[190512] I den nordvärmländska byn Osebol föddes Marit Kapla år 1970. Hennes föräldrar hade just flyttat dit eftersom hennes far fått en lärartjänst på Klarälvdalens folkhögskola på andra sidan älven. Under åren 2016 och 2017 intervjuade Marit Kapla byns vuxna invånare, ett fyrtiotal personer, och nu ger hon ut deras berättelser i bokform.
Men detta är långt ifrån någon traditionell på intervjuer baserad rapportbok. Istället har Marit Kapla redigerat ut berättelserna i lyrisk form, i essentiell mening renskrivna, så att varje ord får vikt och mening. Det blir en både storslagen och djupt berörande läsupplevelse.
Namnet Osebol bör kunna härledas till det gamla ordet för älvmynning, os, även om ingen sådan mynning finns just här. Älvens och skogens näringar har byn och bygden formats kring och nu avtar de i betydelse. Träindustrin lägger ner, skogsindustrin mekaniseras, odlingen av denna nordliga trakts grödor lönar sig inte längre, ”när potatis kan köpas för nästan ingenting.” Befolkningen glesnar och samhällets service blir mer och mer bristfällig. En inflyttad polack kan berätta att han åker till Polen för tandläkar- och läkarbesök för att slippa de långa vårdköerna i Sverige. Det är för övrigt påfallande hur många med utländsk bakgrund som bor och lever i Osebol, en del fast, andra över sommaren. En holländska kan beskriva stillheten och friden i kontrast till larmet och trängseln i sitt hemland. En man med ungersk bakgrund är utbildad på Konstfack i Stockholm och flyttade till Osebol för att starta tillverkning av träleksaker. Verksamheten blomstrade en tid och i den tidens anda bildades ett kollektivboende omkring den.
Marit Kapla är journalist och var under flera år programansvarig för Göteborgs filmfestival. Nu är hon en av två redaktörer för den anrika kulturtidskriften ”Ord och Bild.” Hennes metod för att genom redigerade intervjuer spegla människors öden påminner om Svetlana Aleksijevitjs, även om det här rör sig om mindre dramatiska förlopp. Här finns också en lyrisk ton som i förening med berättelsernas motiv och teman kan föra tankarna till diktare som skildrat kroppsarbetets vardag som Dan Andersson, Stig Sjödin eller Birger Norman, alla med anknytning till den folkliga bildningsrörelsen. Saknas helt gör all bornerad Värmlandsromantik som flödat kring författare som Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding.
Här råder den enkla sakligheten och pregnanta konkretionen. Här möter it-konsulten som jobbar över nätet vårdbiträdet som sörjer över hur vårdkvaliteten sjunker när moderna styrsystem för arbetet introduceras. Här finns överblickar över hur släktled följer på släktleds gång, men man möter också dem som mycket medvetet valt glesbygdens livskvalitet. Så här berättar Ingrid Sarnefors, född 1965:
”Jag föddes i Silicon Valley.
Mina föräldrar kom från Karlstad.
Vi åkte till Sverige på sommarloven.
Den bästa tiden i mitt liv
var som barn i stugan vid Gapern
med kusiner och kompisar.
Vi lekte med grisar
och badade i sjön
och fiskade.
Därför flyttade jag till Sverige.
Jag ville ha skogen.
En förändring i livet.”
