En hyllning till berättandet

Vinjettbild: Carlos Ruiz Zafón

[181203] Med Carlos Ruíz Zafón har Barcelona fått sin efterlängtade och välförtjänta plats i litteraturhistorien. Emellertid är det långtifrån det soldränkta och skimrande Barcelona dagens turister möter, utan en stad inhöljd i dimma och dunkel, där Francodiktaturen satt sin prägel på alla mänskliga förhavanden.

Politiskt förtryck och armod, men också en outtömlig tro på fantasin och fabulerandes kraft utmärker de fyra böckerna i sviten som inleddes med succédebuten Vindens skugga 2001.

Sedan dess har många år gått, både i det verkliga livet och i Zafóns förunderliga romanvärld. 1940-tal har hunnit bli 1960-tal, romangestalter och miljöer har åldrats och ändrats, men berättelsens tematiska kärna är bevarad. Vi befinner oss alltså i den avslutande delen av sviten, Andarnas labyrint, en diger roman som föreligger i synnerligen förtjänstfull svensk översättning av Yvonne Blank och Elisabeth Helms.

Allt inleds med en dröm hos Daniel Sampere, huvudperson i Vindens skugga: ”Den natten drömde jag att jag återvände till De bortglömda böckernas gravkammare. Jag var återigen nio år gammal och när jag vaknade i mitt gamla pojkrum kunde jag inte längre se mammas ansikte för mig.”

Därmed knyts handlingen mellan de tidigare romanerna ihop, även om vi nu mest får följa den unga kvinnan Alicia Gris, som återvänder från Madrid till sin hemstad Barcelona för att lösa en gåta. Ministern Mauricio Valls har försvunnit under mystiska omständigheter och spåren leder genom Barcelonas vindlande gator fram till den förtrollande bokhandeln Sampere, där Daniel en gång stod i centrum för händelserna.

Som vanligt är intrigen välspunnen och miljöerna vältecknade. Dunkla och dimmiga stadsgator, gåtor som nystas upp för att sedan leda till andra mysterier. Labyrintiskt och metalitterärt, men samtidigt spänstigt och spännande. Däremellan är det ofta lätt och lustigt; ibland nästan lite för gubbigt och putslustigt, men smaken som sagt delad – även gällande bästsäljare som denna.

Här finns i alla fall rikligt med berättarglädje och det anknyts liksom i förbifarten till annan litteratur och bildning, inte minst sådan som rör det spanskspråkiga området. En Carmen Laforet, en Cervantes, en Miguel de Unamuno, en Pardo Bazán. I denna avslutande del sparas det inte på det intertextuella krutet.

Generationer möter varandra, berättarröster flätas samman och läsaren förs till den magiska plats som benämns som De bortglömda böckernas gravkammare. Därmed bildas ett eko mellan inledningscenen i den första och slutet av den sista boken: ”Den morgonen tog pappa för första gången med mig till den De bortglömda böckerna gravkammare. Det var på hösten 1966 och ett fint duggregn hade prytt hela Ramblas med små vattenpölar som glittrade som tårar av koppar. Dimman som så ofta fanns med i mina drömmar följde oss en bit på vägen…”

Likafullt är detta en roman som med lätthet kan läsas fristående, både av ungdomar i slukarålder eller av äldre läsare som oftare stannar upp och njuter av betraktelser och detaljer. Men mesta av allt är romanen en hyllning till tre storheter; till staden Barcelona, till böckerna och till berättandet, allt överfört till det sällsamma tillstånd där skriften och livet flöder samman och lyfter varandra. Eller för att citera Zafón själv: ”En historia har varken början eller slut, bara ingångar. En historia är en oändlig labyrint av ord, bilder och andar som sammansvurit sig för att avslöja den osynliga sanningen om oss själva. En historia är, när allt kommer omkring, ett samtal mellan dem som berättar och dem som lyssnar.

▪ Erik Cardelús

Bild tv: Carlos Ruiz Zafón. Copyright: Carlos Ruiz.

Bokomslag
Carlos Ruiz Zafón
Andarnas labyrint
Bonnier 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: