samma himmel som SVT nu visar).

Repliken ”I Polen var du en man, här är du bara en polsk musiker i exil” som Zula brutalt kastar i ansiktet på Wiktors parisiska jag ger prov på råheten som bebor hennes bröst. Jag skulle säga, att om någon är våldtagen i den här historien så är det den manliga parten. Ingen av dem överlever dock verkligheten, det måste kunna avslöjas utan att producera en alltför stor spoiler.

Går vi sedan till Boy Erased av Joel Edgerton, som skildrar barbariet i ”omvändningstekniken” gentemot människan med fel läggning, i det här fallet den homosexuelle unge mannen, placerad i en hysterisk amerikansk frikyrklig miljö, visar det sig vara Nicole Kidmans ypperligt framspelade modersfigur som i grevens tid axlar det familjära ansvaret att rädda sonen undan undergången. Visar sig mästra just den beslutsamhet som brukar beskrivas som en manlig egenskap. En bragd av Kidman. Om Russell Crowe måste tyvärr erkännas, att hans uppenbara misskötsel av den egna fysiken gått ut över hans skådespelarauktoritet. För första gången finner jag anledning att kalla hans prestation konturlös. Det ligger visserligen i hans rollkaraktär som svulstigt ihålig karismatisk predikant men skillnaden på sättet han bearbetar en bräcklig karaktär ligger långt från precitionen i A beautiful mind från 2001.

Att Lucas Hedges fogar ännu ett genomskinligt och gripande rollarbete som sonen Jared till sin lista av karaktärsarbeten för duken tjänar att visa, hur en människas inre rikedom tillåts blomma ut för att sedan omöjligt kunna karaktäriseras som tillhörande kvinna eller man. Han blir därmed den som förmår hela familjen, på nya villkor, genom nya insikter – för alla.

När regissören heter Luca Guadagnino (Call me by your name, 2017), då vet vi också att vi har att göra med en människa med alla antennerna ute. I Suspiria gräver han genom en klarsynt, brechtsk metodik ned sig i allt från nazistisk geggamoja till disciplinära teatersekters terroristiska maktutövning över sina deltagare – ett dilemma Institutet för Scenkonsts Ingemar Lindh (1945-1997) aldrig var sen att påpeka. Men han ger också en hetsig bild av kvinnlig häxkonst och hur dess grymhet används för att häva besvikelser och misslyckanden. Det är en fruktansvärd skildring, intressant genomförd i rent estetiskt avseende, men visar också hur svårt det är att komma fram till någon slutsats, när man förförs av sin egen lust att vistas i det extrema. Filmen är fascinerande, men försvinner förvånansvärt snabbt när man lämnat den mörka salongen. Föregångaren från 1977, Suspiria/Flykten från helvetet av Dario Argento åt sig in på ett annat sätt, inte minst via musiken.

Dock: vid en jämförelse faller en film som Overlord till marken som en platt och fullständigt onödig horror, när Suspiria ändå demonstrerar, hur kvinnan kompenserar sitt fysiska underläge med en psykisk styrka att utveckla till gränslös sadism.

Slutligen har vi kommit fram till Anna Odells nya bedrift, som helt explicit betitlar dessa reflektioners tema, X&Y. Jag är inte besviken på filmen – det finns inte på kartan att bli besviken på Anna Odell – men måste poängtera, att just i förhållande till de förhoppningar titeln väcker når hon inte särskilt djupt, något filmen också erkänner, när hon i slutbilden försöker sätta eld på hela projektet men hindras av sina motsträviga medarbetare. Hon erkänner ett misslyckande som aldrig fick växa till ens ett försök, även om det visade sig vara ett omöjligt försök.

Hon redovisar också varför: Mikael Persbrandts agent tillåter inte de experiment hon vill låta honom (och sig själv) utsättas för, och flera av de andra spelarna förklarar sig också ovilliga till det. De känner sig ställda utan hållpunkter för arbetet, besked om, vad det skulle ”handla” om, besked om ett manus som bara existerar i Odells huvud, om ens där. Filmen handlar inte så mycket om man och kvinna som det att vara konstnär värd namnet, eller som Per Ragnar beskriver Anna Odell:
”Guds djärvaste ängel.”

Njutningen i Odells film ligger i stället i sättet hon låter skådespelare och karaktärer leta sig fram i de skissartat scenografiskt anvisade spelplatserna, möjligheterna hon erbjuder suveräna spelare, suveräna inte minst i sin handfallenhet inför uppgiften de vare sig ser eller förstår.

Odell har en förmåga att i varje ögonblick hålla det faktiskt existerande tillståndet närvarande – hur hopplöst det än ter sig! Det är hennes konstnärliga guldgruva men kanske var det avancerade erotiska utspel hon bara påbörjade i X&Y ännu inte moget för att bära den frukt som av sig själv ville lossna från trädet. Vi står därför fortfarande och väntar, med välkomnande famnar och vidöppna händer.

Anna Odell lämnar en inte en lugn stund.

▪ Kjerstin Norén

Bild tv: Mikael Persbrandt och Anna Odell i X&Y

Boy Erased
regi: Joel Edgerton
USA 2018

Cold War
Regi: Pawel Pavlikowski
Polen/Frankrike/UK 2018

Suspiria
regi: Luca Guadagnino
USA/Italien 2018

Overlord
regi: Julius Avery
USA 2018

X&Y
regi: Anna Odell
Sverige 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: