[190308] Ibland tar den ena saken den andra i handen, ger perspektiv och förklarar det som tycktes nästan ohanterligt. För jag tycker det är ohanterligt att en så bakåtsträvande rörelse som metoo har kunnat gripa omkring sig som den har – men så kommer två filmer upp på repertoaren som på var sitt sätt och i vitt skilda sammanhang genom vidsträckta berättelser visar vad som fortfarande är det väsentliga, var kampen leder framåt och var den bara förstör allting som längesedan uppnåtts.
Det som gör dessa berättelser extra vackra är, att de båda har kärlekspar i centrum, inställda på att climb every mountain.
Never look away skildrar Tyskland från 1937 till idag, en resa genom det nazistiska och kommunistiska helvetet. Inte minst för den allvarligt sinnade konstnären Kurt, vilken i Tom Schillings gestalt får ett särskilt underbart uttryck, tillsammans med kärestan, senare hustrun, Ellie, som spelas av sagolika Paula Beer (vi minns henne från Frantz (2016).
Historien förtätas av, att samme läkare – lika kusligt som kluvet gestaltad av Sebastian Koch – som sände Kurts älskade moster till sterilisering och sedan gaskammardöd som psyksvag är också far till Ellie, som han inte drar sig för att utföra en abort på, som hotar hennes framtida fertilitet. Motiv? Dåliga anlag på fädernet, alltså Kurt.
Professor i gynekologi som han är, klarar han övergången från nazist till kommunist genom att rädda livet på den ryske erövrarens hustru och nyfödda barn, efter kommunismen bjuder det honom heller inga svårigheter att i ett slag anpassa sig till konsumtionsrivet i Västtyskland, det är en hemsk figur.
Samtidigt med denna hisnande personliga ödesväg ges en belysning av tidens kastvindar genom konsthistoriska fakta: nazismens förakt för ’entartete kunst’, kommunismens plakatmålerier, västs formalism – tills Kurt hittar ett måleri genom fotografier, dvs minnen, från både forntid och nutid. Och detta som elev på den Konstakademi i Düsseldorff alla hade tillträde till under Joseph Beuys ledning, inte undra på att tanken svindlar.
Never look away är inte minst en skildring av betydelsen av den personliga integritetens, man kunde kalla det jagets, kamp för att finna den botten varur något av värde kan växa, något som varar; det må vara liv, det må vara konst.
En kvinna bland män skildrar två juristers ställning i arbetet för likaberättigande i förhållande till den amerikanska konstitutionen. De är man och hustru och de uppfostrar samtidigt två barn. Felicity Jones och Armie Hammer kunde inte vara bättre valda för att förkroppsliga deras ömsesidiga ömhet och intelligens. Schismer antyds, vad vore det annars för liv, men de blir inte förödande.
I kampen för att rädda en ensam, ogift mans rätt till samma förmåner som en kvinnas för att sköta om sin åldrande mor driver hon, som i verkligheten var Ruth Bader Ginsberg och blev Amerikas andra kvinna i Högsta Domstolen, en kamp som i grunden är en kvinnokamp men i det enskilda fallet visar sig angå även en man. Inte minst där vidgar filmen perspektiven för att en gång för alla spika faktum, att ingen frigörelse frigör, om den inte angår var och en enskild individ. Ruth Ginsberg är en hörnpelare, en legendar i den moderna kvinnorörelsen.
’Kvinnan’ som sådan nämns inte i konstitutionen säger domaren till Ruth Ginsberg under slutpläderingen.
Nej, svarar Ginsburg, det gör inte ’friheten’ heller.
Det kan bitvis vara marigt att hänga med i myllret av juridiska detaljer, men som helhet är detta en levande berättad, bred episk skildring av ett historiskt förlopp som kastar av ljus över framtiden, vår framtid, likaväl som vårt nu.
Till sist en gripande dokumentär berättelse, Hamada, om den från Västsahara till Algeriet förvisade folkgruppen sahrawierna, en nomadbefolkning dömd till en fängelseliknande tillvaro i flyktingläger i en natur, hamadans, som inte är annat än torr och hård. Genom en enveten liten kvinno- snudd på flickgestalt och hennes bröder får vi en bild av villkoren för dessa människor.
Det är inte gränser för Zaaras envishet, när hon vill lära sig köra bil, när hon söker arbete, vara vad det vara vill. Inte på brödernas heller, men de är mer lagda åt sorgmod än hon.
Och hon lyckas till slut, bilen rullar i väg i filmens sista klipp, hon kör inte över någon och man glömmer aldrig hennes obevekligt beslutsamma ögon som bara blickar framåt, hela tiden framåt…
