Med framtiden i sikte

Anna Pettersson foto Jonas Kundig

[190228] Anna Pettersson forskar i standup’ens uttrycksmöjligheter i en kommunikativ föreställning om Framtiden, men det är inte första gången. Jag minns det som i går hur hon bröt sig ut ur ensemblen i Lars Noréns Personkrets 3:1 på Backa Teater 1997 och ställde frågan direkt till publiken:
– Skall man spela såna här föreställningar?! Mår publiken verkligen bra av det?

Nu följer hon upp sin uppsättning av Förbjuden ingång på Stadsteatern med Mattias Nordkvist (i alba recenserad av Britt Nordberg) genom att i satirisk form föra sin experimentella undersökning vidare, förklara dess förankring i uråldriga traditioner, i ett samtal som inte minst handlar om att återfinna det levande mötet mellan skådespelaren och publiken av i dag. Hon representerar i svensk teater ett lika unikt som originellt intellektuellt inslag, vilket gör att hon med råge kan ta itu med ikonerna utan att (som det sades i det efterföljande samtalet) humorn blir enkelriktad och därmed hånfull. Ingmar Bergman tål att bli skojad med, men det gör sannerligen också de tre kvinnor i fåtölj på filmduken hon hissar ned, som vägrar reagera på att hans namn nämns – de är lika skrattretande som någonsin hans magproblem och då är ett samtal värt namnet i gång.

Hon har rätt i förnyelsens ursprung i den folkliga improvisationen, det gäller i hög grad modernismen under förra århundradet, som ofta delade formspråk med skilda kontinenters ursprungliga uttryck i konsten.

Det talas om manlig och kvinnlig humor och exempel tas ur den manliga komikerarsenalen med exempel som Chaplin, Harold Lloyd eller Buster Keaton i brist på kvinnliga motsvarigheter. Men ingen av dessa kännetecknas av någon manlighet typ macho, snarare av hjälplöshet, men framför allt uppvisar de ett stort mått av självironi. Och då är vi inne på frågan om vad frihet är tillsammans med förmågan att iaktta tillvarons alla paradoxala drag, ett av humorns grundelement. När jag på sjuttiotalet profilerade Röda Bönors fräcka ansikte var det i fullständig frihet i förhållande till den nya kvinnorörelsens nyskrivna paroller – var vår tid inte genomsyrad av emancipationen? hade Kristina Michanek inte en gång för alla dragit ned byxorna på hyckleriet (Jungfrutro och dubbelmoral, 1962)? låg inte framtiden och väntade på oss som en oläst bok, vad hade ännu en kvinnorörelse här att göra? frågade vi oss.

Och då är vi med en gång inne på den svårgenomträngliga diskussion som präglar nuet: orsakerna till och konsekvenserna av metoo. Vi som tillhörde andra generationens kvinnorörelse från 60-talet och framåt har inte känt igen oss i offermentalitet, avsvärjande av eget ansvar som präglat metoo, med fatala resultat i form av förföljelse av enskilda (män), t o m med självmord till följd, vilket fått Åsa Linderborg att rannsaka sin tidnings skriverier både en och två gånger.

Hon är en av dem som återkommande påpekat det förminskande (jag säger infantiliserande) draget (av kvinnan) i rörelsen och vad rättsäkerheten angår befinner vi oss nu i en situation, där en man kastats i fängelse utan annan bevisning än väninneskvaller (det kallas stödbevisning, en form som varken godtas i amerikanskt eller engelskt rättsväsende och tidigare inte gjort det hos oss heller).

Plötsligt befinner vi oss i en situation där feminismen blivit en statsideologi, en åskådning det åligger dig att anta för att inte förses med munkavle i kampanjer att jämföras med ett angiveri, vilket påpekats. Eller är det en ren affärsidé man kommit fram till: förföra mannen, väcka åtal och kamma hem skadeståndet?! En dålig affärsidé, eftersom den bara duger en gång.

Den akademiskt etablerade feminismen har å andra sidan blivit en karriärväg som har utvecklat en ren könsrasism, där förståelsen av manligt och kvinnligt knyts till den enskildes fysiska förutsättningar, när det i modern psykologisk forskning varit ett axiom, att den mänskliga individen bär båda dessa drag inom sig och att homo- hetero- eller bisexualitet därför är fullständigt normala och naturliga uttryck för starka känslor av dragning och attraktion.

Så har feminismen blivit för kvinnorörelsen vad leninismen blev för vänstern. Denna radikala utmejsling av feminismen är en angelägenhet för storstadens vita medelklasskvinnor men knappast för dem som lider verklig nöd i förorternas klanhierarkier, vilket åskådliggjorts av Helene Bergman i boken Förortens grupp 8.

Använder man på det här sättet sexualiteten i ett manipulativt maktspel kan nästan vad som helst göras till våldtäkt; man skall inte glömma, eftersom just oralsex dyker upp i dessa ärenden, att det är något som i vissa stater i USA är förbjudet, även inom äktenskapet! Bara för att påpeka, vilken farlig balansgång vi lotsats in i.

För närvarande förutsätts alla vara ”med på noterna” angående metoo, det var uppenbart även under samtalet efter Mattias Nordkvists föreställning. Vilket är nog så anmärkningsvärt, med tanke på att fenomenet varit något kvällens huvudperson, Victoria Bendictsson, hade avskytt lika mycket som hon vände sig mot sin egen tids kvinnorörelse. Här brukar man framhålla att Edvard Brandes – mötet med honom sägs ha utlöst hennes självmord – inte såg de stora kvinnliga författarskapen i sin föreläsningsserie Huvudströmningar i det 19:e århundradets litteratur 1872-90), det moderna genombrottet vid förra århundradeskiftet. Men när danska Pil Dahlerup 1983 under väckelsemötesliknande former disputerade i Köpenhamn med arbetet Det moderna genombrottets kvinnor, kom hon fram till exakt samma sak, det fanns inga sådana extraordinära författarskap att upptäcka! Vilket Victoria Benedictsson hade varit den första att erkänna, liksom Mattias Nordkvist i det efterföljande samtalet på Stadsteatern pekade på fenomenet: det var inte i texterna med litterära ambitioner hon framträdde tydligt nog, dem var hon ännu inte färdig för, utan i den dagbok hon inte ville tillåta någon att läsa, inte heller efter hennes död.

Det var den han blivit uppmärksam på och inspirerat Anna Pettersson till ett samarbete för scenen med, det är också den som ägnas uppmärksamhet i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, där Benedictsson behandlades av Christina Sjöblad.

Där har vi den meningsfulla utgångspunkten för ett fortsatt samtal om framtiden, även teaterns framtid, och det är exakt vad Anna Pettersson gör med sin outsinliga källa av nytänkande, detaljvinkling och övertygande reaktion på en teater som inte känns tillräckligt levande på scenen. Det är där hennes temperament har blivit oumbärlig och där skulle hon enligt min mening inte klandra Gustav III för att han skapade de konstnärliga institutionerna, inklusive Svenska Akademien, för han gjorde det för att dra upp det svenska samhället ur sitt erbarmliga bondförnuft och få det att blicka utåt, framåt. Exakt samma mål Anna Pettersson själv strävar efter – och uppnår, gång på gång! Hon är en av de tydligast iakttagbara förnyarna av svensk teater av i dag, både i sättet att läsa litteratur med nya ögon och hitta sceniska former för att skapa en överraskande och glasklar gestaltning av den. Fröken Julie från 2012 är bara ett exempel. Hon uppnår detta genom att helt enkelt ”fatta vad det handlar om”, så rakt på sak kunde man också uttrycka det.

Men varför lika sympatiske som skicklige spelaren Nordkvist – som förmodligen inte gjort en fluga förnär i hela sitt liv – där och då skulle behöva axla tagelskjortan och förstå sig ingå i ’patriarkala strukturer’ är svårt att förstå. Det enda man kan vara säker på angående ’strukturer’ är att de består, oavsett vem som bekläder dem. Det gäller inte minst maktstrukturer, som alltid handlat om att hålla ihop, stöta bort, tysta ned. Eller som Albert Camus skriver i Människans revolt (1951): det säkraste resultatet efter revolutioner är, att staten stärkts.

Jag skulle i förbindelse med just kulturlivet säga, att det snarare är matriarkala strukturer vi nu plågas av och detta inte p g a duglighet utan genom en hämningslöshet i anklagelseakten, en kollektiv skuldförskjutning till ’den andre’ som alldeles för mycket påminner om olika fenomen av folkprocesser, de må ha  utgått från Moskva eller från New York. Det kan vara värt att tänka tillbaka på, att pionjärerna som samlades kring Fogelstadgruppen från 1920-talet och framåt hade siktet helt och hållet inställt på egen förkovring. Tanken att dessa kvinnor skulle sökt offentlig framgång genom diverse sängkammarövningar är så skriande otänkbar att den blir ofrivilligt komisk – vilket faktiskt drabbar även vårt nu.

Kvinnan som vill framträda i eget namn måste som alla andra hämta kraft och förmåga inifrån genom att ”skärpa sig”, inte i form av mediala utspel. Women at war, som just haft premiär ger en överväldigande bild av hur det kan gå till i ett snabbt och intressant bildspråk, i en äventyrlig klippning och i en huvudrollsinnehavarinnas ansikte (Halldóra Geirhardsdóttir), som är fullkomligt genomlyst av viljestyrka – med Gandhi och Mandela som demonstrativa inspiratörer.

Det betyder inte, att det inte fortfarande och länge än kommer att finnas anledning att vara uppmärksam på kvinnotemat. Det kännetecknande för Anna Petterssons sätt att närma sig frågorna är klarsyn, analys i självkänslan och humoristisk distans. Därvidlag påminner hon om en litteraturforskare som Moa Matthis.

Självmedvetenhet är också en viktig detalj. Här kommer jag att tänka på filmen  Beautiful Boy och Timothée Chalamets gripande ord i ett samtal med sin sponsor angående missbrukets karaktär:

– Det är inte en sjukdom, det är inte som cancer – det är något jag själv ådragit mig, det var mitt val från min sida.

Det man felaktigt valt kan man också välja bort. I porträttserien Vi överlevde R. Kelly skildras just detta, hur illa behandlade kvinnor som sökt sig till stjärnan av karriärskäl och fascination (analogt med fallet Arnault) avstår från det valet och därför stannar i utvecklingen. Den dag kvinnorna kan ta ett steg tillbaka, för att tillägna sig blott en tiondel av den självinsikt Chalamet ger uttryck för i sin tolkning av Nic Sheff kan man igen börja tala om framtiden med tyngd bakom orden.

▪ Kjerstin Norén

 

Framtiden – en standup
med Anna Pettersson
Stora Teatern 2019

 

Förbjuden ingång
regi: Anna Pettersson
Göteborgs Stadsteater 2019

 

Röda Bönor
av och med Röda Bönor
MNW 1977

 

Förortens Grupp 8
av Helene Bergman
Beijbom Books 2017

 

Nordisk kvinnolitteraturhistoria
Elisabeth Møller Jensen (red)
Bra Böcker 1993-2000

 

Women at war (Kona fer i stri∂)
regi: Benedikt Erlingsson
Island 2018

 

Beautiful Boy
regi: Felix van Groeningen
USA 2018

 

Vi överlevde R. Kelly
dokumentärserie
SVT 2019

 

Fotot: Anna  Pettersson, fotograf Jonas Kundig

Kategorier
Dela den här artikeln: